Kolchak är tillbaka och denna gång har resan tagit honom
till Seattle. Efter det att han blivit bortkörd från Las Vegas av det korrupta
rättsväsendet söker reportern nu nytt jobb på någon av stadens alla tidningar.
Kolchak stöter på sin gamla chef Tony Vincenzo som med en viss tvekan fixar ett
jobb åt honom på The Daily Chronicle. Innan han ens hunnit bli varm i kläderna
blir han tilldelad en rykande het story. Någon stryper unga kvinnor på Seattles
mörka bakgator, det är en hänsynslös seriemördare som är i farten. Kvinnorna är
inte bara strypta utan deras nackar är krossade och ett nålstick i deras
bakhuvuden är den gemensamma nämnaren. Det är inte första gången som denna typ
av mord inträffar. Efter lite detektivarbete inser Kolchak att historien tar
sin början i slutet av artonhundratalet och att vart tjugoförsta år mördas sex
kvinnor under identiska omständigheter. Klockan tickar…
”So far, the murder was a one-way street to
nowhere.”
Succén för The Night Stalker var ett faktum och redan nästa
år kom dess uppföljare, The Night Strangler. Dan Curtin som förra gången nöjde
sig med att vara producent har denna gång även satt sig i regissörsstolen. Richard
Matheson står för filmens historia som bär många likheter med föregångaren.
Många scener känns igen från The Night
Stalker och historien är snarlik i sitt utförande men då Kolchak halvvägs
in i filmen säger: ”It’s like some kind
of recurring nightmare. It’s all happened to me before.” känns det inte som
en efterapning utan detta är helt enkelt Kolchaks vardag och det är en
förbannat underhållande sådan.
”The maniac had the strength of ten men and the
face of a corpse, cheekbones protruding through the flesh.”
The Night Strangler
drar igång med dunder och brak och precis som i det första kapitlet används Kolchaks
berättarröst som historiens drivande faktor. Det är en perfekt kombination
mellan den torra humorn och den härligt isande spänningen. Kolchak är om
möjligt ännu mer illa omtyckt av alla i hans omgivning i uppföljaren och han är
en vagel i ögat på alla som han kommer i kontakt med. Han är självgodheten
personifierad och kemin mellan honom och Vincenzo är strålande, särskilt under
deras möten på tu man hand då skrikande ordsalvor avlöser varandra. Darren
McGavin (han är skrämmande lik Johnny Cash i vissa vinklar) har vuxit in i
rollen ordentligt nu och det märks att han tycker om sin karaktär Kolchak. Även
denna gång håller filmen ett högt tempo och vi behöver inte vänta länge innan
det börjar hända grejer. Det är ett härligt hopkok av hårdkokt deckare, humor,
skräck och alkemi, med en sakta ruttnande hundrafyrtiofyraåring som
centerfigur. Då The Night Strangler
är en tv-produktion från sjuttiotalet förekommer det inte en droppe blod men
med en atmosfär som denna behövs det inte för att få mig att mysa av välbehag. Musiken
är underbar där blåsinstrument, fioler och pianon avlöser varandra, det skiftar
stämningsläge från funky till läbbigt. Ibland osar det till och med av
filmmusiken från Friday the 13th och det är ganska uppenbart att tonerna under
Kolchaks äventyr har inspirerat Harry Manfredini. Slutklämmen är av nästan
samma kaliber som den i The Night Stalker,
denna gång utspelas den i en spöklik skräckkabinett i en källare på ett sjukhus.
The Night Strangler är minst lika
underhållande som The Night Stalker
och direkt efter det att eftertexterna rullat färdigt beställde jag mig ett
exemplar av den kompletta samlingen av tv-serien. Jag kan inte få nog av den självgoda
reportern Kolchaks möten med det övernaturliga!
Hittade inte trailern, här är filmen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar