North By Northwest (1959)

Cary Grant spelar Roger Thornhill, reklamchefen som blir förväxlad med spionen George Kaplan i Alfred Hitchcock’s fantastiska North By Northwest.

När Mr. Thornhill blir kidnappad av skurkar och vägrar samarbeta blir han med våld ihälld en flaska bourbon och satt i en bil. Han lyckas komma undan skurkarna och polisen stannar honom för rattfylla. Efter att han spenderat natten i häktet berättar han sin otroliga historia för polisen och de åker tillbaka till huset där gårdagens scenario utspelade sig. Där beter sig alla märkligt och verkar ovetandes om vad som har hänt. Polisen tar för givet att Thornhill i fyllan och villan hittat på historien. De släpper honom men Thornhill, tillsammans med sin mor, försöker ta reda på vem George Kaplan egentligen är och snart är Thornhill anklagad för mord och har både polisen och skurkarna efter sig. Resten är filmhistoria.

Hitchcock missar bussen

Tillsammans med James Stewart är Cary Grant Hitchcock’s absolut bästa skådis. Han är som klippt och skuren för rollen som Roger Thornhill och är dessutom riktigt rolig. Kemin mellan Thornhill och hans mor är fulländad. Bernard Herrmann’s musik är som vanligt strålande och en förebild för hur musik till en bra thriller ska låta.

Filmen är spännande rakt igenom och dess final på Mount Rushmoore är briljant. Det är dessutom den ultimata filmupplevelsen på temat ”fel man”.

North By Northwest är Alfred Hitchcock’s bästa verk och dessutom en av de bästa filmer som gjorts, någonsin!

La Rose De Fer aka The Iron Rose (1973)

Discshop firade mina 31 jordsnurr med att ge mig ett presentkort på 50 kronor, dessutom passade de på att sänka priset på alla Njutafilms släpp av Jean Rollins filmer. Jag tog tillfället i akt och beställde de sju filmer jag ännu inte ägde av denna fantastiska regissör. La Rose De Fer eller Iron Rose som det står på filmomslaget, var en av dem.

”Ni som känner till underjorden. Hör ni mig? Ni, mina vänner. Svara mig.

 De har stängt in er med sina staket – sina kors.

 Ni är inte döden. Det är de som är döden.

 De har låst porten till kristallslottet.”

Ett ungt par träffas på en bröllopsfest och bestämmer sig för att träffas igen. De möts upp på en övergiven tågstation och leker kurragömma. Paret blir snabbt förälskade och tar sina cyklar och styr kosan mot okänd destination. Den okända destinationen blir en gammal ödslig kyrkogård i höstskrud och de bestämmer sig för att gå en promenad. Under en kärleksakt glömmer de både tid och rum och det har blivit kväll. Kyrkogården ser inte längre lika inbjudande ut. Den har blivit mörk och otäck. Paniken börjar gripa tag om det unga paret då de inser att de kanske aldrig hittar ut igen.

”Ni som går in lämnar hoppet bakom.”

Det är svårt att beskriva handlingen i La Rose De Fer då det egentligen inte händer särskilt mycket. Det är ingenting negativt då allt är estetiskt snyggt hela tiden. Scenerna är långa och utdragna och dialogen framförs som om den vore skriven som poesi. Filmen har en spöklik atmosfär och Jean Rollin tar verkligen vara på omgivningarna och använder kyrkogården som en jättelik labyrint. Till skillnad från många av Rollins andra filmer är La Rose De Fer helt och hållet befriad från blodiga scener och de nakna kvinnokropparna är få eftersom filmen egentligen endast innehåller två karaktärer.

La Rose De Fer är en svårdefinierbar film som närmast kan beskrivas som en mörk surrealistisk saga. Jean Rollin visar publiken att det inte behövs en massa pengar för att göra en bra film, allt som krävs är skaparglädje och den glädjen besitter verkligen Jean Rollin.

