tisdag 30 juli 2013

The Lost Coast Tapes (2012)




I ett sista försök till att rädda sin karriär samlar tv-killen Sean ihop en massa stålar och ett filmteam för att starta sitt nya projekt ”bluffavslöjarna”. Djupt inne i nordvästra Kaliforniens skogar ligger Loast Coast, ett ställe som är känt för sina många Sasquatch iakttagelser. Tillsammans med sitt filmteam åker Sean dit för att träffa gamlingen Drybeck som säger sig ha hittat en död Bigfoot. Seans intentioner är att återigen hamna i rampljuset och att en gång för alla avliva myten om att Bigfoot existerar, men snart är han inte så säker längre…

”Then stop, stop trying to explain it and just show us the damn evidence.”

Bigfoot-filmer växer inte på träd och jag har heller inte sett särskilt många filmer som tar upp ämnet. Jag har dock ända sedan barnsben varit fascinerad av myten. Böcker som Otroligt Men Sant och andra uppslagsverk som tar upp övernaturliga händelser, följde som en röd tråd genom min barndom. Nyligen såg jag Abominable, en fantastisk Bigfoot-film som på ett lyckat sätt blandar Hitchcocks Rear Window och monsterfilm. The Lost Coast Tapes har funnits på min radar ett tag och när dagens utflyktsplaner ställdes in på grund av ett plötsligt skyfall fick det bli filmtittande istället.

”No matter what happens, don’t stop filming.”

De senare åren har det spottats ut found footage-filmer om allehanda ting som spöken, monster, utomjordingar, virusutbrott och fan och hans moster och även fast de flesta inte är mycket att hurra för är jag fortfarande väldigt svag för genren. The Lost Coast Tapes har allt som hör genren till med skakiga filmkameror, diffusa upptagningar och mycket snack men lite verkstad. The Lost Coast Tapes bryter ingen ny mark utan hemskheterna figurerar mest i bakgrunden genom att föra en massa oväsen och rycka i buskarna och det bli aldrig särskilt läskigt. Det är för mig ett mysterium att nästan varenda film av denna sort väljer att ha med åtminstone en fullständigt idiotisk karaktär. Denna gång blir vi introducerade för den fjolliga ljudkillen Kevin som (förlåt att jag avslöjar det) tar alldeles för lång tid på sig innan han trillar av pinnen. Från första stund när han sitter och fingrar på en blomkruka önskade jag livet av honom, och mer så för varenda idiotisk kommentar han kläckte ur sig. Filmens långa upptrappning till den stora grand finale, som i slutändan inte var särskilt imponerande, tar alldeles för lång tid och det är inte förrän de sista minuterna som det börjar hända grejer. Då är det redan för sent och det hela känns mer som en introduktion för vad som kan tänkas utvecklas mer senare. Filmens sista fem minuter gav mig dock mersmak och uppföljaren som är planerad till nästa år kan jag inte annat än att bli lite nyfiken på, trots att The Lost Coast Tapes inte var någon höjdare.

måndag 29 juli 2013

Shadow (2009)




David är en ung soldat som efter att han kommit hem från Irakkriget sysselsätter sig med det han älskar mest, att cykla. Hans bästa vän berättar om ett fantastiskt ställe i Europa vid namn Shadow och han beger sig dit. Törstiga David stannar till på en avlägsen bar för att ta en öl innan det är dags att trampa vidare men hamnar i trubbel över vackra Angeline som blir terroriserad av två sluskiga jägare. David försvinner därifrån med lite hjälp från bartendern och stöter återigen på Angeline (som också är på cykelsemester) när han förlorar sitt tält till vinden och får en sovplats i hennes tält. Följande morgon slår de båda följe men paradiset förvandlas snart till ett helvete när de psykotiska jägarna börjar jagar dem som villebråd. Men det finns någonting mycket värre som väntar på dem i bergen…

”It’s beautiful here.”

Jag kan inte säga att jag sett särskilt många av de nyare skräckfilmerna från Italien. De enda jag på rak arm kan komma på är The Last House in the Woods och Eyes of Crystal men den senare minns jag som väldigt bra. Shadow är en italiensk film med engelsk dialog och en amerikanare i huvudrollen. Jake Muxworthy övertygar i rollen som den olycksdrabbade David och skådespeleriet överlag är verkligen ingenting jag kan klaga på då alla sköter sig väldigt bra. Karina Testa är vacker som en sommardag och Chris Coppola och Ottaviano Blitch är perfekta i rollerna som de två rednecksen som är ute efter blod. Den iskalla typen som gömmer sig uppe i bergen är inte fy skam han heller och om jag skulle få syn på honom under en promenad i skogen skulle jag lägga benen på ryggen fortare än kvickt.

”This is only the fucking beginning.”

Shadow är en intensiv rulle som under sin korta speltid bockar av det mesta från genrer jag älskar. Överlevnadsterror, psykologisk thriller, spökerier, tortyrporr och lite nazifasoner hinner avklaras inom loppet av sjuttio minuter och det är inte en död sekund. Shadow är tyvärr inte särskilt detaljerad i sina våldsdåd och det mesta sker bortom kameran så jag vet inte riktigt vad Njutafilms menar med att Shadow får Hostel att likna ett barnkalas. Det är lögn i helvete, Hostel är minst tio gånger brutalare. Det är egentligen skit samma för Shadow visade sig vara en mycket positiv överraskning fylld med svettig spänning och ett superbt soundtrack. Musiken som låter lite som brittiska Clinic men oftast som Goblin är skitbra och det bästa skräckfilmssoundtrack jag hört sedan franska Last Caress och Blackaria! Efter lite research ser jag att ett band vid namn The Alvarius står för musiken och att en av medlemmarna är regissören själv och det gör mig ännu mer imponerad. Regissören Federico Zampaglione är inte en nykomling när det kommer till musiken utan har sedan slutet av åttiotalet varit frontfigur i det italienska popbandet Tiromancino och om det är i närheten lika bra som The Alvarius vet jag vilka skivor jag ska inhandla härnäst. Zampaglione är en kille jag definitivt ska hålla ögonen öppna för i framtiden och även fast Shadow inte är ett mästerverk gillar jag filmen skarpt och den är bättre och mer underhållande än mycket av det jag har sett den senare tiden. I oktober släpper Njutafilms Zampagliones senaste rulle Tulpa och jag förväntar mig ett storverk!

