Bats (1999)

Genetiskt muterade fladdermöss står i centrum när invånare i den lilla ökenstaden Gallup i Texas dyker upp lemlästade lite varstans. Fladdermusexperten Sheila Casper flygs in från Arizona för att hjälpa till och tillsammans med stadens sheriff Emmett Kimsey gör de allt i sin makt för att förhindra att de virusbärande flygande monstren tar över hela USA.

”Some folks think kids might’ve done this. Some satanic cult ritual or some other such nonsense.”

Djurskräck är en genre som alltid har legat mig varmt om hjärtat och ja, jag vet att jag nämner detta nästan varenda gång jag skriver en recension som faller inom genren men hur sunkiga de än må vara så kan jag inte få nog av dem. Jag försöker se allt jag kan komma över med argsinta djur i alla tänkbara former och storlekar i huvudrollen och det ska mycket till för att de ska göra mig besviken.

”This is impossible. These bats only feed on fruit and nectar. This can’t be.”

Bats följer mallarna till punkt och pricka och levererar ingenting nytt men det hade jag inte heller förväntat mig. Jag har inte sett filmen sedan den kom ut och då tyckte jag inte att den var något vidare men när jag snubblade över en r-rated director’s cut version (med lite blodigare attacker än de som visades på bio eller släpptes på vhs) på dvd för en billig peng så var jag tvungen att ge Bats en ny chans. Bats innehåller allt vi är vana att se i en film som denna. Vi får ännu en gång bekanta oss med en samling stereotypa karaktärer, denna gång en galen vetenskapsman, den tuffa (operadiggande) småstadssnuten, en irriterande sidekick som kläcker ur sig retfulla oneliners, snygga djurexperten och i detta fall en hel dröse med aggressiva fladdermöss. Bats visade sig dock var bättre än vad jag minns den. Det är rätt bra blås hela filmen igenom och de muterade blodsugarna är riktigt aggressiva krabater som dessutom ser förbannat tuffa ut. Attacken mot staden (som visar Nosferatu på bion) och dess många invånare är smått fantastisk och den allena gör filmen klart värd att spendera några tior på. Filmens enda egentliga nackdel är fladdermusexpertens hjälpreda Jimmy, spelad av skådisen Leon som är för tuff för att ha ett efternamn. Han gör sitt bästa för att sabotera Bats genom att kläcka ur sig den ena mer idiotiska kommentaren efter den andra och jag kan inte vara ensam om att önska livet ur honom, sorgligt nog klarar han livhanken gång på gång. Bortser man från detta, vilken ibland är otroligt svårt, så är Bats ett väldigt underhållande bidrag till genren.

Psycho IV: The Beginning (1990)

Radiokanalen KTK ”Talk of the Month” har temat modermord och när kvällens gäst lämnar studion och psykiatrikern Richmond stannar kvar för att svara på lyssnarnas frågor, ringer självaste Norman Bates som nyligen blivit villkorligt frisläppt från hispan. På bästa sändningstid börjar Norman berätta för lyssnarna om sin minst sagt problematiska uppväxt…

”Actually, we started conversing soon after I killed her. But I couldn’t make her voice sound as sweet as it was. She was dead, and in my mind, she grew old.”

Mick Garris förknippar jag mest med regissören som kanske gjort flest Stephen King filmatiseringar under sin karriär (vissa är bra som Sleepwalkers och The Stand medan vissa är rent ut sagt kassa som den meningslösa nyinspelningen av The Shining) och då är det lätt att glömma bort att han även har regisserat godbitar som t.ex. Critters 2 eller just Psycho IV: The Beginning.

”A boy’s best friend is his mother.”

Jag har nyligen sett de två första säsongerna av den (över förväntan) underhållande tv-serien Bates Motel och då blev jag ganska snabbt sugen på att se om de fyra filmerna om morsgrisen Norman Bates. Precis som serien, berättar Psycho IV historien om hur allting började och varför Norman förvandlades till enslingen som hade sin mamma uppstoppad uppe på vinden. I filmatiseringen får vi dock en mycket mer komplicerad son och mor relation berättad för oss. När Garris knyter ihop säcken så är den incestuösa relationen mellan mor och son i centrum och även fast det är Anthony Perkins som är Norman Bates personifierad så läggs det mest fokus på hans yngre variant, spelad av Henry Thomas som tog biobesökarna med storm med sitt porträtt av den unga killen som fick E.T. som bästa polare i början av åttiotalet. Thomas är riktigt bra i rollen som den unga Norman och precis som Freddie Highmore (som spelar Norman i dagens tv-serie) så lyckas han tillföra allt det som Perkins gjort till sitt signum i de tre tidigare filmerna.