The Dead Next Door (1989)

USA har invaderats av levande döda. Regeringens nya form av ordningsmakt är The Zombie Squad, en grupp elitsoldater vars enda funktion är att skjuta så många zombies som möjligt i huvudet eller att leverera dem till en vetenskapsman så att han kan utföra tvivelaktiga experiment. När regeringen får nys om ett vaccin som finns i den lilla staden Akron i Ohio skickas Zombie Squad dit för att hitta det. Vaccinet är inte det enda som finns i Akron, där finns också en sekt, ledd av pastor Jones, som istället för att ta livet av de redan döda tror att de är guds gåva till människan och att zombies är en ny ras av guds barn.

”Once I thought I was wrong but I was mistaken”

The Dead Next Door’s filmomslag har jag sett under en längre tid under olika sammanhang och jag har alltid varit nyfiken på vad det var för något. Nu fick jag svaret. The Dead Next Door är en lågbudgetfilm gjord med kärlek till genren och dess skapare. Filmen hyllar sina inspiratörer genom att döpa karaktärerna till Raimi (Sam Raimi hjälpte till att finansiera filmen), Carpenter, Savini, Romero och King. De visar till och med Sam Raimi’s The Evil Dead och menar att filmen kan förbättra The Zombie Squad’s kunskaper om att ta livet av zombies. Ibland blir dock hyllningarna lite väl många och tydliga. Ett exempel på detta är när en zombie hyr Dawn of the Dead i en videobutik, den scenen kunde filmen vara utan.

Specialeffekterna är amatörmässigt över medel och även filmens största tillgång och det är uppenbart att det är dit alla pengar gick. Skådespeleriet är över lag ganska så kasst. Allra sämst är nog Scott Spiegel, regissören till slasherklassikern Intruder, han passar helt klart mycket bättre bakom kameran. Det bästa med skådespeleriet är att de valt Bruce Campbell att dubba Raimi’s röst och det säger en hel del om nivån på skådespelarna. Vad som drar ner filmen mest är helt klart ljuden som kommer ut ur de levande döda. De låter som en blandning mellan ett får och en mongoloid och med tanke på att de ljuden är i bakgrunden i stort sett hela filmen igenom, blir det snabbt väldigt irriterande.

The Dead Next Door var inte alls som jag hade tänkt mig. Det är inte dåligt men det är inte heller särskilt bra. Det finns filmer som är gjorda med lika stor mängd kärlek som är mycket bättre. Bra exempel på sådana är Sam Raimi’s The Evil Dead och Peter Jackson’s Bad Taste. Nu har jag sett filmen i alla fall och kan äntligen radera filmomslaget från min minnesbank.

Silver Bullet (1985)

Det är fullmåne, våren 1976 i småstaden Tarkers Mill. Våldsamma attacker lämnar invånare i den lilla staden sönderslitna och polisen står handfallna. Ett medborgargarde försöker lyckas med det som polisen misslyckats med, finna vem eller vad som förstört lugnet i staden. När detta går åt pipsvängen ligger Tarkers Mill’s öde i händerna på rullstolsbundna Marty, hans syster Megan och deras morbror Red.

Silver Bullet är en av de filmer som jag har starka minnen från sedan jag såg den som ung tonåring, någon gång i början av 1990-talet. Det var inte för att jag tyckte att den var särskilt otäck utan mer för att den gav mig en småstadskänsla jag kände igen mig i och dessutom så var Corey Haim med i filmen och det räckte för att göra mig intresserad.

Silver Bullet är en av många Stephen King filmatiseringar som håller riktigt bra än idag. Skådespeleriet är på topp och denna film är ytterligare ett bevis på att Gary Busey faktiskt är en riktigt bra skådis. Jag har aldrig förstått varför Busey hamnade i B-filmsfacket efter hans lysande personporträtt av Buddy Holly i filmen The Buddy Holly Story. Visst, han har inte sitt utseende till sin fördel men det är det många som inte har. Konstigt är det också att regissören Daniel Attias endast regisserat Silver Bullet. Sedan gick han över till att enbart regissera TV, bra Tv-serier men i alla fall, han är en kompetent regissör.

Det är inte en död stund i Silver Bullet, filmen börjar direkt och saktar aldrig ner. För att vara 1985 är den dessutom förvånansvärt våldsam och det är ju aldrig fel. Silver Bullet är 80-tals underhållning på hög nivå. Jag älskar det!