Beneath (2013)




Sex ungdomar åker till den mytomspunna sjön Black Lake för att festa och fira att högstadiet är ett avslutat kapitel. Vad vännerna inte vet (förutom Johnny som lurat dit dom) är att det gömmer sig ett monster i sjön, ett monster som vaknar till liv när högljudda ungdomar ringer i middagsklockan. Fast ute på sjön i en roddbåt utan åror och som dessutom håller på att sjunka får de slåss för sina liv – både mot varandra och mot en jättelik monsterfisk.

”I don’t think the lake is finished with you yet.”

Jag hade sjukt höga förväntningar på Beneath efter att jag sett den fantastiska trailern och gluttat på den snygga postern. Dumma ungdomar som blir jagade av ett stort gummimonster i en sjö låter ju för bra för att vara sant såhär 2013. Sen såg jag alla negativa kommentarer på imdb och började istället förvänta mig det värsta. Beneath hamnar någonstans mittemellan mina förväntningar och de kassa recensionerna.

”You will never leave this place.”

Beneath kunde lätt ha varit den bästa monsterfilmen sedan Splinter men istället havererar den halvvägs in och jag vet faktiskt inte riktigt vad som hände. Sakta i backarna, vi börjar med det positiva. Beneath bygger upp en riktigt skön stämning under filmens första halva och de okända skådespelarna (han som passande nog spelar Johnny ser ut som en ung Johnny Depp) sköter sig helt okej. Nu till det absolut viktigaste, Beneath innehåller ett grymt gummimonster som ser ut ungefär som en skitstor abborre. Dessutom slipper vi en massa tråkiga cgi-effekter. Okej, vi fortsätter med de negativa aspekterna av filmen vilka tyvärr är en hel del. Jag förstår inte vad som hände med skådespelarna under filmens gång för från att vara helt okej blir de istället irriterande c-skådisar som förmodligen sabbade sin framtid helt och hållet inom yrket efter Beneath. Idiotiska situationer och diskussioner får ta upp allt mer tid istället för att fokusera på det som egentligen spelar någon roll – gummimonstret i sjön! Med undantag för den första attackscenen finns det inte ett enda uppfinningsrikt tillvägagångssätt och det verkar till och med som om jättefisken tycker att ungdomarna är skittrista. Beneath innehåller inget gore och det lilla blod vi får se är inte mycket att hurra för, dessutom innehåller filmen ett av de mest idiotiska dödsfall jag någonsin har sett. Regissören skulle ha nöjt sig med att göra en kortfilm av Beneath, då skulle det förmodligen ha fungerat alldeles utmärkt. Som långfilm håller Beneath dock inte och det känns som om alla förutsättningarna bara har slängts i sjön och att regissören försökt sig på en studie i mänskligt beteende. Det är just precis det som Beneath fokuserar mest på – hur människor fungerar i trängda situationer och att vänskap i slutändan (i alla fall om en stor mördarfisk lurar i djupet) inte betyder ett skit.  Skulle det inte vara för gummimonstret skulle jag avfärda Beneath som ett bottennapp men jag kan inte annat än att hoppas på en uppföljare med lite mer driv i. Det måste ju finnas fler familjemedlemmar som gömmer sig nere i sjöns mörker…

söndag 28 juli 2013

Cube 2: Hypercube (2002)




Åtta främlingar i varierande åldrar vaknar upp i en ständigt roterande fyrdimensionell kub, fylld med oändligt många rum - det ena farligare än det andra. Ingen av dem kommer ihåg hur de kommit dit och ingen av dem har någon aning om varför. De inser snart att de måste börja röra på sig innan det är för sent och få svaret på miljonfrågan – varför är just de där?

” You don't happen to know why you're here, do you?”

Känns händelseförloppet bekant? Klart som korvspad – det är i stort sätt samma historia en gång till. Cube är en favorit och en film jag sett flera gånger genom åren. När Cube 2: Hypercube kom hade jag skyhöga förväntningar men det enda jag kommer ihåg av filmen var att jag hatade den. På en loppis hittade jag dock dvdn för en tia och tänkte att den kanske var värd en andra chans. Det var den inte.

”I refuse to die here!”

Det dröjde fem år innan Cube fick sin första uppföljare och då kunde man ju tycka att en hel del bra idéer borde ha hunnits kläckas, men icke. Cube 2 är nästan exakt samma film som ettan, med undantag för att de nu har uppgraderat historien med en hyperkub som innehåller allt från kassa dataeffekter till parallella verkligheter. Allt är denna gång mycket sämre. Skådisarna är urusla och den ena karaktären är mer irriterande än den andra. Åtta personligheter och de lyckas inte få med en enda som är något att hänga i granen. Vi får stifta bekantskap med en självmordsbenägen överste, en blind asiat, en hacker, en matematiker, en självgod psykoterapeut, en pantad och festglad jurist, en dement kärring och såklart en riktig elaking. Som om inte detta vore nog är resten av produktionen lika kass. Historien i sig är rörig och består mest av en massa mumbo jumbo där ljushuvudena rabblar rappakalja för att verka smarta, när de i själva verket förmodligen vet lika lite om vad filmen går ut på som manusförfattarna. Det som var bra med ettan är som bortblåst och nu försöker filmen berätta fasligt mycket kring hur och varför det som händer egentligen händer och jag måste få lov att säga att jag inte blev mycket klokare på vad de ville ha sagt när eftertexterna började rulla. Dialogen är pissdålig, likaså specialeffekterna och under filmens nittio minuter lyckas inte en enda uppfinningsrik dödssekvens uppenbara sig. Cube 2 känns som en tv-produktion, vilket i och för sig inte behöver betyda någonting negativt men i detta fall är det det. Visst är det menat att allt ska se kliniskt och tråkigt ut men Cube 2 är en ful film. Musiken låter som något vi brukar höra under våra färder i hissen och den är inte ensam med att få mig att vilja lägga mig ner i fosterställning och somna. Cube 2 är en händelselös och tramsig soppa som inte förtjänar att kalla sig för en uppföljare. Skippa tvåan och se Cube Zero istället.

torsdag 25 juli 2013

The Giant Spider Invasion (1975)




En meteorit landar i en liten håla i Wisconsin. Elektronik och fordon slutar att fungera och invånarna börjar oroa sig. NASA är steget före och skickar dit två forskare för att undersöka saken närmare med lite hjälp från stadens pantade sheriff. Bondläppen Kester och hans alkoholiserade fru Ev hittar deras boskap massakrerade och runda stenliknande objekt utspridda lite varstans. När de kommer hem för att studera fynden lite närmare med hjälp av en hammare och lite jävlarinamma inser de till sin förskräckelse att ludna spindlar kryper ut ur de ihåliga stenarna. Snart finns krypen och dess klibbiga nät överallt och det är mer än döda kreatur som dyker upp i den lilla staden. De till en början små krypen växer sig allt större och större och de verkar härstamma från en annan värld…

”What the goddamn hell was that?!”