“Oh, I've killed before, and now I'm gonna have to do it again.”

Psycho IV är gjord för tv så jag förväntade mig varken naket eller blodsdrypande våldsdåd, men tji fick jag då filmen innehåller båda. Tyvärr är det dock väldigt sparsamt när det kommer till knivförsedda mord och filmen skulle ha tjänat på att fläska på mer med den varan. Det är däremot en massa saker som gör Psycho IV till en bättre film än sin föregångare. Precis som jag nämnde innan så är tyvärr inte Perkins i centrum längre utan det är hans yngre variant av sig själv som får stå för all skitgöra men kemin mellan den unga Norman och hans osympatiska modern (spelad av den alltid lika pålitliga Olivia Hussey) är nästintill klockren. Borta är slasherfilmselementen och återigen läggs störst fokus på den psykologiska terrorn. Prequels i all ära men när det kommer till Psycho så är det extra intressant att få ta del av vad det var som egentligen drev Norman till att ta livet av sin mor. För manus står denna gång samma man som stod för originalet och Garris har haft den goda smaken att återanvända Bernard Herrmanns klassiska soundtrack ännu en gång. Jag kan inte ha varit ensam om att vilja veta mer om Normans plågade barndom, med tanke på AMCs populära tagning på historien, men Garris ger en mer aggressiv bild av uppväxtförhållandena. Psycho IV är en bra film men jag hade önskat mig lite fler knivförsedda våldsdåd. Vändningen mot slutet, som i och för sig är ganska väntad, är däremot tacksam och även fast det blir lite sockersött så är Psycho IV en värdig och i det stora hela en stabil final till en historia som i alla fall jag har suktat efter en avrundning till.

Psycho III (1986)

Den tvivlande nunnan Maureen sänder en annan syster till dödsriket efter sitt eget misslyckade självmord och blir bortkörd från klostret och lämnad åt en oviss framtid. En kille vid namn Duke, med siktet inställt på en rockstjärnekarriär i L.A stannar och ger henne skjuts men efter sexuella närmanden flyr hon ut i ett regnoväder. Men de båda stöter på varandra igen. Norman Bates driver fortfarande sitt olycksdrabbade motell och Duke tar jobbet som Normans nya hjälpreda. Maureen dyker upp kort efter och påminner genast Norman om en kvinna med samma initialer som checkade in på hans motell tjugosex år tidigare. Efter ännu ett misslyckat självmord låter Norman Maureen bo på hans motell, gratis förstås men detta är någonting som Normans mamma inte tycker om…

”My cure couldn’t cure the hurt I caused. My return to sanity didn’t return the dead. There’s no way to make up that loss. The past is never really past. It stays with me all the time. No matter how hard I try. I can’t escape. It’s always there. Throbbing inside you. Coloring your perceptions of the world, and sometimes controlling them.”

Enligt många så var det Psycho som startade hela slasherfilmsgenren. Till viss del så stämmer ju det fast det är först i Psycho III som det många gånger faktiskt känns som om man tittar på en fullfjädrad slasherfilm, i alla fall under filmens sista halvtimme. Anthony Perkins återvänder till sin roll som Norman Bates och denna gång står han även för regin. Karaktären Norman Bates har nu hunnit etablera sig som ett känt namn inom skräckfilmen tillsammans med kollegor som Jason Voorhees, Freddy Krueger och Leatherface och även fast Psycho III fortfarande försöker fördjupa sig i det psykologiska planet är det denna gång mer en renodlad skräckfilm än en psykologisk rysare.

”There is no God!”