Atrocious (2010)

Ok, då var det dags för ytterligare en film med ”hittat arkivmaterial” som polisen av någon konstig anledning låtit ett filmteam klippa ihop till en skräckfilm.

Cristian och hans syster July firar påsk med sina föräldrar och sin lillebror José i deras stora hus på landet. Det har stått tomt i tio år. Utanför familjens hus ligger en gigantisk labyrint i Garrafskogen. Eftersom ungdomarna tycker om att filma så passar de på att göra en dokumentärfilm av vandringssägnen om flickan Melinda som försvann i Garrafskogen för 70 år sedan. Enligt sägnen hjälper hon de som vandrat vilse, ut från skogen igen. Det finns dock olika varianter på sägnen, vissa mer skrämmande än andra…

Som vanligt händer det inte särskilt mycket under filmens första del och sen är det skrik och springande med kameran inställd på night vision. Det är ett uttjatat koncept men spanska Atrocious fungerar bättre än de flesta andra ”skakiga handkameror filmer” som har cirkulerat de senaste åren. Atrocious lyckas tack vare filmens omgivningar. Labyrintens otäcka miljö och tanken på att gå runt i cirklar utan att hitta ut, samtidigt som någonting vill mig väldigt, väldigt illa är effektiv lågbudgetteknik. Filmen tar fart ordentligt de sista 20 minuterna och blir riktigt spännande. Atrocious skulle ha tjänat på att klippas ner åtminstone femton minuter då det under filmens första del händer på tok för lite att hålla intresset uppe. Bortsett från detta är Atrocious mycket bättre än jag hade förväntat mig och det ska bli intressant att se vad regissören och manusförfattaren Fernando Barreda Luna gör härnäst. 

La Morte Vivante aka The Living Dead Girl (1982)

Tre män dumpar tunnor med kemiskt avfall i anslutning till en gravkällare. När de väl är där passar de på att skända gravarna och stjäl smycken tillhörande en avliden mor och dotter. Ett jordskalv gör så att en av tunnorna trillar i marken och börjar läcka ut i jorden. Dottern, vars namn är Catherine, väcks till liv samtidigt som det kemiska avfallet fräter sönder ansiktet på en av männen, de andra två förlorar sina liv med hjälp av Catherines sylvassa naglar.

Tack vare ett löfte från länge sedan där Catherine och hennes barndomsvän Helene förenade blod med varandra och lovade varandra evig vänskap, dras hon till sitt forna hem, ett gigantiskt slott som nu är till försäljning. Det dröjer inte länge innan Helene ringer till slottet och får ljudet från en gammal speldosa som svar. Hon associerar genast melodin med Catherine, som varit död i två år och beger sig dit. I slottet finner hon två nakna och skändade kroppar. Catherine, uppstigen från de döda, är inte sig lik och det enda som verkar göra henne lycklig är människoblod.

”Mitt liv och min död ligger här”

Jag har alltid gillat Jean Rollin utan att egentligen sett särskilt mycket av honom. Jag tycker om att läsa om honom och hur hans filmer beskrivs. Jean Rollin är mest känd för sina långsamma och atmosfärsfyllda vampyrfilmer med lättklädda kvinnor. La Morte Vivante eller The Living Dead Girl som den är mest känd under är undantagsvis ingen vampyrfilm, inte heller en zombiefilm utan en vacker historia om skuld och evig förälskelse. Det är vackert filmat och miljöerna är fantastiska. Filmens sparsamma och sorgsna soundtrack lägger ett djupt vemod över filmen. Jean Rollin filmar poesi och får mig att vilja se mer av denna fantastiska regissör. 