Stephen King skriver i sin bok Danse Macabre att ”så snart man sett tillräckligt många skräckfilmer börjar man få smak för de riktigt skitdåliga” och det är ett faktum som stämmer alldeles perfekt in på The Giant Spider Invasion. Bara för att någonting är dåligt behöver det inte betyda att det är otittbart, det kan vara förbannat underhållande och det är just så jag känner efter att jag äntligen har fått ta del av The Giant Spider Invasion.

” You ever see the movie Jaws? It makes that shark look like a goldfish!”

The Giant Spider Invasion är en helskön rulle som innehåller allt en riktigt dålig film ska innehålla. Ostig dialog, tramsiga situationer och halvtaskiga skådespelare som får sällskap av gigantiska håriga monster från yttre rymden. Regissören Bill Rebane som kallar sin film för The Giant Spider Disaster berättar i filmens extramaterial om alla problem som följde filmens produktion. Den totala budgeten var på trehundratusen dollar och tiotusen av dem gick till specialeffekterna. Fem producenter (inklusive han själv) var inblandade och en obarmhärtig hetta och konstant ändrande i manuset gjorde filmen i slutändan helt ologisk och långt från den vision regissören till en början hade haft. Visst är det hela ett spektakel utan dess like men jag måste ändå säga att det var långt mycket bättre än jag hade förväntat mig. Till en början använder sig filmen av spindlar av alla dess sorter i normala storlekar men efter halva speltiden har de vuxit till sig rejält och man måste vara en idiot för att kunna ta dessa håriga skapelser på allvar. När de inte är i helbild fungerar de ganska bra men många gånger ser de ut som någonting som en mellanstadieelev fixat ihop under sina många slöjdtimmar. Trots detta är de uppfinningsrika lösningarna som filmskaparna använts sig av kanske inte de mest övertygande men de är minst sagt kreativa. Under slutsekvensen (som såklart utspelar sig under stadens årliga karneval) har Volkswagenbilar blivit utsmyckade för att se ut som den stora spindeln och dess strålkastare får agera ögon. Är inte det kreativitet så vet jag inte vad som är!

The Giant Spider Invasion osar liknande skapelser från femtiotalet och den inledande blippande elektroniska musiken låter som någonting från en John Carpenter-film. Tyvärr ändrar musiken karaktär efter de första minuterna och känns mer som biblioteksmusik men då och då lyckas de klämma in en och annan skön bit som mycket väl redan kan finnas i någon monsterfilm från tjugo år tidigare. Är man inte en älskare av denna typ av film så förstår man nog redan när man tittar på filmomslaget och läser dess titel att detta kan hoppas över men för alla oss andra är det ett måste. The Giant Spider Invasion är en underbar film som är svår att inte bli förälskad i trots de många bristerna. Svarta hål, meteoriter och ludna spindlar från rymden är någonting man inte ser varje dag, i alla fall inte med billyktor till ögon!

tisdag 23 juli 2013

Timecrimes (2007)




Hector får konstiga samtal och ser en mystisk filur smyga runt i den omgivande skogen. När hans fru Clara åker för att handla passar han på att kika lite till i sin kikare och får då se en vacker kvinna som blottar sina bröst. Fluktare som han är beger sig Hector efter kvinnan, bara för att hitta hennes nakna kropp i skogen och kort därefter sätter någon med ansiktet inlindat i ett rosafärgat bandage ett vasst föremål i hans arm. Förskräckt flyr Hector därifrån och bryter sig in i ett närliggande hus som är fyllt av konstiga mojänger. En röst strömmar ur en walkie-talkie, en röst som verkar veta exakt vad som händer och vem den mystiska mannen i det rosa bandaget är. Rösten och Hector möts slutligen upp och hans räddare i nöden hjälper Hector att gömma sig i en vattenfylld behållare. När Hector vaknar upp igen är ingenting sig likt…

”Maskinen löser inga problem, den skapar dem.”

Det var någonstans här som jag började få upp ögonen för den nya vågen av spanska skräckfilmer. Nu är ju inte Timecrimes (eller Los Cronocrímenes, som är den spanska originaltiteln) en renodlad skräckfilm, men elementen finns där. Jag kom ihåg att jag blev helt tagen av filmens historia och jag satt som på nålar när den bisarra tidsresan utspelade sig. Det är det längesedan jag såg Timecrimes senast men den har funnits i mitt bakhuvud sedan dess.

Timecrimes är en otroligt välskriven och fascinerande historia som kör på ett välkänt tema men skruvar till det rejält utan att röra till det alltför mycket. Visst finns det en och annan lös tråd men det adderar enbart mer mystik till mysteriet. Filmen innehåller väldigt få karaktärer och utspelar sig på en begränsad yta och då krävs det en bra historia för att hålla intresset uppe från början till slut. Det har Timecrimes inga problem med och den är precis lika bra nu som den var då jag såg den senast. Den stämningshöjande musiken drar sitt strå till stacken för att skapa en tät thriller och jag är beredd att hävda att Timecrimes är en av de bästa thrillers som kommit ut under de senaste tio åren. Gör dig själv en tjänst och läs ingenting om filmen i förväg (förutom det jag har skrivit förstås) utan bara se den. Ju mindre du vet om filmen, desto bättre. Det enda du behöver veta är att Timecrimes är en förbaskat bra rulle. Luta dig tillbaka i soffan och förbered dig för en sjuhelvetes resa!

måndag 22 juli 2013

Jaws (1975)




Den sömniga staden Amity vaknar till liv när kroppen tillhörande en ung kvinna spolas iland. Även fast det inte tillhör vanligheterna verkar dödsorsaken vara en hajattack och polischef Brody hastar ner till stranden för att stänga ner den. Borgmästaren vägrar då det annalkande fjärde juli firandet ligger i faggorna och det skulle betyda slutet för öns viktiga turism. När en ung pojke omkommer är katastrofen dock ett faktum – en tre ton och sju och en halv meter lång vithaj terroriserar ön. Amitys öde ligger nu i händerna på badkrukan Brody, den råbarkade sjöbusen Quint och hajexperten Hooper.

