Lord of the Flies (1963)

Det råder krigstider i Europa och eleverna på ett pojkinternat i England evakueras med destinationen Amerika. Deras flygplan kraschar någonstans i Stilla Havet och de överlevande vaknar upp på en öde ö. I väntan på hjälp skapar de ett tillfälligt hem. Viljorna är många och efterhand bildas det två läger. På ena sidan ön härskar vildarna med Jack i spetsen vars fokus är att jaga, stoja och stimma. På öns andra sida råder det rationella tänkandet där Ralph och hans vänner rider ut stormen i hopp om att någon ska komma och leta efter dem. Allt bryter ut i kaos och långsamt förvandlas skolpojkarna till barbariska vildar utan respekt för vare sig omgivningen eller varandra.

”Kill the beast, cut his throat, spill his blood.”

Flugornas Herre eller Lord of the Flies som är originaltiteln bygger på den otroligt hyllade romanen med samma namn av William Golding. Jag är osäker på om jag läst boken men på högstadiet såg vi nyinspelningen tillsammans med vår lärare. Än idag har jag starka minnen från filmen och vissa av scenerna sitter etsade i mitt huvud. Originalversionen har jag dock aldrig sett tidigare.

Lord of the Flies använder sig av ett klassiskt koncept som nästan alltid fungerar, oavsett när eller var historien utspelar sig. Man tar vad man har och endast de starka överlever blir aldrig inaktuellt och människan kommer alltid att agera med sig själv och sina nära i fokus, allt annat blir sekundärt. Historien inleds med stillbilder som visar eleverna på internatet, vapen av förstörelse och slutligen ett kraschat flygplan sedan är det pang på rödbetan när ynglingarna gör sitt bästa för att fördriva tiden på ön. De flesta av filmens skådespelare är amatörer och i de flesta av fallen var Lord of the Flies den enda film de medverkade i. Det märks, på gott och ont. Vissa av karaktärerna är smärtsamt dåliga medan andra sköter sig alldeles utmärkt. Barn kan verkligen vara fruktansvärt elaka vilket Lord of the Flies skildrar på ett strålande sätt. De olika pojkarna blir tilldelade olika roller i gruppen vare sig de känner sig bekväma i dem eller inte. Det blir mest tydligt med karaktären Piggy, en överviktig glasögonorm som redan från starten får agera hackkyckling. Det psykiska våldet övergår i det fysiska och får tillslut ödesdigra konsekvenser. Utan vuxna som kan tygla deras beteende och agera förebild tvingas barnen att växa upp i en rasande fart. Lord of the Flies levererar sunda värderingar och jag kan verkligen förstå uppståndelsen och filmens betydelse för generationen när den kom. Av många kallas filmen som en tidlös klassiker och det kanske den är men på mig imponerade den inte nämnvärt. Som jag nämnde tidigare väckte nyinspelningen starka känslor inom mig som tonåring och kanske är det just den kategorin som filmen vänder sig till. Jag upplevde filmen mest som långrandig och jag är övertygad om att jag skulle uppskatta förlagan mycket mer. Noble Entertainments svenska utgåva visar inte filmen från sin bästa sida med sitt urusla ljud och dåliga transfer. Om inte utgåvan varit textad skulle jag förmodligen inte ha hängt med överhuvudtaget och såhär i efterhand är det kanske en av anledningarna till att filmen inte gav några direkt positiva efterklanger. Hur man än vänder och vrider på det är Lord of the Flies en viktig film, om inte annat för att ännu en gång berätta innebörden av respekt och medmänsklighet.

Night of the Demon (1957)

”It has been written since the beginning of time, even onto these ancient stones, that evil supernatural creatures exist in a world of darkness. And it is also said man using the magic power of the ancient runic symbols can call forth these powers of darkness, the demons of hell.”

Professor Harrington skyndar genom natten till den mystiska mörkermannen Dr. Julian Karswells gigantiska herrgård, Lufford Hall, där denne bor med sin moder. Harrington ber Karswell att avsluta det fruktansvärda som han påbörjat och i utbyte ska Harrington erkänna för allmänheten att Karswell haft rätt hela tiden. Det är redan för sent och när Harrington återvänder hem dyker en förskräcklig djävulsfigur upp ur dimman och tar hans liv. Den skeptiske vetenskapsmannen John Holden, som forskar om det övernaturliga och oförklarliga, åker från Amerika till London för att delta i en konvention om det paranormala. Hans uppgift är att avslöja den djävulsdyrkande Karswell och dennes anhängare som bluff och båg. När Holden blir informerad om Harringtons tragiska öde blir han om än mer angelägen att avslöja Karswell. Det är lättare sagt än gjort och Holden blir gång på gång varnad för att fortsätta sin utredning. De mörka krafterna är farligare än han kunnat tro. Med hjälp av Harringtons brorsdotter Joanna börjar de tillsammans att nysta djupare i de många tragedier som följt i Karswells fotspår. En förbannelse tillåter Holden att endast stanna tre dagar i England, om detta inte följs kommer han att gå ett förfärligt öde till mötes. Holden avfärdar det som vidskepelse men inser snart att det är allvar. Något fasansfullt har väckts till liv, något mer skrämmande än hans mörkaste fantasier. 

”It’s in the trees! It’s coming!”

Jag har blivit påmind om Night of the Demon flera gånger under åren som gått. Alla hyllar filmen och jag stöter på titeln lite varstans i samband med stora namn som regissören Martin Scorsese, musikern Kate Bush och nu senast då jag läste Stephen Kings faktabok Danse Macabre. För några veckor sedan fick jag äntligen ändan ur vagnen och beställde dvdn med både den engelska originalversionen samt den nedkortade amerikanska varianten vid namn Curse of the Demon för en resonlig slant. Amerikanarna valde att korta ner filmen med drygt femton minuter så att den längdmässigt skulle passa att samköra med andra titlar under bioföreställningar. Det var till en början just den amerikanska versionen som var den vanligaste men nu har vi fått chansen att välja vilken version av filmen vi vill se, på en och samma dvd.