The Food of the Gods (1976)

Morgan, som spelar amerikansk fotboll, tar en välförtjänt paus och åker tillsammans med sin lagkamrat Davis och deras PR-kille Brian till en ö ”långt från Manhattans teknologi”. Morgans pappa sa till hon honom när han var liten att: ”En dag hämnas jorden på människan för miljöförstöringen. Låt människan fortsätta skräpa ner så kommer naturen att göra uppror. Det blir ett helvetes uppror”. Hans pappa kunde inte ha mer rätt för det dröjer inte länge innan gigantiska getingar attackerar och tar livet av Davis. Morgan beger sig för att hämta hjälp men blir istället även han attackerad, fast av enorma höns. Han verkar inte särskilt chockad eller upprörd över detta utan besöker istället en äldre kvinna som bor i stugan bredvid hönshuset. Hon och hennes man har matat hönsen med en konstig sörja (de själva döpt till FOTG) som gjort att de växt till ofantliga proportioner. Visst, getingarna, hönsen och till och med maskarna blir farliga när de ätit av tantens sörja men de är ingenting om man jämför med de jättelika och aggressiva råttorna som snart växer i både antal och storlek.

Bert I. Gordon är mannen bakom den gamla favoriten Earth vs. the Spider från 1958. Han fortsatte under 1970-talet att göra filmer om djur som av någon anledning växte sig gigantiska (därav sitt smeknamn Mr. Big) och The Food of the Gods är en av dessa. Filmen är löst baserad på en novell av H.G. Wells men jag har svårt att tro att det finns många likheter. Både musiken och tekniken att använda en berättarröst känns igen från Gordon’s tidigare filmer och det ger mig en känsla av välbehag. Det är pang på rödbetan från filmens start och under 20 minuter så har det hänt mer än under en hel film av denna sort. Man kan ju tro att filmen ska tappa fart efter en så intensiv inledning men icke sa nicke, den fortsätter att vara underhållande i sann B-films manér. Jag hade låga förväntningar och visst är filmens kritik mot behandlingen av moder jord på en 7-årings nivå men oj vad amusant det är!

Reeker (2005)

Några äldre ungdomar samåker till en årlig fest ute i öknen. När ordentliga Gretchen får reda på att en av passagerarna, en störig kille vid namn Trip, tagit med sig massvis av ecstasy tabletter blir hon förbannad och vill inte ha honom i bilen längre. De släpper av honom vid ett motell men då är ju självklart bensinen slut. De springer runt och försöker hitta bensin utan någon lycka, saken är den att de hittar ingenting. Människorna verkar ha gått upp i rök. Snart blir de en efter en plågade av brutala syner av lemlästade kroppar och en konstig stank lägger sig över det lilla ökenområdet.

Reeker är en skräckfilm som blev ganska hypad när den kom 2005. Recensionerna pendlar mellan allt från skitkass till lysande. Jag tycker den är ganska så meningslös. Reeker försöker att vara nyskapande med slutets ”fiffiga” tvist och med att introducera en ny mördarkaraktär till filmhistorien, tyvärr blir resultatet inte särskilt bra. Trots att filmen bara varar i 90 minuter så händer det inte särskilt mycket och karaktären Trip tar upp på tok för mycket tid framför kameran med att vara påfrestande och dryg. Filmen blir liksom aldrig otäck, vilket den kunde ha blivit. Reeker är inte totalt värdelös men det är en medioker film som inte tillför något nytt till kategorin skräckfilm.

The Washing Machine (1993)

Vida dumpar sin pojkvän och hallick Yuri när han säger fel namn till henne. Hon tar god tid på sig att avsluta förhållandet och i stundens hetta ligger hon med honom en sista gång, samtidigt som systern Ludmilla agerar fluktare och slår på en triangel. Senare samma natt vaknar den triangelspelande systern av att tvättmaskinen är igång. Vem hittar hon där om inte den lemlästade Yuri. När polisen kommer dit är kroppen borta och de antar att Ludmilla, som förutom sina triangelkunskaper även är alkoholist, har hallucinerat händelsen. Det dröjer inte länge innan inspektör Alexander Stacev får ett telefonsamtal från Ludmilla där hon ber honom att möta henne. Hon berättar att Vida var avundsjuk på sin andra syster Maria eftersom Yuri skickat kärleksbrev till henne. Snart är Alexander indragen i de avundsjuka systrarnas värld av lögner, sex och ond bråd död. Det verkar som de tre systrarna har olika versioner av vad som verkligen hänt med Yuri.