” You're gonna need a bigger boat.”

Vissa filmer blir i slutändan omöjliga att inte skriva om i recensioner och ett bra exempel på sådana är Steven Spielbergs Jaws. Även fast det finns oändligt många recensioner av filmen på nätet och i tidningar kunde jag inte hålla fingrarna borta från tangentbordet för att skriva några rader. Alla har säkert sina egna minnen och historier från när de såg Jaws för första gången och min är väl ungefär som majoritetens – jag blev livrädd och höll mig på stranden hela den sommaren. Jag har en kompis som efter att han sett filmen inte ens badar i insjöar längre och det säger en del om Jaws. Jag har inte sett Jaws på över tio år men när jag insåg att min sambo aldrig tidigare sett filmen var det hög tid att återse mästerverket.

Utan Jaws skulle djurskräcksgenren inte vara vad den är. Den var inte först men det var den som ensam genererade tusentals av liknande historier och dess betydelse för genren är så stor att den inte kan ifrågasättas. Grundhistorien som sedan dess har blivit kopierad ändlöst många gånger är simpel men otroligt effektiv. Säga vad man vill om Spielberg men mycket av det han har gjort under sin tidiga karriär är tidlösa klassiker och många av dem formade mitt filmintresse under barndomen. Äventyraren och arkeologen Indiana Jones, den snälla utomjordingen E.T. och de elaka dinosaurierna i Jurassic Park är jag otroligt svag för men med Jaws målade han sitt mästerverk. Jaws är en perfekt film. Det är en felfri produktion där allt är i perfekt harmoni. Den oscarsbelönade musiken är legendarisk och filmen är fullspäckad med oförglömlig dialog och scener. Trion Scheider, Shaw och Dreyfuss är lysande och deras samspel är utmärkt. Den sköna humorn som uppstår sinsemellan får mungiporna att dra sig uppåt utan att det någonsin blir för mycket av det goda, samtidigt som den isande spänningen hela tiden ligger på lur. Spielberg har fått till ett förbannat bra driv trots att filmen är två timmar lång och den sista halvan är helvetiskt spännande, även fast man sett filmen hur många gånger som helst. Jaws tjänar på att sparsamt exponera hajen och när den väl gör sin entré är det svårt att bli besviken. Folk har tragglat om att hajen inte ser realistisk ut och yada yada men om man jämför med nästan allt från samma era och till och med mycket från idag så är det en imponerande skapelse. Spielberg lyckas blanda skräck och äventyrsfilm i en perfekt kombination och det spelar ingen roll hur många gånger man har sett Jaws – det är en tidlös klassiker och den förtjänar alla placeringar på listor över de bästa filmer som någonsin har gjorts!

fredag 19 juli 2013

Rolling Thunder (1977)




Det kunde inte vara mer tydligt var ”hem” är för major Charles Rane och hans män. En smörsångare (Denny Brooks) sjunger ”San Antonio its really good to see you it’s been a while but you’ve been on my mind”, samtidigt som stadens invånare står förväntansfullt med banderoller för att hälsa krigshjälten och hans soldater välkomna hem. Mycket har dock förändrats på hemmaplan under de sju år Charles varit borta. Hans fru har inlett ett förhållande med en av stadens poliser och vill ta ut skilsmässa och deras åttaåriga son kommer inte ihåg sin far. Charles plågas av fruktansvärda minnen från sin tid i ett vietnamesiskt fångläger och har svårt att anpassa sig till sitt liv hemma i Texas. Staden vill tacka sin nyanlända hjälte och ger honom en sprillans ny bil och en silverdollar för varje dag som han var iväg, samt en för god tur. God tur är dock någonting som inte följer med hans mindre förmögenhet. Fyra slödder, som sett ceremonin på tv, bryter sig in i familjens hem och kräver att få ta del av pengarna. När Charles vägrar berätta var silvermynten finns kör tjuvarna ner hans hand i avfallskvarnen och under tumultet dyker frun och sonen upp. Sonen visar var pengarna finns för att rädda sin fars liv men det är redan för sent. Pojken och frun skjuts till döds och Charles vaknar upp på sjukhuset med en krok till högerhand. Polisen har inga spår efter förövarna och Charles bestämmer sig för att ta lagen i sina egna händer…

”I remember that song from when I was alive.”

Vissa filmer vet man redan i förväg att man kommer att tycka väldigt mycket om. Anledningarna må vara luddiga men känslan infinner sig ibland, som med Rolling Thunder. Det är en i raden av filmer jag läst om då och då under en längre tid men det var inte förrän nyligen som den fick ett välförtjänt dvd och bluray släpp. På pappret ser det ut som ännu en variant på Death Wish temat men även fast likheterna finns är Rolling Thunder långt från en av alla b-films kopior som följde i Death Wish kölvatten. Rolling Thunder är ett drama om en man som gett sitt liv för fosterlandet i Vietnamkriget och som kommer hem och förlorar allt. Det är en karaktärsstudie om krigets fasor och vad som försiggår inuti de som kommer hem, samtidigt som det är en gammal hederlig hämndrulle.

” I'm gonna kill a bunch of people.”