Night of the Demon inleds stämningsfullt med att en kamera sveper över de mystiska stenbumlingarna i Stonehenge, samtidigt som en berättarröst kort summerar människans odödliga intresse för de mörka krafterna. Det är omöjligt att inte dras med i denna otroligt fascinerande film. Den mäktiga och oroväckande musiken, tillsammans med det vackra svartvita fotot är väldigt atmosfärladdat. Dessutom är dialogen och skådespeleriet smått strålande och mycket bättre än vad man är van vid när det kommer till denna typ av film. Redan under filmens första minuter visste jag att jag skulle älska den och mycket riktigt visade den sig vara en helt fantastisk upplevelse.

Jag har ända sedan barnsben varit extremt nyfiken på det övernaturliga och under mina år som tonåring var jag besatt av allt som hörde det ockulta och oförklarliga till. Jag läste allt jag kom över och tittade på alla filmer jag kunde hitta som tog upp ämnet. Det mesta av det jag såg var mumbo jumbo och egentligen inte särskilt intressant men genom åren har jag stött på ett och annat guldkorn. Filmer av denna sort har ofta en tendens att bli fjantiga och oseriösa men Night of the Demon är allt annat än fjantig och oseriös. Jag har aldrig tidigare sett en film från denna tidsperiod ta upp ämnet på ett liknande sätt (jag tänkte i och för sig, vid åtskilliga tillfällen, på de många likheterna med Roman Polanskis The Ninth Gate men den släpptes ju som bekant över fyrtio år senare). Visst finns det filmer från då och tidigare som tar upp det ockulta men Night of the Demon fullkomligt osar i ämnet. Utöver filmens handling ges det referenser till ondskans krafter i form av nummerkombinationer, djur och ordvitsar nästan konstant, utan att det känns tjatigt och ofta blir det infernaliskt spännande. Det var till en början mycket tjafs mellan regissören och filmbolaget om huruvida de skulle visa monstret i all sin prakt eller ej. Regissören Jacques Tourneur ville att publiken skulle ana det otäcka istället för att se det men efter ständiga påtryck från filmbolaget som ville följa i monsterfilmens fotspår fick Tourneur ge vika för sina åsikter. Resultatet blev emellertid väldigt imponerande i alla fall och även fast jag personligen skulle ha föredragit att filmen lugnat sig lite innan de visade demonen från helvetet kan jag inte annat än att beundra skapelsen, som särskilt på långt håll ser skräckinjagande ut. De smarta kameravinklarna adderar till filmens mörka ton och sekvenserna i skogen eller seansen är makalöst bra iscensatta. Det var länge sedan jag såg så mycket bra äldre film under en och samma månad. Kingdom of the Spiders, The Pack, Freaks och nu Night of the Demon, det är nästan att jag känner mig bortskämd! Djävulen, Satan, Fan och alla Demoner i Helvetet vad bra detta är! Night of the Demon är en av 1950-talets bästa skapelser och den toppar nu min lista över favoritfilmer i genren. Det är en superb blandning av mystik, vidskepelse och svart magi och filmen levererar på alla plan. Night of the Demon är fulländad. Det blir inte mycket bättre än såhär när det kommer till ockulta skräckfilmer!

Freaks (1932)

Ett kringresande cirkussällskap åker från stad till stad för att underhålla invånarna. Kortväxta Hans och Frieda är förlovade men Hans tankar är någon annanstans. Han är vansinnigt förälskad i den vackra men falska Cleopatra som utnyttjar varje tillfälle hon kan till att lura Hans på pengar, samtidigt som hon är romantiskt involverad med den elaka Hercules. När Cleopatra får nys om att Hans ärvt en förmögenhet friar hon till honom och börjar smida ondskefulla planer. Hans är förblindad av kärlek men hans trogna vänner ser genom Cleopatras falska fasad och planerar en gruvlig hämnd.

”Offend one and you offend them all.”

Det blev ett jäkla holabaloo när Freaks 1932 chockerade publiken med sin historia om vad som utspelade sig bakom kulisserna på en cirkus, där den övervägande delen av de arbetande var födda med fysiska avvikelser. Filmen totalförbjöds runtom i världen och det dröjde över trettio år innan Freaks kunde släppas fri i utvalda länder som sakta men säkert förstod filmens storhet. Freaks kantades av ramaskri där folk tyckte att det var fruktansvärt att regissören Tod Browning kunde skapa en film av denna sort. Historierna kring effekten av filmen är många och i vissa fall är de extremt överdrivna. En kvinna som testspelade för en roll påstod att hon fick ett missfall på grund av filmens chockerande natur. Detta är ju helt absurt då alla verkade missförstå Brownings vision med filmen. Freaks är många gånger felaktigt distribuerad som en skräckfilm, vilket den ju definitivt inte är. Filmbolaget MGM ville ha en ny skräckfilm i stil med Dracula (som ju Browning regisserade för Universal) eller Frankenstein men vad de fick var någonting helt annat, någonting de inte var redo för. Browning som själv haft en bakgrund i kringresande cirkusar valde att använda sig av industrins riktiga stjärnor, alla med avvikande utseenden. Att få stifta bekantskap med siamesiska tvillingar, människor utan armar eller ben, dvärgar, kvinnor med skäggväxt, människor med förkrympta huvuden, hermafroditer eller mannen utan underkropp var tydligen för mycket för publiken.

”You dirty, slimy freaks!”

Freaks är en ofta väldigt sorglig historia om både utanförskap och gemenskap. Bröllopssekvensen är hjärtskärande och man måste vara helt känslobefriad för att inte känna en enorm sympati för den förkrossade Hans. De verkliga utbölingarna och monstren i filmen är de ”normala” människorna som med karaktärerna Cleopatra och Hercules framställs som riktiga svin. Cirkusens samling av udda karaktärer är en enda stor familj som ställer upp för varandra i alla lägen och det skildras med ett stort hjärta. Browning var före sin tid när han skapade detta kontroversiella mästerverk. Det blev slutet på hans karriär som efter filmens premiär gick stadigt nedåt. Även fast Freaks är åttio år gammal känns den inte på något vis daterad. Vissa ämnen blir aldrig inaktuella och Freaks är ett unikt tidsdokument som omvärderats rejält i efterhand och anses idag, med all rätt som ett mästerverk. Freaks är en otroligt vacker film som vågar porträttera de vilseledande känslostormarna i det ”fula och förbjudna”. Det har aldrig gjorts en kärlekshistoria av denna kaliber sedan dess och kommer förmodligen aldrig att göras. Det är totalt klichébefriat och lyckas än idag att beröra sin publik. Det första som upptog mina tankar när jag slog upp ögonen i morse var Freaks. Freaks är en av de bästa filmer som någonsin har gjorts och jag ser redan nu fram mot nästa gång jag får ta del av denna fantastiska historia. Freaks är en film som aldrig kommer att falla i glömska och den kommer att hitta sin publik i varje ny generation, det är jag övertygad om.