Ruggero Deodato’s The Washing Machine har länge stått i min dvd-hylla och samlat damm. I går var rätt tillfälle att se den tillsammans med en single malt. Även om Deodato (som själv dyker upp i en snabb scen som nyfiken granne) inte är den bästa italienska regissören så var det tack vare honom och Lucio Fulci som jag upptäckte den alternativa italienska filmens fantastiska värld. Det är alltid en speciell tidpunkt när en film jag inte sett tidigare av dessa två, rullar igång i dvd-spelaren.

The Washing Machine är inte en giallo som vissa verkar påstå utan istället en förvånansvärt bra erotisk thriller med tvister som drar filmen både hit och dit utan att för en gångs skull vara rörig. Filmen är mycket bättre än jag förväntat mig och den är fylld av snyggt utförda scener. Ett exempel är sekvensen där blinda museumbesökare trevar bland statyer samtidigt som Alexander och Maria i tystnad eggar upp varandra.

De tre systrarna är härligt överdrivet snuskiga filmen igenom och Philippe Caroit sköter sig bra som inspektör Alexander. The Washing Machine innehåller inte särskilt många våldscener men detta kompenseras med massvis av sex och sleaze och filmen innehåller fler tvister än jag kan hålla reda på. Filmens största behållning är dock Claudio Simonetti’s utsökta musik som ekar filmen Suspiria och hans tid i bandet Goblin.

The Washing Machine är en svåråtkomlig film som du måste ta chansen att se om möjligheten uppstår. Det är en oförtjänat förbisedd film av mannen som gav oss modern av alla kannibalfilmer, Cannibal Holocaust.

Lipstick (1976)

Musikläraren och kompositören Gordon Stuart ber modellen Chris McCormick, vars 13 åriga lillasyster går i hans klass, att lyssna på hans egenskapade musik. När hon dissar den totalt och hellre pratar i telefon med sin pojkvän blir Gordon förbannad och våldtar henne till tonerna av hans fruktansvärda ”musik”. Chris polisanmäler händelsen och bestämmer sig för att vittna mot Gordon i rätten. Det går åt helvete och Gordon släpps fri men det är långt ifrån över…

Lipstick börjar som vilken exploitation film som helst för att sedan övergå i ett rättegångsdrama och tillbaka igen i sann exploitation anda. Det är en bagatell som är värd att kolla upp, mycket tack vare bra skådespeleri. Hemingway systrarna (författaren Ernest Hemingways barnbarn) är mycket bra i rollerna som stor- och lillasyster, särskilt Mariel här 15 år gammal.

Michael Winner hade första tjing att regissera Lipstick men avböjde. Andrahandsvalet Lamont Johnson, som inte har tillfört mycket till filmhistorien, gör dock ett bra jobb. Även om Lipstick inte är ett mästerverk, eller en av de bättre filmerna i genren, är det en film som håller intresset uppe och dess final är värd de knappt 90 minuternas väntan.

John Ajvide Lindqvist - Tjärven (2011)

 ”Det är den dagen på året då sådant kan hända, solens högtid. Den dag då de som för evigt fryser kan söka sig till värmen.”

Tjugofem år efter att en klass tagit studenten bestämmer sig några av dem för att ha en återträff på midsommarafton, långt ute i skärgården på en liten ö vid namn Tjärven. Vad som skulle ha blivit en trevlig dag med sol, mat, alkohol och återkopplingar slutar abrupt med att de blir rånade på allt de äger, inklusive båten som tog dem till ön, av ett rövargäng från Åland. Det är dock ingenting jämfört med vad som komma skall. I vattnet skymtas något som kommer närmare och närmare ön. Upp ur havet stiger levande döda och avgångsklass 85 inser snart att deras liv är i stor fara…

Tjärven av John Ajvide Lindqvist är den första ljudbok jag lyssnat på och detta enbart för att Ajvide valde att endast släppa den på detta format samt e-bok. Jag har aldrig varit en gillare av ljudböcker och skulle det inte vara för att Ajvide är en sådan fantastisk historieberättare så skulle det förmodligen aldrig ha inträffat. Jag tycker om att skapa mina egna röster till karaktärer i böcker och dessutom så har jag otroligt svårt för Stockholmsdialekten. Ajvide gör dock ett enastående jobb och suger snabbt in mig i hans berättelse om ond bråd död ute i Stockholms skärgård.