Året efter Paul Schrader skrev manuset till den klassiska Taxi Driver skrev han den inte lika välkända Rolling Thunder. Även fast Schrader inte blev helt nöjd med slutproduktionen då hans vision blev något förvrängd av filmbolaget är Rolling Thunder ett riktigt guldfynd. Det är en otroligt välskriven historia med en fantastisk dialog som hela tiden snuddar vid att bli cheesy men lyckas att aldrig gå över gränsen. Skådespeleriet håller toppklass och William Devane är riktigt bra, jag tror aldrig jag har sett honom bättre. Hela hans karaktär inger ett lugn som borde vara den direkta motsatsen. Under emotionella stunder som när hans fru avslöjar sin affär med polismannen eller när Charles berättar för sin vän John att han hittat männen som mördat hans son (frun nämner han aldrig) förlorar han aldrig lugnet men ändå säger hans ansiktsuttryck mer än tusen ord. Han porträtterar en trasig själ som utåt sett verkar vara i toppform men som lider på insidan och slutligen inte har någonting att förlora. Tommy Lee Jones dyker upp i en tidig roll som Charles vän John och även fast han inte tar mycket plats visar han tydliga bevis på sina talanger. Linda Haynes som spelar Charles groupie (vilket hon beskriver sig som) Linda är charmig till tusen och det är lite synd att hon tidigt avslutade sin skådespelarkarriär för att istället fokusera på att arbeta inom rättsväsendet. Jag ville inte att Rolling Thunder skulle ta slut. Det är en av de bästa filmer jag sett på väldigt länge och en film som fler människor borde känna till. Quentin Tarantino döpte sitt distributionsbolag som släppte b-filmer och bortglömda klassiker efter Rolling Thunder men tyvärr gick bolaget under på grund av dålig försäljning och filmen han döpte sitt bolag efter blev aldrig släppt. Nu finns Rolling Thunder tack och lov till försäljning och för alla er som kanske ännu inte fått ta del av detta stycke filmhistoria gör bäst i att surfa in på närmaste internetbutik och lägga vantarna på ett exemplar. Rolling Thunder är ett mästerverk!

tisdag 16 juli 2013

The Raid (2011)




Längst upp, på den översta våningen i ett hyreshus i Jakartas slum befinner sig stadens värsta och mest hänsynslösa förbrytare, Tama Riyadi. Han glorifieras av brottslingar och polisen har inte varit i närheten av byggnaden på tio år. Ett SWAT-team tröttnar på Riyadis fasoner och bestämmer sig för att en gång för alla sätta honom bakom lås och bom. Uppdraget är enkelt – gå in och slå ut honom och hans trofasta anhängare. Uppdraget inleds smärtfritt men plötsligt ljuder alarmet som varnar busarna om vad som är på väg att hända. Soldaterna finner sig fångade som möss i en musfälla och det finns bara ett alternativ – vinna eller försvinna.

”God morgon, allihop. Ni kanske har märkt att vi har lite gäster som släpar runt här idag. Jag har absolut inte bjudit hit dem och de är verkligen inte välkomna. Så för folkhälsans bästa… Om ni hjälper till att rensa huset från de här skadedjuren kan ni anse er ha ett permanent boende här. Helt gratis. Ni hittar de satans kackerlackorna på sjätte våningen. Till verket. Och se till att roa er kungligt.”

Efter att jag såg regissören Gareth Evans bidrag till V/H/S/2 blev jag så till mig att jag var tvungen att äntligen ta mig tid och se The Raid. Varför det har tagit mig såhär länge att se den kan jag inte svara på men nu är det i alla fall gjort och dra mig i gruset vilken åktur det visade sig vara. Actionfilm är en genre jag tröttnat rejält på de senaste åren då de nästan uteslutande visat sig vara ren dynga. Det pangas på, det tjoas och tjimmas men det engagerar nästan aldrig och de gamla hederliga actionhjältarna från förr är trötta skuggor av sitt forna jag och de nya suger. Kanske har jag blivit mer svårflörtad eller har jag helt enkelt blivit för gammal för skiten, vad vet jag. För några månader sedan började jag dock få hopp för genren igen när jag såg den fantastiska Dredd – en film som innehåller allt en bra actionfilm ska innehålla. När jag glorifierade Dredd började flera att prata om filmen som kom innan och som var mycket bättre, The Raid och självklart var jag tvungen att kolla upp vad det var för någonting.

Mycket riktigt var likheterna med Dredd slående, i vissa fall identiska och har man sett en film eller hört en låt är det oftast den första varianten man föredrar, oavsett om det är en nyinspelning eller en cover. Precis så känner jag efter att jag har sett The Raid. Nu låter det kanske som om jag kritiserar The Raid men så är verkligen inte fallet. The Raid är en av de häftigaste actionfilmsupplevelserna jag har haft på väldigt länge. Det är stenhård och våldsam underhållning och folket i Hollywood borde fatta att det är precis såhär en bra actionfilm ska se ut. Historien är enkel och får plats på en servett och allt som är av vikt berättas för tittaren under de första tio minuterna sen är det pang på persikan och fullt blås under resten av filmen. The Raid är uppbyggt som ett tv-spel där man ska försöka att ta sig från en nivå till en annan och för att komma vidare måste man sopa mattan med någon elaksinnad figur. Slagsmålsscenerna är snygga, likaså tillvägagångssätten våra hjältar och busar använder sig av och regissören Evans levererar många svettiga partier. The Raid är en sjukt intensiv massaker där elakingarna kryllar som myror i en myrstack och tar man livet av en dyker tre nya upp – Andningspauserna är få! Självklart gillar jag The Raid skarpt men måste jag välja föredrar jag nog Dredd i alla fall, förmodligen för att jag såg den först.

måndag 15 juli 2013

V/H/S/2 (2013)




En privatdeckare anlitas för att hitta en försvunnen student. När han tillsammans med sin flickvän bryter sig in i den unga mannens lägenhet hittar de en massa vhs-kassetter och börjar titta…
Först ut är Phase I Clinical Trials:
En snorrik kille råkar ut för en bilolycka och får en kamera inplanterad där hans vänstra öga en gång satt. Kameran tar upp konstiga syner av människor som inte längre finns i livet och de har alla en sak gemensamt - de vill honom väldigt illa…
Vi fortsätter med A Ride in the Park:
En cykeltur i skogen förvandlas till en mardröm när cyklisten upptäcker att det kryllar av zombies…
Näst sist men inte minst utan bäst är Safe Haven:
Ett filmteam gör en dokumentär om sekten Paradise Gates och efter lite övertalning låter sektens ledare teamet följa med i deras vardag – det skulle de aldrig ha gjort…
Sist ut är Slumber Party Alien Abduction:
Ett gäng snorungar passar på att spela allan när föräldrarna åker iväg men de blir avbrutna när ondsinta utomjordingar kommer på besök…