Fler besökare kommer till Bates Motell för att besvära mammas pojke och denna gång är det en snokande reporter. Jeff Fahey spelar den skrupellösa och sliskiga kvinnokarlen Duke och utan honom så skulle nog Psycho III inte vara lika bra. Perkins, som beter sig alltmer koko för varje film, har en strålande mimik fast han levererar inte alls samma klockrena porträtt som i de två tidigare filmerna. Om detta beror på det förödande beskedet om att han var HIV-positiv eller om regin tog upp allt för mycket fokus vet jag inte men det känns lite som han går på rutinerad tomgång. Psycho III bär flera likheter med Perkins tidigare film Crimes of Passion, där hans karaktär som perverterad galenpanna inte är helt olik den han spelar i Psycho III. Den kvinnliga huvudrollen (Diana Scarwid) är tyvärr en ganska trist figur och sorgligt nog får hon ta upp på tok för mycket speltid. Psycho III är absolut inte en dålig film men den är mycket sämre än de två tidigare bidragen. Det finns emellertid några sekvenser som är riktigt bra där bland annat en annorlunda tagning på duschmordet och en omotiverad nakenscen som följs av ett brutalt knivmord sticker ut. Tyvärr är det dock alldeles för lite ”mamma Bates action” och flera tillfällen av möjlig blodgjutelse ignoreras. Psycho III är helt okej men skulle det inte vara för Perkins (och Fahey) och hans många underfundiga undermeningar i dialogen så skulle filmen inte var mycket att hänga i granen. Den kan inte mäta sig med Hitchcocks mästerverk eller Franklins strålande uppföljare men det är en bra avslutning på historien innan det var dags att runda av med återblickarna från Normans barndom i den fjärde och avslutande filmen Psycho IV: The Beginning.

Psycho II (1983)

Efter tjugotvå år på mentalsjukhus anses Norman Bates frisk igen och återvänder hem till sitt hus på kullen. Norman får jobb på stadens sylta som köksassistent där han träffar unga Mary, som efter ett bråk med sin pojkvän flyttar in hos Norman. Det är emellertid inte alla som tycker att Norman förtjänar en andra chans och när någon ringer och utger sig för att vara hans döda mor upprepar historien sig.

”He was found not guilty by reason of insanity. Since he’s no longer insane...”

Psycho II inleds med den berömda duschscenen i svartvitt, sedan går det över i färg och en ny historia tar vid. De kunde inte ha hittat en bättre man för jobbet att föra den klassiska historien vidare än den australiensiska Hitchcockentusiasten Richard Franklin, som redan hade visat sina hitchcockianska kunskaper med den spännande thrillern Roadgames. Tom Hollands manus för Psycho II är imponerande och satte hans namn på skräckfilmskartan. Två år senare regidebuterade han med den lyckade vampyrrullen Fright Night och fortsatte att skrämma publiken genom att introducera den onda dockan Chucky i Child’s Play några år senare.

”But if Norman Bates is crazy, a lot of people around here are running close second.”

Tjugotre år efter det att Hitchcock skrämde slag på publiken kom som sagt uppföljaren och det är klart att folket var skeptiska. Hur följer man upp en odödlig klassiker som Psycho? Mot alla odds lyckades Franklin och resultatet är till och med bättre än vad jag minns. Norman Bates var Anthony Perkins livs roll och i Psycho II gräver han ännu djupare i sin karaktärs plågade psyke. Perkins levererar ett toppenporträtt av den stackars Norman som gör allt i sin makt för att inte falla tillbaka i samma mönster och under tiden är han omringad av flera andra bra skådisar. Vera Miles (från originalet) är även denna gång ruskigt bra som den missnöjda och besatta systern till Normans mest berömda gäst. Robert Loggia övertygar som Normans psykiatriker, Meg Tilly axlar manteln som duschande gäst med bravur och Denniz Franz är som vanligt klippt och skuren för rollen som den sliskiga motellchefen som får bekanta sig med den förödande brödkniven. Jerry Goldsmiths musik är pampig och Franklins regi är felfri. Det finns mängder av effektiva och skickligt utförda sekvenser och morden, som så klart är mycket blodigare än i originalet, är väl värda väntan och oftast riktigt brutala. Psycho II är en förbannat lyckad psykologisk rysare som efter en timme belönar tittaren med en bra vändning och en intensiv sista halva. Psycho II är förstås inte lika bra som Hitchcocks original men det är definitivt en av de absolut bästa uppföljarna som har gjorts.

