Poltergeist (1982)

 ”They’re here.”

Jag har alltid varit kluven till Poltergeist men har ändå varit sugen på att se om den en längre tid för att ge filmen en ny chans. Med en sommar som blivit höst på tok för tidigt kändes vädret perfekt för en klassisk mysrysare.

Familjen Freeling är den ultimata amerikanska familjen, utan några som helst problem i deras vardag. Deras perfekta vardag avbryts dock ganska snabbt då konstiga saker börjar hända i deras hus. Saker förflyttar sig och deras yngsta dotter, Carol Anne börjar kommunicera med TV-bruset. Efter en fruktansvärd storm försvinner deras dotter och hennes rop på hjälp kommer inifrån TVn…

När en film är skriven av Steven Spielberg och regisserad av Tobe Hooper förväntar man sig mer. Även om Hooper inte är en direkt pålitlig regissör är Spielberg en bra historieberättare.

Jag vill verkligen tycka om Poltergeist men det går inte. Även om filmen håller ett högt tempo rakt igenom känns den tråkig och seg. Specialeffekterna pendlar från lysande till helt värdelösa. Musiken är på tok för dramatisk för denna typ av film och platsar mer i facket matinéäventyr alá Indiana Jones eller The Goonies. Den enda behållningen är filmens skådespelare då alla sköter sig bättre än i de flesta skräckfilmer. De är sympatiska och jag faller för deras charm ganska så direkt. Tyvärr räcker inte detta och jag står nu fast vid att tycka att Poltergeist är en av de mest överskattade skräckfilmerna genom tiderna.

Daniel Johnston live @ Debaser, Malmö 16/8 2011

Daniel Johnston är inte en av mina favoritartister men igår levererade han en av de bästa konserter jag varit på.

Daniel Johnston föddes 1961 i Sacramento. I tidig 20års ålder började han att spela in sina egna låtar på kassettband och gav bort dem till människor han träffade längs vägen. Det dröjde inte länge efter att han flyttat till musikstaden Austin i Texas som han blev något av ett lokalt fenomen. När MTV även fick nys om honom började hans beundrarskara att växa. Att Kurt Cobain bar hans t-shirt, ”Hi How Are You” nästintill konstant i samma veva som de släppte sin stora genombrottsskiva Nevermind, gav Daniel ytterligare en knuff ut i rampljuset. Livet har dock inte varit enkelt för Daniel Johnston då han åkt in och ut ur mentalsjukhus under den större delen av sitt vuxna liv på grund av sin bipolära sjukdom.

Jag inledde gårdagen med att se den lysande dokumentären The Devil and Daniel Johnston och började då ana vad som väntade mig senare under kvällen. Ur smärtan, hoppet och sin alternativa verklighet lyckades Daniel göra tisdagskvällen på Debaser i Malmö magisk. Han gjorde fantastiska versioner av sina klassiska låtar True Love Will Find You In the End, Casper the Friendly Ghost, Don't Let the Sun Go Down On Your Grievances och framförallt Story Of An Artist som lätt kvalar in som en av de vackraste låtar jag hört live någonsin. Den mer obskyra Rock This Town gav vibbar av en tidig och hungrig Neil Young. Efter närmare en timme lufsade Daniel Johnston, klädd i mjukisbyxor, tröja och loafers ut från scenen och jag stod mållös kvar, tillsammans med ett fullsatt Debaser och insåg att jag förmodligen aldrig kommer att få se något liknande igen.

 

Psycho (1960)

 “Do you have any vacancies?
Oh, we have 12 vacancies. 12 cabins, 12 vacancies.”

Hitchcock hälsar som vanligt på i sina filmer

Marion stjäl en massa pengar från sin chefs klient och flyr från Phoenix, Arizona. Regnet börjar ösa ner och paranoian knackar på dörren. Hon stanna till och spenderar natten på ett motell, ägd av den märkliga Norman Bates. Resten är filmhistoria.

“We all go a little mad sometimes”

Alfred Hitchcock’s Psycho är stilbildande på många sätt, allt från den makabra historien till den atmosfärfyllda musiken signerad Bernard Herrmann. På samma sätt som du hör musiken till Jaws varje gång du badar, hör du Psycho’s när du står i duschen. Morden är extremt snyggt utförda i filmen. Anthony Perkins gör här sin livs roll som morsgrisen Norman Bates och så här i efterhand är det svårt att se någon annan spela hans roll, se bara på katastrofen Vince Vaughn i nyinspelningen från 1998. Att Hitchcock valde att filma Psycho i svartvit var ett genidrag då det tillför ännu mer atmosfär till filmen. Psycho är ett felfritt mästerverk och en av de bästa skräckfilmerna genom tiderna.