V/H/S var ett ganska underhållande bidrag till skräckantologierna med sin fräscha tagning på found footage. I V/H/S/2 har de trimmat ner antalet bidrag och fått ner speltiden till en och en halv timme och det passar formatet mycket bättre. Precis som i den första filmen varierar kvalitén på historierna där den sämsta är okej och den bästa är ett mindre mästerverk. Det är en handfull intressanta regissörer som denna gång sållat sig till skaran. En av regissörerna bakom den indonesiska toppenfilmen Darah har tillsammans med The Raid (som jag fortfarande inte har sett) regissören skapat en av de bästa kortrysare jag sett på väldigt, väldigt länge. Det är bra så ända in i helvete och även fast det är det längsta bidraget skulle jag gärna ha sett det i långfilmsformat. De resterande delarna är helt okej inslag och de pendlar mellan att vara lite småkul till att leverera några effektiva skrämseleffekter och slafserier. Regissören till The Blair Witch Project och Altered hade jag, trots skepsis, ganska höga förväntningar på och hans (tillsammans med Blair Witchs producent Gregg Hale) zombiedänga är ganska underhållande även fast substansen är ungefär lika med noll. Adam Wingard, mannen bakom A Horrible Way to Die, levererar en ganska medioker inledning med historien om otursfågeln som får en kamera till öga och även fast idén är bra kunde det hela ha gjorts mycket bättre. Jason Eisener som regisserade den fantastiska anti-julfilmen Treevenge avslutar antologin med en småkul historia om elaka aliens och såhär i efterhand tycker jag nog att den är det näst bästa inslaget i V/H/S/2. Upplägget som egentligen är det samma som i föregångaren fungerar denna gång ännu bättre och det är ett intressant koncept som tåls att spinna vidare på.

V/H/S/2 har inga kända ansikten och insatserna är inte mycket att hurra för men de sköter sig och gör det de ska och i detta fall är det till filmens fördel. Standardfraser som fuck och shit fyller den ofta sparsamma dialogen men i ärlighetens namn är det förmodligen något i den stilen man själv skulle ha kläckt ur sig om någon av dessa incidenter skulle hända en själv. Vi blir denna gång serverade mer av allt. Mer naket, mer våld och mer blod och det tar jag tacksamt emot. V/H/S/2 är precis som den första delen ett bevis på att vissa idéer ibland fungerar bättre i det kortare formatet men som jag nämnde tidigare skulle jag inte ha någonting emot att se en långfilmsversion av Safe Haven. Skulle resten av V/H/S/2 hålla samma höga kvalité skulle detta vara hur bra som helst! V/H/S/2 är bättre än sin föregångare, mycket tack vare Slumber Party Alien Abduction samt ovanstående bidrag som (förlåt att jag tjatar) är super duper. Med tanke på hur många videokassetter privatspanaren och hans flickvän hittade i lägenheten kan vi nog förvänta oss en tredje uppföljare och det är i varje fall någonting som jag skulle betala pengar för att se.

söndag 14 juli 2013

Misery (1990)




Ett snöoväder försätter den populära författaren Paul Sheldon i trubbel när han kraschar bilen och förlorar medvetandet. Han vaknar upp med brutna ben i sjuksköterskan och hans största beundrare Annie Wilkes hus ute i ödemarkerna, någonstans i Colorado. Godhjärtade Annie hjälper Paul så gott hon kan i väntan på att snön ska försvinna så han kan vårdas på ett sjukhus. Detta är givetvis lögn och Paul förstår snart att Annie är en skvatt galen psykopat som inte har några som helst intentioner att låta honom gå tillbaka till sitt gamla liv. När Annie dessutom får reda på att Paul tagit livet av sin populära romanfigur Misery slår det slint i huvudet och Annie tvingar honom att återuppliva karaktären. Hon köper en skrivmaskin och samtidigt som Annie går allt längre in i sitt mörker smattrar Paul på tangenterna i sitt nya hem för att hålla sig vid liv. 

”I’m your number one fan.”

Stephen King summerar sin historia ganska bra tidigt in i boken: ”Han befann sig långt upp i Klippiga bergen, mitt i vintern, han var hos en kvinna som var sjuk i huvudet, en kvinna som hade gett honom dropp när han var medvetslös, en kvinna som hade ett till synes obegränsat förråd av läkemedel, en kvinna som hade talat om för honom att det inte fanns någon annan där.” Misery är ett psykologiskt kammarspel mellan två personer och många gånger tänker jag på Roman Polanskis Death and the Maiden när filmen utspelar sig framför mina ögon. Nu når inte Misery samma höjder som Polanskis mästerverk men jag gillar Kings bok väldigt mycket och filmatiseringen skulle inte ha varit någonting om det inte vore för Kathy Bates och James Caan. Det hör inte till vanligheterna att filmatiseringarna av Kings böcker vinner några prestigepriser men inte helt otippat blev Bates belönad med en oscar för sitt porträtt av den labila Annie. Både Bates och Caan är lysande i sina roller och då filmen hänger mycket på trovärdiga och bra skådespelare istället för groteska specialeffekter, kunde det hela inte ha blivit mycket bättre. Filmatiseringen är rejält nedtonad på våldsamheter för att inte skrämma iväg publiken och Misery är som många andra King-filmer - en light variant av romanen. Boken är mycket mörkare och brutalare både i ord och sak och jag kan inte annat än att sakna sekvensen med gräsklipparen eller det alternativa tillvägagångssättet när Paul har varit olydig (filmens version till tonerna av Månskenssonaten glömmer man dock inte heller bort i första taget). Vad Misery däremot lyckas med är att vara ett praktexempel på när Stephen Kings skapelser blivit lyckat överförda till film.

”Nobody knows you’re here. And you better hope nothing happens to me. Because if I die... you die.”