The Pack (1977)

Änklingen och marinbiologen Jerry är trött på att resa runt i världen och studera undervattensdjur. Tillsammans med sin nyfunna kärlek Millie och deras söner är han i full färd med att bygga familjens drömhus på den lilla ön Seal Island och slå sig till ro för gott. Hans hund blir en dag allvarligt biten av en annan hund och Jerry beger sig ut för att spåra och avliva byrackan innan fler blir skadade. Det dröjer inte länge innan Millie blir attackerad av en hel flock av dem och runtomkring på den lilla ön faller invånarna offer för de argsinta bestarna. Sommarturister som tröttnat på sina husdjur och lämnat kvar dem på ön när det var dags för hemfärd har fått ödesdigra konsekvenser. När en våldsam storm slår ut all kommunikation med fastlandet och nästa färja inte anländer förrän nästkommande vecka börjar den verkliga mardrömmen.  

”Sometimes they get lost. Sometimes tourists they deliberately leave them behind. They pick them up at the pound. They bring them home to play with for the summer, then they leave them.”

The Pack har funnits på min radar en längre tid men det har inte blivit av att jag sett den, av flera anledningar. En av dem var att jag av misstag såg den franska filmen med samma namn (som inte har någonting med denna amerikanska sjuttiotalsrulle att göra) istället och sedan föll The Pack i glömska igen. Men den som väntar på någonting gott… The Pack var väl värd väntan. Stephen King skriver i sin bok Danse Macabre (där han avhandlar skräck i film och litteratur) att ”man lider sig igenom en massa skräp och kanske – bara kanske – kommer rysningen som ger lön för mödan”. Detta är någonting som vi skräckfilmsälskare kan hålla med om då mycket av den film vi tittar på faktiskt är mer eller mindre smörja. Det behöver inte betyda att smörja är någonting negativt, det kan vara kreativt och kul men särskilt skrämmande eller spännande är det oftast inte. När man har spenderat mer än halva sitt liv åt att titta på skräckfilm av varierande kvalitet är det allt mer sällan man stöter på någonting riktigt bra men The Pack är ett undantag.

The Pack innehåller inte några gigantiska bestar som har vuxit sig stora på grund av någon mystisk sörja från rymden eller radioaktivt avfall utan är istället ett resultat av människans lathet och arrogans. Historien känns trovärdig och den innehåller inga övernaturliga element. Hundar som stryker omkring efter det att de blivit lämnade av sina ägare är ingen nyhet och att de behöver mat för att överleva är ett faktum. Regissören Robert Clouse, som ligger bakom en rad actionrullar där kanske Bruce Lee-filmen Enter the Dragon är hans kändaste, har lyckats skapa en tät och intensiv rysare där de forna husdjuren slår tillbaka mot människan. Det känns inte helt obefogat att anta att Stephen King sett filmen innan han skapade sin egen mardröm om den rabiessmittade sankt bernardhunden Cujo. Här har vi dock en hel flock av odjuren och Cujo (som jag recenserar HÄR) känns som en barnfilm i jämförelse. The Pack är förbannat effektiv och de snyggt utförda (och oväntat aggressiva och våldsamma) hundattackerna känns väldigt realistiska. Den oroväckande musiken är en bidragande faktor till filmens starka nerv. The Pack håller ett högt tempo som aldrig tappar fart och den ena spännande scenen efter den andra avlöser varandra. Här har regissören till och med lyckats använda sig av slow-motion på ett konstruktivt sätt, utan att det bli tröttsamt irriterande som det ofta blir. Fast jag har sett liknande historia många gånger tidigare tröttnar jag aldrig och The Pack lyckas vara originell tack vare det trovärdiga scenariot med de otäcka och nyckfulla husdjuren i vilt tillstånd. 1977 var ett bra år när det kommer till djurskräck och under årets lopp kunde vi stifta bekantskap med allt från arga bläckfiskar, hajar och späckhuggare till myror och spindlar. Tyvärr är The Pack en film som de flesta förmodligen har missat då den inte har fått någon vidare distribuering. Warner Archives släppte den (i all sin enkelhet utan extramaterial) förra året och den går alldeles utmärkt att beställa från amazon. Jag kan inte annat än att varmt rekommendera The Pack och självklart tillhör den guldkornen i djurskräckskategorin. Tillsammans med Kingdom of the Spiders (som ni kan läsa om HÄR) är The Pack det bästa jag sett inom genren på väldigt länge!

House on Haunted Hill (1959)

Den besynnerliga och stenrika Frederick Loren hyr ett spökhus och tillsammans med sin fru Annabelle anordnar han en fest för fem främmande gäster. Gästerna får erbjudandet att erhålla 10 000 dollar vardera om de vågar spendera natten i det fasansfulla huset. Vid midnatt stängs dörrarna utifrån och det finns inget sätt att ta sig därifrån tills det att de öppnas igen följande morgon. I stort sett varenda rum i huset genomsyras av ond bråd död och galenskap. Vad som väntar värdparet och deras gäster är en skräckfylld natt i huset på Haunted Hill.

“Once, the door is locked, there is no way out. The windows have bars the jail would be proud of and the only door to the outside locks like a vault.”