Kvinnors Väntan (1952)

Fyra kvinnor är gifta med fyra bröder. Under tiden de väntar på att bröderna ska anlända till sommarhuset, där de alla ska fira sin semester tillsammans, börjar kvinnorna berätta historier från deras förhållande för varandra.

”Jag älskar honom med en passion som är både svart och röd.”

Ingmar Bergmans Kvinnors Väntan nämns sällan i regissörens sammanhang, vilket är ganska synd. Kvinnors Väntan kan väl inte direkt räknas till en av regissörens bästa filmer men när jag nu ser den för första gången så slår det mig hur aktuell den är än idag. Filmen kan ses som en lättsam variant på ett tema Bergman skulle återkomma till med full kraft tjugo år senare i den omtumlande tv-serien Scener Ur Ett Äktenskap. Här gräver paren emellertid inte särskilt djupt i problemen utan accepterar mer eller mindre varandras brist på kommunikation. Bergman väver skickligt samman kvinnornas (och männens) olika förhållanden och rundar av med att den yngre generationen (en av kvinnornas lillasyster) gör sitt bästa för att vända familjernas nedåtspiral.

”Vi kvinnor får försöka trösta varann. Du är inte ensam om din ensamhet.”

Kvinnors Väntan är en filmantologi bestående av tre separata historier, berättade av kvinnorna som väntar på att männen ska komma hem. Först ut är Rakel som berättar om sitt ångestladdade sommaräventyr tillsammans med sin make Eugens vän Kaj, med vilken hon går över den förbjudna gränsen. Den andra historien står Marta för och berättar för sina väninnor om hur hon under sin vistelse i Paris blev gravid och förälskade sig i Martin som bodde granne med henne i romantikens huvudstad. Som avrundning förtäljer Karin om en dråplig natt i en hiss tillsammans med sin make Fredrik, där de båda för första gången är ärliga mot varandra.

Kvinnors Väntan är en historia om svartsjuka, otrohet, kärlek och passion och under speltiden får vi ta del av mer eller mindre brustna och kompromisslösa förhållanden. Det är en film som ligger långt före sin tid och som vågar ta upp frågor som än idag är känsliga. Många gånger är det sorgset och känsloladdat fast det känns aldrig hopplöst, tvärtom. Avslutningen varslar om en ljusare framtid och filmens sista historia kommer som en frisk bris med sina träffsäkra och komiska inslag där Karin och Fredrik (utsökt spelade av Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand) ofrivilligt spenderar en natt tillsammans i en trasig hiss. Jag tycker väldigt mycket om Kvinnors Väntan och det är en perfekt paus från Bergmans tyngre filmer.

Smultronstället (1957)

Livet som doktor Isak Borg själv valde att tillbringa genom att fördjupa sig i sitt arbete inom medicinen, var till en början ett rent ekonomiskt beslut men det förvandlades sakta men säkert till en livslång passion. En passion som har fått den egoistiska, inåtvända och känslokalla farbrorn att känna sig ensam på äldre dar. Isaks livsverk har burit frukt och dagen närmar sig då han ska promoveras till jubeldoktor i Lunds domkyrka. Han tar bilen tillsammans med sin sons fru Marianne för att besöka platser som präglat hans uppväxt och förhoppningsvis hinna göra upp med sitt förflutna innan livet tar slut.

”Jubeldoktor, fy fan så dumt. Fakulteten skulle hellre utnämna mig till jubelidiot.”

Jag är verkligen ingen Bergman-expert även fast jag har sett en hel del av hans många filmer genom åren. Som tonåring tyckte jag om dem men oftast så fann jag dem svåra och alldeles för tunga för att orka med i längden. Jag har sedan dess sett om ett par av dem och det är verkligen filmer som växer och stannar kvar i tankarna långt efter varje gång jag sett dem. Vissa filmer kräver att man har nått en viss ålder för att man ska kunna uppskatta dem fullt ut och vissa filmer kräver upprepande visningar innan tittaren kan ta dem till sig och se nya nyanser och undermeningar i historierna. Så är fallet med många av Ingmar Bergmans filmer och anledningen till att de än idag fascinerar filmtittare runtom i världen.

”Det är som om jag skulle vilja säga mig själv någonting som jag inte vill höra när jag är vaken.”