Secuestrados aka Kidnapped (2010)

En man vaknar upp i skogen med bakbundna händer och en plastpåse över huvudet. Han ragglar upp och försöker få luft. Vid en närliggande väg blir han påkörd och föraren hjälper honom av med plastpåsen. Mannen ber om att få låna förarens mobil och ringer hem till sin familj för att varna dem från att inte öppna dörren för någon utom polisen. Dottern svarar: - De är här, de har skjutit mamma.

Detta är de första 5 minuterna från filmen Secuestrados aka Kidnapped. Vad som följer är en berättelse som går i filmer som Funny Games, The Strangers och Ils fotspår. Tre maskerade män håller en familj på tre gisslan för att tömma dem på så mycket pengar som möjligt. Det ballar ut rejält ganska så snabbt. Ingenting nytt med andra ord men filmens regissör och manusförfattare Miguel Ángel Vivas, lyckas mycket bra med att skapa en realistisk mardröm, filmad i endast 12 scener i realtid. Många kommer säkert att bli besvikna på slutet, men jag tyckte att det var suveränt. Spanien visar åter igen var skåpet ska stå och tillsammans med Frankrike är Spanien det land som producerar bäst filmer just nu.

Efter att filmens eftertexter rullat färdigt inser jag hur sårbar man egentligen är och att det händer saker som dessa runt om i världen oftare än man tror.

Jag tycker om denna typ av film för att det är en av de få genrerna som skrämmer mig idag just för att det känns så trovärdigt. Det kan hända och det händer. Hur reagerar man själv i en situation som denna, när de man älskar mest är hotade till livet och du står helt handfallen? Det är svåra frågor som inte har några enkla svar. Det är omöjligt att veta hur man skulle reagera. Det är bara att be till en högre makt att det inte kommer att hända dig och din familj.

Quarantine 2: Terminal (2011)

En tjockis ombord på ett flygplan från L.A. blir biten av en hamster (det visar sig senare att det var av en råtta och de är ju lätta att ta fel på). Han blir snabbt sjuk och väldigt aggressiv och biter en av flygvärdinnorna, Paula i ansiktet. Passagerarna hjälps åt att stänga in honom på toaletten och de får order om att nödlanda. När de landat märker de snabbt att terminalen är låst från alla håll och att de är satta i karantän. För att göra situationen ännu värre sprids smittan bland passagerarna och förvandlar dem till vrålande, fradgadreglande monster med rödsprängda ögon.

[Rec] är en av de bästa skräckfilmerna från 2000-talet. [Rec] 2 var totalt värdelös. Quarantine är inte mycket att hänga i granen och en helt meningslös amerikansk nyinspelning. Nu är det dags för Quarantine 2:Terminal. Det är inte en remake på den spanska [Rec] 2 utan den försöker istället att stå på egna ben och skapa en alternativ fortsättning till tragedin som utspelade sig i Quarantine. Det kommer de tyvärr inte särskilt långt med då detta är en riktigt tråkig film som är seg och på tok för högljudd. Karaktärerna är sunkigare än en gammal disktrasa och filmens försök till att införa intressanta bakgrundhistorier blir bara patetiskt. Skit i Quarantine 2: Terminal och Quarantine med för den delen och se [Rec] en gång till istället.

Föresten, anledningen till att Jenny och Paula var sena till flyget i början av filmen var att de såg en livekonsert med Band of Horses. Det var det bästa i hela Quarantine 2: Terminal. Inte filmen, utan att de gick och såg Band of Horses.

Survivors - Säsong 2 (2008)

Om du inte sett den första säsongen av Survivors, sluta läs nu och ta en titt på min recension av första säsongen HÄR istället.

Vi får följa våra vänner Abby, Tom, Greg, Anya, Aalim, Najid och Sarah i den andra och sista säsongen av Survivors. Den tar vid där den första säsongen slutar när Abby blir bortförd för att agera labbråtta åt en hemlig organisation vars enda mål är att hitta ett vaccin mot viruset, som nu börjat mutera sig, till vilket pris som helst.

Första säsongen fokuserade på att lära känna karaktärerna. Andra säsongen fokuserar på att utveckla dem. Det händer en hel del under loppet av sex timmar. Sökandet efter Abby’s son fortsätter, mystiska vykort kräver sin förklaring och vi får fördjupa oss rejält i Greg’s liv före viruset. Själviskt beteende och kampen om överlevnad är nu ännu mer påtaglig och alla människor de stöter på agerar mer drastiskt då insikten om att även de som är immuna kan drabbas av den muterade varianten av viruset. Andra säsongen av Survivors är lika bra som den första och lite välbehövd romans piffar upp den annars mörka vardagen.