House on Haunted Hill är en mysrysare av den sort som inte görs längre. Det är inte otäckt för fem öre och filmens slogan som lyder ”terror beyond your imagination” känns inte särskilt befogad, inte ens för femtio år sedan. Det är dock stämningsfullt i sann b-filmsmanér med hemliga lönndörrar, blixtrar och dunder, självspelande piano, svajande stearinlågor, knarrande dörrar och med vinden som oroväckande viner i gardinerna. Det enda som egentligen saknas är en dimma som ligger tätt längs med marken. Allt är ackompanjerat med ett spöklikt soundtrack som trots att den inte är särskilt hårresande sätter filmens stämning. Vincent Price är en man med pondus och axlar rollen som multimiljonären med bravur. Filmens inledning där Price med sin hypnotiska stämma presenterar filmens karaktärer (utom sin fru som dyker upp senare) är smått genialisk i all sin enkelhet. Vi får knyta bekantskap med en orädd testpilot, en spelberoende skribent, en girig psykiatriker, en vacker anställd till den rika arrangören och en av de få överlevande från tidigare incidenter i det hemsökta huset. Alla har den gemensamma nämnaren att de är i desperat behov av pengar. Det är historien i all sin enkelhet. Vad som sedan följer är inte mycket till festligheter utan våra nya bekantskaper irrar mest omkring i det gigantiska huset (som bär mer likheter med ett tempel än ett kråkslott) och stöter på den ena hemskheten efter den andra. Genrens alla klichéer bockas varsamt av under filmens korta speltid, på ett i alla lägen charmerande vis. Efter ett tag förstår vi att det inte är en regelrätt spökhistoria som förtäljs utan mer en mordgåta av slaget whodunit, där alla är misstänka. Specialeffekterna är billiga men effektiva och sekvensen med damen i svart eller huvudet i resväskan är klassiker. Filmens regissör och producent, den smått legendariska William Castle, fortsatte sitt samarbete tillsammans med Vincent Price redan samma år med The Tingler. Även den bygger på ett manus av Robb White som utöver The Tingler och House on Haunted Hill även ligger bakom nästkommande års samarbete med regissören, 13 Ghosts. House on Haunted Hill är en klassisk spökfilm som använder sig av ett tema som använts flera gånger sedan dess. Filmen genererade en ganska kass nyinspelning som i sin tur frambringade en uppföljare av snarlik kvalitet. House on Haunted Hill levererar inga kalla kårar och platsar inte bland genrens storheter men det är ett gemytligt sällskap att fördriva sjuttiofem minuter tillsammans med.

Rebecca (1940)

Alfred Hitchcock är en av mina favoritregissörer, det ska jag inte sticka under stolen med. Jag har inte sett allt han har regisserat, långt därifrån, men det jag hittills har sett har varit väldigt bra. Många av dem kvalar in bland mina favoritfilmer genom tiderna. Rebecca är en av hans ”kändaste” filmer och en av många jag inte sett tidigare (vad jag kan minnas). I födelsedagspresent fick jag teaterbiljetter av min sambo till föreställningen Mysteriet Myrna Vep, en teater som till viss del är inspirerad av Rebecca. Jag kunde inte tänka mig ett bättre tillfälle att bekanta mig med filmen.

En ung kvinna (som inte nämns vid förnamn tills det att hon får dela efternamn med George Fortescue Maximilian de Winter) jobbar som sällskapsdam åt en äldre kvinna vid namn Van Hopper. De är på semester i Frankrike där hon stöter på den rika och charmiga Maxim och blir upp över öronen förälskad. De gifter sig och flyttar till dennes gigantiska barndomshem Manderley. Mrs. de Winter blir till en början överväldigad av hennes nya liv i lyx och kärleken till sin make men hon får snart erfara att hon lever i skuggan av Maxims före detta hustru Rebecca som omkommit i en drunkningsolycka några år tidigare. Maken verkar fortfarande inte ha kommit över den tragiska bortgången och inte heller tjänstefolket som ständigt påminner Mrs. de Winter om Rebeccas storhet. Manderley ruvar på en mörk hemlighet och Mrs. de Winter får för varje dag som går mer klart för sig att hon inte kan ersätta den förtrollande Rebecca.

Rebecca var Hitchcocks första amerikanska film (fast den till största del utspelar sig i England) och regissörens enda film som blev belönad med en Oscar i kategorin bästa film. Till en början är Rebecca en kärlekshistoria men en tredjedel in i filmen utvecklas den till ett psykologiskt drama. Allt är väldigt tidstypiskt med vackert dramatisk musik, enastående miljöer och imponerande kulisser. Skådespeleriet är teatraliskt och överdramatiskt utan att det för den delen känns stelt eller forcerat. Laurence Olivier och Joan Fontaine är bra i titelrollerna som det nygifta paret och även fast synen på samlevnad och på kvinnans roll i samhället är rejält förlegad är det ett charmigt tidsdokument. Rebecca är helt klart en bra film och något man bör se om man har ett intresse av Hitchcock men jag tycker inte att den passar på listan över de bästa filmerna genom tiderna (den ligger på plats 122 på imdb). Jag förväntade mig mer av Rebecca och många gånger kändes den på tok för lång. Jag föredrar hans verk från 1950 och 1960-talet. Filmer som North by Northwest, Vertigo, Rear Window, The Birds och Psycho representerar Hitchcock för mig.

A Dangerous Method (2011)

Den skvatt galna Sabina Spielrein anländer till Burghölzikliniken i Schweiz under nittonhundratalets början. Hon plågas av sitt destruktiva förhållande till sin fader och psykiatrikern Carl Gustav Jung försöker hjälpa henne med att få bukt med sina åkommor. Sabina, vars dröm är att bära samma titel som Jung blir snart hans elev. När Jungs teorier kring människans psyke mer och mer liknar den framgångsrika Sigmund Freuds teorier inleder de ett samarbete där Jung agerar lärjunge. Deras teorier börjar emellertid skilja sig markant från varandra och deras intressen driver dem åt två olika håll. Samtidigt inleder Jung ett sexuellt förhållande med sin patient, ett förhållande som är allt annat än konstruktivt.