Rob Reiner vet hur man ska regissera Kings verk framgångsrikt vilket han tidigare har visat med en av de få filmatiseringarna som faktiskt är bättre än förlagan, Stand by Me. Händelseförloppet är såklart påskyndat och vissa saker har strukits och andra har tillkommit. Manusförfattaren William Goldman valde till och med att introducera oss för en helt ny karaktär som, även fast hon spelas av en fantastisk Frances Sternhagen, känns ganska onödig. Romanen beskriver en författares skrivprocess (med alla dess motgångar och utvecklingen som leder till en färdig produkt) i sin mörka historia och det är klart att man drar paralleller till King själv. King, som vägrat att prata om inspirationen för sin roman på över tjugo år medgav till slut att den handlade om hans egen hantering av sitt drogmissbruk. I filmatiseringen är det dock inte alls lika mycket fokus på just det och även fast karaktären Paul lider i filmen är det ingenting mot vad han gör både på in- och utsidan i boken. Det är mycket Pauls tankegångar som är bokens styrka och även fast manipulationen och uppgivenheten skildras bra i filmen är det inte riktigt samma sak när det överförs till duken. Annie känns inte heller lika psykotisk i filmen utan är här en "ganska" sansad kvinna med god hygien istället för en rugguggla med en toalettstols andedräkt. Titeln i sig är dubbelbottnad som de flesta säkert förstår och både romanfiguren (vars äventyr vi får följa i boken) och ordets betydelse går som en röd tråd genom hela skapelsen. Som vanligt refererar King till sig själv även denna gång genom att i förbifarten nämna Overlook Hotel och dess galna säsongsskötare som försökte mörda sin familj och det är alltid lika kul att uppmärksamma för alla oss Stephen King nördar. Misery är en välspelad och spännande film som levererar många intensiva ögonblick till tonerna av dramatisk musik. Det låter mycket som de kompositioner Hitchcock använde sig av i sina bästa filmer och ibland tänker jag även på Harry Manfredinis gnisslande oljud från Friday the 13th. Det var länge sedan jag såg Misery och boken läste jag nyligen för första gången och även fast jag gillar dem båda skarpt är boken som vanligt bättre än filmen.

torsdag 11 juli 2013

Prophecy (1979)




Rob är en doktor som brinner för sitt arbete och rättvisa. Han blir övertalad att åka till Maine för att skriva en rapport för naturvårdsverket angående pappersfabriken Pitney Mills Paper Company. Fabriken skördar skogarna och urinvånarna som hävdar att de äger rätten till marken påstår att utsläppen gör invånarna och djurlivet sjuka. Rob åker tillsammans med sin cellospelande fru Maggie för att gräva djupare i historien. När de anländer blir de informerade om att skogshuggare försvunnit spårlöst. Urinvånarna skyller på en varelse de kallar Katahdin (stor som en drake med en katts ögon) och chefen på pappersfabriken är övertygad om att de ”bara” gått vilse. Rob blir snart varse ett rubbat växtliv och djur som växer till onormala storlekar och utvecklar fruktansvärda muteringar men det är inte det värsta. Fabrikens giftiga utsläpp har skapat ett monster.

”People start disappearing, and the Indians spread the word that they were taken by Katahdin. That’s one of their legends. They call it Katahdin. It’s sort of a Bigfoot, I guess, only it’s uglier.”

För några månader sedan blev jag påmind ännu en gång om Prophecy när jag läste Stephen Kings bok Danse Macabre där han tar upp ämnet skräck i film och litteratur. King är inte ensam med att vara väldigt förtjust i filmen och det är en skapelse som ständigt dyker upp bland entusiasters listor över favoritmonsterfilmer. Jag har velat se filmen länge och varför jag inte tidigare har kommit till skott är lite av ett mysterium men det finns så mycket bra film där ute och jag vill se dem alla men som vanligt är det alltid tiden som aldrig riktigt räcker till. Jag har varit på väg att beställa Prophecy flera gånger men då mitt favoritställe WOW HD inte är optimala när det kommer till att visa dvd-omslag och filminformation kunde en beställning lika väl resultera i att jag fick Christopher Walken filmen med samma namn, vilket ju inte riktigt är samma sak. Efter lite detektivarbete och ren tur fick jag dock filmen på posten för några dagar sedan.

”Here, everything grows big. Real big.”

Prophecy är en perfekt monsterfilm, allt från manus, dialog, musik, regi, foto och skådespeleri är bättre än genren är känd för och dessutom slipper vi all onödig humor. Filmen bygger upp en skön stämning och Prophecy tjänar verkligen på att inte visa monstret för tidigt och den som väntar på någonting gott väntar i detta fall inte för länge. När det muterade freak of nature gör entré gör han det med bravur. Lusingen monstret ger snorungen i sovsäcken är ett sant kodak moment. För härdade skräckfilmstittare är inte Prophecy särskilt våldsam men för att vara en PG-film är den ganska explicit. Jag älskar verkligen filmer från denna era som fått åldersgränsen PG, vilken motsvarar en elvaårsgräns hemma i Sverige. De är trots sina ibland tramsiga ämnen väldigt vuxna i sitt utförande och skulle jag ha sett Prophecy eller t.ex. Kingdom of the Spiders när jag var elva år skulle jag förmodligen ha skitit ner mig. Regin ligger högt över standard för att vara en film av detta slag men det är egentligen inte särskilt konstigt när en duktig regissör som John Frankenheimer står bakom kameran. Här finns mängder av snygga sekvenser och finurliga kameravinklar och omgivningarna som ska föreställa Maine (men är inspelade i Kanada) är makalöst vackra. Historien som är nedklottrad av samma man som skrev manus till The Omen känns ovanligt genomtänkt och även fast det dröjer nästan en timme innan monstret dyker upp blir det aldrig tråkigt. Det beror mycket på de bra skådespelarna som för en gångs skull porträtterar intressanta karaktärer som vi faktiskt bryr oss om och den långsamma upptrappningen till den stora insikten är riktigt spännande.

Prophecy har precis allt jag önskar mig i en monsterfilm och den muterade monsterbjörnen är fantastisk. Detta är ekologisk skräckfilm när den är som bäst. Gör inte som jag och vänta ett tredjedels liv innan du ser den. Jag har sett många monsterfilmer under mina år som skräckfilmsfantast och detta är tveklöst en av de bättre. Även fast jag tycker att Prophecy är lysande idag skulle jag förmodligen ha älskat den ännu mer om jag såg den för tio-femton år sedan.

onsdag 10 juli 2013

Pieces (1982)




Någonstans i Boston nittonhundrafyrtiotvå lägger tioåriga Timmy ett pornografiskt pussel och när modern kommer på honom blir hon ursinnig. Det blir även Timmy och hugger brutalt ihjäl henne med en yxa och avslutar våldsdådet med att såga av henne huvudet och gömma sig i garderoben när polisen anländer. Timmy utbrister gråtandes att det var en stor man som gjorde det fasansfulla och polisen placerar pojken hos sin faster då fadern gått bort i kriget. Vi förflyttar oss fyrtio år fram i tiden. En mördare (Timmy såklart!) i svart mundering hackar sönder vackra kvinnliga studenterna på ett universitet med en motorsåg. Kroppsdelarna som saknas på offren varierar men de fyller alla samma funktion – att skapa ett mänskligt pussel.