Tjärven är mycket mer rakt på sak än Ajvides tidigare verk. Personporträtten finns fortfarande här men de är inte alls lika fördjupade som tidigare. Det är på både gott och ont. Ajvide gjorde Tjärven som ett experiment då han gav sig själv högst 35 dagar att skriva historien. Det är svårt att vara kritisk när man vet detta då det självklart är helt omöjligt att göra en historia lika detaljerade som hans tidigare i bokform. Tjärven känns lite som en italiensk zombiefilm från sent 70-tal, tidigt 80-tal (omslaget till ljudboken är en direkt ripoff/hyllning till Lucio Fulci’s Zombie Flesh Eaters). Inget fel i det då jag älskar den typen av filmer men i bok- (eller ljudbok) format blir de långa detaljerade beskrivningarna av människoslakt ibland för mycket då de sista 3 timmarna består mest av detta. Ajvides känsla för detaljer är dock som alltid helt lysande (beskrivningen av en död människas sakta tillbakagång till ”livet” är en ren fröjd att höra) och hans ständiga sågning av 1980-tals bandet Modern Talking är ett genidrag. Trots den något utdragna massakern gillar jag Tjärven skarpt. Den är spännande och jag vill hela tiden veta vad som händer här näst. Ajvide har en behaglig röst som berättar historien med en stor entusiasm men jag tror ända att jag skulle ha uppskattat Tjärven ännu mer om den släpptes i gammal hederlig bokform. Jag väntar med stor längtan tills nästa gång Ajvide ska berätta en historia för oss, då vill jag dock uppleva det i tystnad.

Chained Heat (1983)

”Don’t call me warden , call me Fellini”

Carol Henderson (spelad av Linda Blair i en fruktansvärd frisyr) kör av misstag på en kille som dör och detta leder till att hon får spendera 18 månader bakom lås och bom.  Hon hamnar på ett kvinnofängelse som är styrt av snuskhummern Warden Bacman och hans vänstra hand Captain Taylor, en sadistisk kvinna som med hjälp av sin inte så sympatiska pojkvän (spelad av Henry Silva som ser mer anorektisk ut än vanligt) smugglar in knark till fångarna.

Blåögd som Carol är tror hon att ärlighet vara längst. Detta är något hon snart inser är raka motsatsen då fängelset är fyllt av desperata kvinnor som gör vad som helst för att få sina straff reducerade eller så behagliga som möjligt.

”You slimy pigshit”

Linda Blair, här 24 år gammal, kastar kläderna i vad som av många anses som den bästa women in prison filmen genom tiderna. Det finns inte en enda sympatisk överordnad på fängelset, alla är skrupelfria. Vakterna och såklart fängelsechefen, förgriper sig på fångarna så fort de får en chans. Fångarna själva fördriver tiden med lesbiska kärleksaffärer, armbrytning, knark, knivslagsmål och en allmänt taskig attityd.

Det här är riktigt underhållande och jag är beredd att hålla med om att Chained Heat är, om inte den bästa, en av de allra bästa women in prison filmer jag sett. Filmen innehåller inte en död sekund och här finner du allt som bör finnas i filmgenren och mer därtill. Den är fylld av nakna kroppar och fula ord och är dessutom riktigt våldsam och det är ju alltid ett plus i kanten. Ett mer korrumperat och politiskt inkorrekt fängelse får man leta efter. Det finns inte ett rätt i hur fängelset styrs och det tackar jag gudarna för då detta är ett mästerverk i dålig smak!

Panik House Entertainment har nu släppt Chained Heat tillsammans med Red Heat och Jungle Warrior, helt oklippta och i vacker anamorfisk widescreen. Gillar du denna filmgenre är detta köp ett måste. Släppet är limiterat så skynda, fynda.