David Cronenberg är en av mina favoritregissörer och efter ett uppehåll från filmen under nästan fyra års tid blev jag nyfiken när rykten kring en ny film började att cirkulera. Jag och min sambo började se om en mängd filmer ur Cronenbergs imponerande katalog i väntan på premiären av A Dangerous Method. Av någon anledning blev det inte av att biograferna i Malmö valde att visa filmen (trots reklam i tidningar om en kommande premiär) och vi fick snällt vänta på dvd-släppet. Under tiden det tog för filmen att nå videobutikerna hann Cronenberg med att släppa ytterligare en film, Cosmopolis, som jag ännu inte har haft tillfället att få ta del av.

A Dangerous Method tar upp psykoanalysens födelse, ett ämne jag inte är särskilt bekant med förutom det jag fick lära mig under gymnasietiden. Då tyckte jag att det var måttligt intressant och Cronenbergs film får mig inte att bli mer intresserad av ämnet. Jag respekterar Cronenberg och många av de filmer han gjort tillhör mina personliga favoriter men A Dangerous Method tillhör inte en av dem. Filmens största problem är Keira Knightley som ännu en gång bevisar att hon inte besitter kunskapen att axla en betydande roll i en film. Hennes dramatiska överspel förstör nästan hela filmen och det är omöjligt att ta henne på allvar. Viggo Mortensen gör inte mycket väsen av sig mer än att se bekymrad och överlägsen ut, samtidigt som han puffar på den ena cigarren efter den andra. Jag trodde att hans personporträtt av Freud skulle ta upp mer tid men av filmens totala speltid figurerar han mest i periferin. Det är synd att han inte fick mer utrymme då han, främst i Cronenbergs tidigare filmer A History of Violence och Eastern Promises, bevisat att han hanterar yrket. Michael Fassbender är som vanligt lysande och filmens största behållning. När det kommer till dagens skådespelare tillhör har definitivt toppeliten, något han bevisade i en av årets bästa filmer, Shame (som jag recenserar HÄR). Som vanligt när det kommer till Cronenberg tar regissören upp frågor kring människans sexualitet och psyke och historien kring Freud och Jung skulle kunna passa honom perfekt. Istället blir det mest ointressant bladder och filmer lyser med frånvaron av hans annars standardsekvenser av chockerande orgier i kroppsvätskor.  A Dangerous Method är en ganska tråkig film. Den är inte dålig och kanske inte den sämsta film som Cronenberg presterat men mig tilltalade den inte överhuvudtaget. Ämnet i sig är intressant men filmen lyckades inte engagera mig (eller min sambo) alls och de ynka nittio minuterna kändes väldigt långa. David Cronenberg kan bättre än såhär, mycket bättre!

My Little Eye (2002)

Fem personer (tre killar, två tjejer) ställer upp i en dokusåpa som sänds på nätet i realtid. Spelreglerna är enkla. Att tillbringa sex månader tillsammans i ett hus som är förlagt djupt inne i skogen och som är riggat med kameror som registrerar precis allt. Priset är en miljon dollar. Alla förlorar om någon bestämmer sig för att lämna huset. Tiden flyter på utan några konstigheter men när det återstår en veckas speltid slutar maten att komma, värmen stängs av och otäcka saker inträffar. En främling dyker upp för att undkomma kylan. Han har aldrig hört talas om deltagarna och vet inte vilka de är men kamerorna verkar inte besvära honom. Vännerna blir allt mer misstänksamma och när de nästkommande dag hittar hans blodiga ryggsäck börjar de överväga om en miljon är tillräckligt mycket pengar för att få dem att stanna kvar. Vad som började som en oskyldig lek förvandlas snart till blodigt allvar.

”Don’t worry. Statistically, strangers rarely kill strangers. You’re much more likely to be killed by somebody you know.”

Andy Warhol hade rätt när han i slutet av sextiotalet sa att ”alla kommer att få femton minuter i rampljuset”. I början av tvåtusentalet var dokusåpor med Big Brother i spetsen omåttligt populära. De genererade massvis av ”kändisar” som inte tillförde någonting vettigt och som desperat försökte att klänga kvar så länge som möjligt vid den lilla uppmärksamhet de kunde få. Hemma satt nyfikna människor och följde deltagarna med spänning för att se vilka galenskaper de skulle hitta på härnäst. Det var bara en tidsfråga innan filmmakare skulle håva in pengar på temat. My Little Eye blandar dokusåpa med den ännu inte överexploaterade found footage genren. Nu inleds inte filmen med att berätta för tittaren att ”detta hittades där och det ni ska få se är på riktigt” men elementen finns där.

My Little Eye introducerar en grupp karaktärer där de flesta personligheterna bockas av för att göra det mer intressant för tittaren. Vi får träffa outsidern, den blyga, sexgalningen, tönten och hunken. Här fungerar de uttjatade personligheterna hyfsat och den ständigt kåta Charlie är en passande medlem i den tillkonstlade familjen. Även fast hon känns som en klyscha gör hon det hela lite mer intressant för oss då det inte är särskilt mycket som händer i filmen (som till en början var fyra!? timmar lång), precis som i en dokusåpa. Jag kan däremot störa mig lite på den klichéfyllda karaktären Danny som spelar den utstötta tönten, han känns inte särkilt trovärdig i situationen. My Little Eye rör sig långsamt framåt och det är mycket dödtid som upptas av standardkonversationer om sex, smutskastning och om vad de ska hitta på när de kommer hem igen. Känslan av isolering är en effektiv filmform om det görs på rätt sätt och My Little Eye fungerar till viss del även fast det aldrig blir läbbigt. Bradley Cooper dyker upp på en kort visit, som en joker i spelet. Här gör han inte mycket väsen av sig men jag har ända sedan jag såg honom i tv-serien Alias gillat honom som skådespelare. De övriga medverkande sköter sig bra och jag kan inte annat än att tänka på en ung Mia Farrow när jag ser Laura Regan som spelar Emma, de är otroligt lika. Det är sparsamt med musik och när den väl används är det i form av techno och det är ju aldrig bra, inte här heller. Även fast det var tio år sedan jag såg My Little Eye så visste jag exakt vem som skulle göra vad och vad det hela gick ut på. Jag har för mig att jag tyckte den var hyfsad när den först kom ut och inte mycket har förändrats. My Little Eye är helt okej, varken mer eller mindre. 