”The most beautiful thing in the world is smoking pot and fucking on a waterbed, at the same time.”

Det var väldigt länge sedan jag såg Pieces för första och enda gången. Utgåvan jag hade var en asiatisk oklippt vhs-kopia med taskig bild och alla könsorgan bortsuddade. Jag minns att jag gillade filmen skarpt och blev lite paff över hur brutal den var. När det har gått länge sedan man sett en film blir man i regel lite skeptisk men Pieces är precis så underhållande som jag minns den, dessutom är dubbeldvd-utgåvan från Grindhouse Releasing förbaskat bra och fullproppad med bonusmaterial.

”He cut her in two while she was still alive. Do you realize how much that girl must have suffered?”

Pieces har en av de bästa taglines någonsin. Omslaget stoltserar med ”You don’t have to go to Texas for a chainsaw massacre!” följt av “It’s exactly what you think it is!”. Det är väldigt träffande då filmen är precis vad man föreställt sig - en galen mördare springer runt och sågar av unga kvinnors kroppsdelar. Historien är kanske inte den smartaste och alla involverade beter sig mer idiotiskt än den andra. Mördaren glider runt i full mundering bland studenterna utan att någon höjer på ögonbrynen och polisen är dummare än höns. Det smartaste kommissarie Bracken (Christopher George från toppenfilmer som City of the Living Dead och Grizzly)) kläcker ur sig är ”The killer is someone that is either on or near the campus!” och ungefär där ligger intelligensen på dialogen. Det är ju just detta som gör Pieces så otroligt underhållande. Utöver den tramsiga dialogen levererar filmen massvis av snusk, hinkvis med blod och avsågade kroppsdelar och en slutscen som inte är av denna värld. Mordsekvenserna är riktigt bra och ultravåldsamma, de dyker dessutom upp titt som tätt. Om man vill leta efter missar finns här en del, mest märkbart under mordet i den populära vattensängen där kniven böjer sig innan den penetrerar en kvinnas huvud i sann Fulci anda. Dessutom får vi mitt i all galenskap ta del av en helt jävla crazy scen där en kung fu lärare attackerar en stackars tös för att sedan komma med en lam ursäkt och kila vidare.

För regin står den spanska regissören Juan Piquer Simón som även ligger bakom mördarsnigelfilmen Slugs och undervattensskräckisen The Rift. Pieces är en film som levererar allt man kan önska sig av genren och lite till och den är fullt medveten om vad den vill ge åskådaren och försöker inte göra sig smartare än vad den är. Musiken är riktigt bra och kunde i ena stunden vara tagen ur en porrfilm för att i nästa vara riktigt stämningsfull. Pieces är fantastisk och det rasande tempot håller ända fram till det makalösa slutet. Pieces är en av åttiotalets mest underhållande slasherfilmer och den tåls att se flera gånger.

fredag 5 juli 2013

Night of the Lepus (1972)




Kaniner blir ett allt större problem i Arizona när de förstör och äter upp all bördig mark de kan komma över. Amerikanarna får till slut nog men istället för att ta livet av kaninerna med gifter eller andra skadliga substanser anlitas forskarna Gerry (Janet Leigh) och Roy (Stuart Whitman). Duon testar ett ännu oprövat serum men katastrofen är ett faktum när ett av försöksdjuren smiter och förökar sig i en rasande fart. De små lurviga djuren förvandlas till gigantiska mördarkaniner som fått smak för människoblod.

”The bite of the Lepus, that’s the Latin word for rabbit, can be dangerous.”

Mycket ska man få se innan ögonen trillar ut. När jag trodde att jag hade sett allt som naturen kunnat släppa lös på människan dyker argsinta mördarkaniner upp och gör livet surt för invånarna i en liten håla i Arizona. Sniglar, kackerlackor, fiskar, bin, ormar, myror, krokodiler, spindlar, flugor, maskar är bara några av de ettriga skapelser som tidigare har förgyllt min vardag. Night of the Lepus tar nog ändå priset och är ytterligare ett bevis på att jag förmodligen inte skulle klara mig utan en genre som djurskräck. Filmen slösar inte bort sin speltid med att ge oss en massa bakgrundhistorier eller utlägg om vad som har inträffat och varför utan här smäller det till direkt och sedan är det ingen hejd. Night of the Lepus är en blodig och ganska brutal historia och kaninattackerna är många. De morrar, gnisslar tänder och sätter i sig allt som kommer i deras väg, allra helst de stackars invånarna i ökenstaden. Specialeffekterna som mest består av kaniner som springer runt i miniatyromgivningar eller folk i håriga dräkter fungerar förvånansvärt bra tack vare smarta vinklar och användandet av bombastisk musik. Det är helt absurt men sjukt underhållande.

”Attention! Attention! Ladies and gentlemen, attention! There is a herd of killer rabbits headed this way and we desperately need your help!”

Trots temat är Night of the Lepus en gravallvarlig skapelse och humorn skiner med sin frånvaro. Det kunde lätt ha blivit tramsigt (vilket det ju egentligen är) men tack vare en gedigen samling veteranskådespelare som inte drar på smilbanden i onödan förvandlas Night of the Lepus till en stenhård film där bara de starkaste överlever. Kaninerna är elaka jävlar som klarar av det mesta såsom dynamit och skjutvapen men även de har ju en svag punkt som finalen i vanlig ordning bevisar. Night of the Lepus är förstås inte det minsta skrämmande och kanske var det just därför som distributörerna inte ville avslöja filmens innehåll. Detta dolde de genom att använda sig av det latinska ordet för kanin, en trailer som inte visade odjuren och en poster där ögon i natten var den enda ledtråden. Hur tänkte de? Vem fan vill inte se en film med gigantiska mördarkaniner i huvudrollen? Skulle filmer som Night of the Lepus gå upp på biograferna idag skulle jag spendera varenda hårt förtjänad krona på biobesök! Alla som gillar monsterfilm i alla dess former måste se Night of the Lepus, så är det bara. Det är inte den bästa filmen i genren men definitivt en av de mest underhållande jag någonsin har sett!