Slutet lämnas väldigt öppet vilket är bra men samtidigt väldigt frustrerande eftersom man vet att detta är sista säsongen. Jag tycker Survivors är mycket bättre än liknande The Walking Dead som efter det fantastiska pilotavsnittet mest trampar runt utan att det egentligen händer någonting. De skulle ha använt zombiesarna från The Walking Dead och slängt in dom i Surviviors istället. De skulle ha varit klockrena biroller. 

Rear Window (1954)

Efter en olycka sitter fotografen Jeff i en rullstol med brutet ben. Uttråkad börjar han studera sina grannar tillsammans med sjuksköterskan Stella och sin flickvän Lisa. Sakta sker små förändringar i grannskapet och Jeff blir övertygad om att ett mord har begåtts.

Alfred Hitchcock hänger på ett party

Rear Window är en av mina favoriter bland Hitchcock’s närmare 70 filmer. Grace Kelly är förtjusande och James Stewart ger som vanligt ett trovärdigt personporträtt. Peeping Tom konceptet har efter Rear Window används flitigt i filmer som Fright Night, Body Double och nu senast Disturbia. Även fast Rear Window har över 50 år på nacken innehåller den ett koncept som aldrig blir inaktuellt då människan i naturen är och har alltid varit intresserad av vad andra människor har för sig. Nu mer än någonsin om man ser på alla dessa dokusåpor.

Vid detta lag har väl de flesta redan sett Rear Window (resten av er borde skämmas). Se denna recension som en påminnelse om att det är dags att bekanta sig med den igen. Rear Window är precis lika bra varje gång jag ser den och är dessutom ett enastående bevis på att Hitchcock är en av de största regissörerna genom tiderna. 

Long Weekend (1978)

Peter och Marcia tar en paus från stressen i storstaden och deras problem på hemmaplan och campar över helgen på en avskild strand, långt borta från civilisationen. Där behandlar de varandra och deras omgivning som skit, något de bittert kommer att få ångra.

Att berätta mer om handlingen för de som ännu inte sett filmen skulle förstöra helheten då detta är en effektiv ”naturen slår tillbaka” film. 

Jag hörde först talas om Long Weekend när jag såg remaken från 2008. Jag kommer ihåg att jag tyckte den var mer originell än de flesta filmer jag sett på ett tag och fick då reda på att det var en nyinspelning av en australiensisk film med samma namn. Jag glömde helt bort den men nu tre år senare fick jag äntligen chansen att se den, i vacker widescreen på Synapse's dvdsläpp av filmen.

Long Weekend är skriven av samma man som ligger bakom manusen till den Hitchcock inspirerade Roadgames och vildsvinsfilmen Razorback, detta är helt klart min favorit bland de tre. Peter och Marcia kan vara det mest osympatiska par jag sett på film någonsin och det är ett stort mysterium vad de gör tillsammans överhuvudtaget. Det är inte många snälla ord som kommer ut ur deras munnar.

Tack vare den stämningsfulla musiken och de obehagliga ljudeffekterna, vilar det en illavarslande stämning över Long Weekend. Det otäcka är inte det man ser utan det man hör för filmen är varken våldsam eller blodig. 

Detta australiensiska guldkorn ger tittaren en rejäl hint till att inte jävlas med moder natur.

Survivors - Säsong 1 (2008)

Ett virus tar död på 99 % av världens befolkning och den resterande procenten gör allt som krävs för att hålla sig vid liv.

Vi får följa ett antal överlevande. Abby, mamman som letar efter sin son och som är förnuftet personifierat. Tom, brottslingen som när epidemin utbröt satt fängslad. Anya, doktorn som förlorat hoppet då hennes kunskaper var lönlösa gentemot viruset. Aalim, lyxliraren som är van att leva ett liv i överflöd. Najid, en föräldralös pojke som letar efter sin farbror och Greg, ensamvargen som egentligen vill bo så långt borta från civilisationen som möjligt och börja om på nytt.

De träffar på allt från en schizofren pastor till spillrorna från en regering och i varje episod introduceras nya karaktärer som på gott och ont försöker att leva i eftersviterna av det fruktansvärda viruset.

Survivors är en nyinspelning av en serie från 1970-talet med samma namn. Jag har inte sett originalet men nyinspelningen gillar jag.

En story som detta är alltid lika aktuell och idag, efter svininfluensan och EHEC känns den som ett trovärdigt scenario. Människans rädsla skildras här mycket bra även om det ibland kanske blir något klichéartat. Den håller mitt intresse uppe och jag ser spänt fram emot att titta igenom den andra och tyvärr sista säsongen.