Kingdom of the Spiders (1977)

I den lilla hålan Camp Verde i Arizona jobbar veterinären Rack. När en kalv avlider under egendomliga omständigheter skickar storstadsfolket i Tempe den vackra entomologen Diane Ashley för att undersöka kadavret närmare. Tester visar att dödsorsaken är stora doser av spindelgift. Fler djur försvinner spårlöst i staden och dyker senare upp döda eller döende med kropparna utsmyckade med argsinta spindlar. Det dröjer inte länge innan kreaturen inte räcker som föda för de ettriga varelserna. Människan står på tur och snart är den lilla staden invaderad av de ludna och hungriga mördarna.

”You’re kinda pretty for a girl.”

När jag kom hem från jobbet vid elvasnåret på kvällen kom jag att tänka på Kingdom of the Spiders, som legat oöppnad en längre tid i filmhyllan. Jag hade bara goda minnen från filmen och bestämde mig för att det var läge att återbesöka en gammal favoritfilm. Jag insåg dock ganska snabbt att jag inte sett Kingdom of the Spiders tidigare och blev som en liten pojke på julafton, nästan två månader för tidigt. Frågan är bara vilken film det är som jag har så goda minnen från om det nu inte var Kingdom of the Spiders?

”Are you crazy lady? This is our home, and no damn spiders are gonna run us out!”

Oj oj oj vilken film! Kingdom of the Spiders är ta mig fan bland det bästa jag sett inom genren. Historien är som väntat inte särskilt spektakulär utan följer ungefär samma mall som alla de tidigare och kommande filmerna som involverar djur som slår tillbaka mot människan. Kingdom of the Spiders känns mycket som en hyllning till alla de liknande filmer som producerades under 1950-talet, fast denna gång växer inte djuren till gigantiska proportioner utan behåller sin naturliga storlek som i detta fall är till filmens fördel. Av filmens totala budget på cirka femhundratusen dollar gick femtiotusen av dem till spindlarna då filmteamet valde att köpa in livs levande exemplar för att göra det hela mer trovärdigt. De lyckades alldeles utmärkt då filmen bokstavligen kryllar av de små krypen. För den som väntar på att få se spindlarna behöver inte vänta särskilt länge. Varje gång man tror att de små liven ska dyka upp och göra livet surt för någon gör de så och det är väldigt effektfullt. Spindelattackerna är förbannat bra (och billigt) utförda och incidenten i flygplanet eller när stackars Birch skjuter av sig fingrarna när hon försöker avlägsna ett av de ludna krypen är rent ut sagt fantastiskt! I stort sett är vartenda dödsfall (och potentiella sådana) ruskigt bra iscensatta och vad de lämnar efter sig är inte sämre, vilket vi får bevis på i filmens strålande final. Arizonas omgivningar är också till filmens fördel för vem vill inte ta del av det vackra ökenlandskapet som staten har att erbjuda.

Dorsey Burnette som i mitten av femtiotalet startade den kortlivade rockabillyorkestern The Rock and Roll Trio, tillsammans med lillebrorsan Johnny, står för mycket av musiken. Skulle jag råka snubbla över soundtracket någonstans är det ett givet köp. Kingdom of the Spiders lär inte underlätta det för folk med spindelfobi (som jag själv lider av) men filmen lyckas leverera härliga rysningar i hela kroppen och är ytterligare ett bevis på att spindlar inte lämpar sig som husdjur. Skådespeleriet är över medel och personkemin mellan William Shatner och Tiffany Bolling är mycket bra, ta bara scenen där Rack tvingar till sig en middag med Diane! 1954 valde svenskarna att döpa den fenomenala filmen Them! till Spindlarna, även fast det inte figurerar en enda spindel i filmen utan däremot massvis av skitstora myror. Denna gång fick de emellertid rätt när de översatte även denna film kort och gott till Spindlarna. Kingdom of the Spiders är ytterligare en anledning till varför jag gillar denna typ av film så mycket. Filmen har åldrats med värdighet och det är definitivt en skapelse jag kommer att se flera gånger i framtiden. De sista tjugo minuterna är makalöst bra och det otippade slutet är genialiskt i all sin enkelhet. Det blir inte mycket bättre än såhär och Kingdom of the Spiders är numera en av mina absoluta favoriter i filmgenren. Alla som har något intresse av filmer som denna och inte har sett den tidigare (ni som redan har sett den kan se den igen) behöver göra det så fort ni bara kan. Köp den, ladda ner den, stjäl den, vad som helst, bara ni ser den!

All Night Long (1992)

Shinji är sjutton år gammal och har goda chanser att få jobb på ett flygplansbolag som tekniker. Den osäkra artonåringen Tetsuya går på privatskola och hans fokus ligger på sina studier då hans umgängeskrets inte är särskilt imponerande. Kensuke har fyllt nitton och är arbetslös men det upplever han inte som något problem då han lever på sina rika men ständigt frånvarande föräldrars tillgångar. De tre unga männen och en kvinna står och väntar på att ett tåg ska passera när en fjärde man dyker upp och frågar och vägvisning. Då kvinnan känner sig obekväm och inte vill kännas vid mannen blir denne vansinnig och hugger brutalt ihjäl henne med en kniv. En av ungdomarna lyckas överbemanna galningen och de tre går oskadda därifrån, på utsidan i alla fall. En tid efteråt träffas de unga männen igen och bestämmer sig för att anordna ett party och glömma det fasansfulla som inträffat. Det enda kravet är att alla ska ta med sig en flickvän till partajet, något ingen av dem har. Allt går fel och när Shinjis nyfunna käresta blir brutalt våldtagen beger sig de tre nyblivna vännerna ut i natten för att kräva hämnd på slöddren som utfört det fruktansvärda dådet.

”I hate boys who are stupid, inexperienced, and smell like sperm.”

Jag har aldrig varit någon gillare av japansk extremfilm, den har aldrig intresserat mig. Antalet filmer som jag sett inom genren kan jag förmodligen räkna på fingrarna på mina båda händer. Ofta finner jag dem röriga och kaotiska på ett väldigt påfrestande sätt. Vissa filmtitlar dyker dock upp väldigt ofta i olika sammanhang och då känner jag, som nördig cineast, att jag självklart behöver se dem. Vissa har varit väldigt bra som Evil Dead Trap medan andra som The Untold Story (recension HÄR), har varit mindre bra. All Night Long är ytterligare en av de filmtitlar jag snubblat över flera gånger genom åren när det gäller extrem film. När jag hittade den begagnad för en femtiolapp kände jag att det var dags för att bocka av ytterligare en filmtitel som ”alla pratar om”.

”They broke my everything. I’ll break them too.”

All Night Long (Ooru Naito Rongo) är den första delen i en serie som hittills lyckats generera sex filmer. Filmserien tar upp människans mörkaste sidor där våld, förnedring och död står på agendan. All Night Long får mig inte att höja ögonbrynen och det är inte särskilt chockerande. Jag har svårt att tänka mig att det var särskilt chockerande (för de vana tittarna) ens när den kom för tjugo år sedan med tanke på att det finns bra mycket grövre filmer från samma era. Nu sägs det att uppföljarna ska vara brutala skapelser men då jag inte sett dem kan jag inte uttala mig. All Night Long är en långsamt berättad hämndrulle med en våldsam början och slut, tiden däremellan rullar på i lugna mak och är mer ett drama om sökandet efter kärlek. När det väl är våldsamt så sparar de inte på krutet, även fast det mesta av otäckheterna inte är särkilt detaljerade. Regissören och manusförfattaren Katsuya Matsumura har dock bemödat sig med att fördjupa karaktärerna och att berätta en (oftast) engagerande historia. Sanningen är den att All Night Long faktiskt är en ganska bra film och även fast mittpartiet är väldigt långsamt får den mig att bli intresserad av vad som komma skall istället för att vilja trycka på ”spola framåt” knappen. Scenariot känns trovärdigt även fast All Night Long tar ut svängarna och ballar ut i slutet, i sann japansk extremfilmanda. Det enda jag egentligen stör mig på är alla hysteriska gapskratt som var och varannan karaktär kläcker ur sig alldeles för ofta och i helt fel tillfälle. Regissören sköter sig alldeles utmärkt (fast han verkar ha dille på flygplan i alla dess former då de dyker upp allt som ofta i mer eller mindre passande situationer) och många sekvenser är snyggt iscensatta. Jag gillar musiken av Katsuhiko Akiyama och Tatsunori Iwanaga skarpt, kanske inte för att sitta och lyssna på aktivt i hemmets lugna vrå men i filmen målar den upp ett passande ljudlandskap. Den prärieosande slidegitarrmusiken sätter stämningen perfekt och jag kom på mig själv med att nynna på melodin när jag skulle placera filmen tillsammans med sina nya kamrater i samlingen. All Night Long är långt ifrån perfekt men jag gillade den mer än väntat. Jag skulle inte ha någonting emot att se vad de hittar på i de resterande delarna av serien.

Carrie (2002)

”Sin never dies.”

Carrie White har det jobbigt i skolan där alla eleverna hackar på henne och utsätter henne för grymma skämt. Hemma är det ännu värre där hon lever tillsammans med sin religiösa fanatiker till moder som anser att allt som hör tonåren till är syndigt. När det blir för mycket för Carrie tappar hon kontrollen över sin dolda förmåga. Carrie kan med hjälp av sin tankekraft förflytta föremål och när hon blir riktigt arg eller förtvivlad händer det ännu värre saker. Det får ungdomarna på hennes skola snart erfara när det är dags för avslutningsbalen.

”They’ll laugh at you. They always will.”

Denna nyinspelning (som jag inte ens visste att den existerande förens alldeles nyligen) av Brian De Palmas storfilm kom tjugosex år efter det att föregångaren haft premiär. Det är en film gjord för tv och var tänkt som ett pilotavsnitt för en kommande tv-serie. Det blev (lyckligt nog) aldrig av på grund av dåliga tittarsiffror. Det är inte svårt att förstå när man ser resultatet. Stephen Kings bok var en imponerande debutroman som även fast den ibland känns något splittrad är en bra tagning på temat utsatt individ i skolan, med en övernaturlig tvist. Brian de Palmas filmatisering (som jag recenserar HÄR) är ett mästerverk inom genren och det är obegripligt att någon överhuvudtaget försökte sig på att göra en uppgradering av den. Carrie 2002 känns som en typisk tv-produktion och allt ser väldigt fult och hafsigt ut, allt från förtexterna till det otillfredsställande slutet. Det känns verkligen som ett sunkigt pilotavsnitt till en serie som snabbt faller i glömska. Den urusla musiken känns som om den vore tagen ur en porrfilm och de dåliga skådespelarna kunde mycket väl kunna vara aktörer/aktriser i sådana. Vi ser skådespelare från storserier som Lost och 24, skådespelare jag då gillade, men här är de totalt intetsägande. De går omkring och agerar som om de knaprar sobril hela dagarna. Tv-versionen av Carrie följer romanen bättre (förutom slutet) än De Palmas version men här får vi ytterligare ett bevis på att det inte alltid är att föredra. Vissa uppdateringar har gjorts såsom internet, mobiltelefoner och referenser till "dagens hippa filmer" men det stjälper filmen snarare än hjälper.

Det som gjorde boken rörig (återkopplingarna om vad det var som egentligen hände) har de denna gång valt att ta med och många scener känns utdragna i absurdum och det verkar som om de aldrig ska ta slut. Incidenten på balen är rena skämtet och ett hån mot De Palmas utomordentliga visualisering. Carries mamma är mycket mer nedtonad än i den första filmen och det känns ju lite dumt, varför inte visa galenskapen i all sin gudomliga prakt? Uppenbarligen var det skådespelaren David Keith (från Stephen King filmen Firestarter, som jag recenserar HÄR) som bad manusförfattaren Bryan Fuller att ge det religiösa dravlet en lite mer positiv infallsvinkel, hur de kunde gå med på det är ju minst sagt besynnerligt. Filmens största och enda behållning är Angela Bettis som spelar just Carrie. Hon är mycket övertygande i sin roll som den plågade tonåringen med oanade krafter och även fast hon inte är någon Sissy Spacek gör hon rollen mycket bra. Jag kände redan från början att jag skulle hata filmen och skulle det inte vara för att jag samlar på Stephen Kings böcker och filmer som är baserade på hans verk skulle jag ha slängt dvdn i soptunnan i ren protest för så här dåligt ska det inte få lov att vara! Det har gjorts försök att återuppliva Carrie tidigare i The Rage: Carrie 2 och minnena jag har från den filmen är inte många, med undantag från en tatuering som förökar sig. Nästa år är det premiär för ytterligare ett försök att tolka Carrie och det enda jag känner är varför?

Halloween (1978)

När fredagen den 13:e dyker upp i kalendern försöker jag att se åtminstone en film i serien om den hockeymaskförsedda massmördaren Jason Voorhees. Samma sak gäller Halloween. Nu var det länge sedan jag såg originalet och då Halloween var en av de första skräckfilmer jag och min sambo såg tillsammans, för exakt tre år sedan, tyckte vi båda två att det var dags för ett återbesök. Vi hällde upp rött vin i våra glas (mest för färgens skull) och poppade de obligatoriska popcornen, samtidigt som titelmusiken strömmade ut ur högtalarna. Några minuter senare var det dags att ännu en gång besöka den lilla staden Haddonfield i Illinois.

Det är Halloween och året är 1963. Sexåriga Michael är ensam hemma med sin storasyster Judith som agerar barnvakt. Tillsynes utan anledning hämtar Michael en kniv i köket och mördar brutalt och känslokallt sin syster. I femton år sitter han inspärrad på ett mentalsjukhus i Smith’s Grove, med läkaren Sam Loomis som hans enda länk till verkligheten. Loomis anser att Michael aldrig borde bli utsläppt i samhället igen, att Michael är ondskan inkarnerad. Dagen innan Halloween 1978 rymmer Michael från sjukhuset och beger sig hem till Haddonfield igen där han börjar förfölja high school eleven Laurie som ska vara barnvakt till unge Tommy. Ovetande om vad som försiggår runtomkring henne ser Laurie allt oftare en spöklik karaktär stryka omkring i området. Doktor Loomis är hack i hälarna för att försöka förhindra ett blodbad signerat den känslokalla mördaren Michael Myers.

“I met him, fifteen years ago. I was told there was nothing left. No reason, no conscience, no understanding; even the most rudimentary sense of life or death, good or evil, right or wrong. I met this six-year-old child, with this blank, pale, emotionless face and, the blackest eyes... the devil's eyes. I spent eight years trying to reach him, and then another seven trying to keep him locked up because I realized what was living behind that boy's eyes was purely and simply... evil.”

John Carpenters Halloween är en stilbildande slasherfilm. Det finns fler exempel på liknande filmer och Halloween var inte först. Mario Bavas A Bay of Blood (recension HÄR) och Bob Clarks Black Christmas (kort recension HÄR) är tidigare och bra exempel. Många menar att Alfred Hitchcocks Psycho (som jag skriver kort om HÄR) startade hela genren och jag kan till viss del hålla med men Psycho är så mycket mer än ”bara” en slasherfilm. Som sagt, liknande tema har iscensatts tidigare men Halloween skapade den traditionella slasherfilmen där en maskförklädd mördare tar livet av lättklädda ungdomar på brutala sätt. Idag har Halloween lyckats generera sju uppföljare och två nyinspelningar och jag är övertygad om att det kommer att bli fler.

“It's Halloween, everyone's entitled to one good scare.”

Halloween var John Carpenters stora genombrott och filmen, som hade en blygsam budget på runt trehundratusen dollar genererade snabbt ett mångmiljonbelopp. Filmen är idag ett fenomen och har lika många trogna anhängare som filmerna med Jason och Freddy. Den trettio år gamla Jamie Lee Curtis, dottern till filmstjärnorna Tony Curtis och Janet Leigh, slog igenom stort i sin första filmroll som barnvakten Laurie Strode och blev screamqueen med hela det amerikanska folket. Halloween är inte särskilt våldsam eller blodig och morden är inte många men filmen är sprängfylld med atmosfär och Carpenters egenkomponerade soundtrack är bland de bästa som någonsin gjorts och är otroligt suggestiv. Den minimala historien är smått genialisk och den fungerar lika bra då som nu. Carpenter målar upp ett perfekt scenario där halloweenfirandet blir det ultimata gömstället för en karaktär av Michaels kaliber. Hans utstyrsel är väldigt effektiv med den uttryckslösa masken och det blir alltid lite otäckare när en mördare inte yttrar ett enda ord. Rob Zombie försökte nitton år senare att tillföra lite mer bakgrundshistoria och djup till Michael Myers karaktär. Personligen tyckte jag att det förstörde nyinspelningen, även fast den också är väldigt bra på sina ställen. Jag hade glömt hur bra vissa scener i filmen är. Ta bara den när Doktor Loomis och sjuksköterskan kommer till sjukhuset och de intagna irrar runt i mörkret samtidigt som Myers försöker stjäla deras bil under några intensiva minuter. Eller gravstenen i sängen och att man faktiskt fick se mördarens ansikte. Kul kuriosa är att det är Carpenters egen röst som hörs när Paul ringer till sin flickvän Annie och att Laurie och ungarna tittar på The Thing From Another World under kvällens skräckfilmsmaraton, en film Carpenter själv valde att göra en uppgradering av några år senare och som resulterade i en av hans absolut bästa filmer. Halloween är ett praktexempel på hur en bra slasherfilm ska vara och dagens skräckfilmer har mycket att tacka Carpenter för. Det är filmhistoria vare sig man inser det eller inte och en film som de flesta som har ett intresse för skräckfilm inte kan ha missat. Det är en av mina filmfavoriter från ungdomsåren och än idag är det en av mina favoritskräckfilmer genom tiderna, även fast jag alltid har föredragit Jason före Michael. Halloween är lika bra idag som den var när jag såg den för första gången och en film som är värd att återbesöka lite då och då, förslagsvis den 31 oktober, dagen då Michael Myers beger sig hem igen.