”Trots att du vet så mycket så vet du ingenting”, säger Ingrid Thulin till Victor Sjöström halvvägs in i filmen och just den meningen summerar Smultronstället väldigt bra. Smultronstället handlar om att göra upp med livet och att komma till insikt och även fast det är en sorgsen film så är det på samma gång en väldigt hoppfull hyllning till livet. Bergman skrev Smultronstället med Victor Sjöström, sin stora förebild, i tankarna och utan honom skulle filmen inte ha blivit av. Sjöström gav Bergman ett enda ultimatum för att medverka och det var att han skulle vara hemma klockan fem varje dag för att dricka sitt glas med whisky. Resultatet, som blev Sjöströms sista film, är minst sagt enastående. Han är briljant i huvudrollen och han omringas av flera andra fantastiska talanger. Under resans gång stöter hans karaktär Isak på människor som påminner honom om avgörande stunder i hans liv. Kvinnan som gjort allra störst inverkan, Sara (spelad av en otroligt charmig Bibi Andersson), dyker upp i skepnad av en spontan och livsglad lifterska som precis som hans ungdoms förälskelse slits mellan kärleken till två yngre män. Många gånger är Smultronstället en hjärtvärmande berättelse som inte alls fokuserar på det ångestladdade som Bergman så många gånger förknippas med. De många tillbakablickarna binder effektivt ihop historien och det varmt humoristiska inslaget vid familjemiddagen och den nästan psykedeliska drömsekvensen är ren perfektion. Dialogen som främst hanterar tänkvärda tankegångar kring livet är fantastisk och filmen i sig, med sitt vackra foto är ändlöst vacker. Smultronstället är ett mästerverk och utan tvekan en av Bergmans absolut bästa filmer!

Skolflickors Hemligheter (1973)

En dotter vill hindra sin mamma från att vara otrogen och letar upp mannen för att göra allt i sin makt för att förhindra affären. Samtidigt letar en snuskgubbe efter en jungfru att offra till självaste Satan under en svart mässa tillsammans med likasinnade. Detta är bara några av de vilda äventyren i snuskfilmen Skolflickors Hemligheter…

”BH…? Bort med den. De är inte moderna längre.”

Skolflickors Hemligheter går under flera olika titlar (den tyska originaltiteln är Was Schulmädchen Verschweigen) men det spelar ingen större roll vad man kallar den, summan av kardemumman är den samma – massor av töser kastar kläderna i en rasande fart för att hindra publiken från att fundera närmare på vad det är som egentligen händer. Filmen inleds osmakligt med att en pedofil lurar med sig en tös, efter löften om godis och ett möte med en söt hund, till en avlägsen källare men blir avbruten av två äldre kvinnor klär av sig nakna i rättvisans namn innan polisen kommer och arresterar snuskhummern. Det finns ingen röd tråd i Skolflickors Hemligheter (mer än nakna kroppar) och den ena absurda historien avlöser den andra. En alkis ser nakna kvinnor överallt, en man har sex samtidigt som polaren tittar på (tillsammans med en apa och en hund) genom ett nyborrat hål i garderoben, en lika kåt som poesitokig brevbärare försöker vinna kärleken, en satanisk mässa med allt som hör den till och ett nakenslagsmål är bara några av de ingredienser vi blir serverade under den korta (75 minuter) speltiden.

”Det är inte kul med ett utknullat fruntimmer som bara väntar på kuk.”

Hur kan man inte älska en film som denna? Det är sådär härligt osmakligt och humoristiskt på en och samma gång. Dialogen är underbar och jag kan inte sudda bort leendet på mina läppar när samtal låter ungefär såhär: ”Vad föredrar du för kvinnor?” (och den andra svarar) ”Kvinnor som lagar god gulasch och är lika heta i sängen”, eller den oskyldigt rasistiska kommentaren ”Se upp, spaghettisnaskare!”. När jag placerade dvdn i spelaren trodde jag att det skulle vara en svensk gladporrulle med svenskorna Marie Ekorre och Christina Lindberg i de största rollerna, men icke sa nicke. Christina (som är en av de vackraste kvinnorna från sjuttiotalets filmer) är bara med i några minuter och även fast Maria får lite mer speltid så är det på tok för lite. Skolflickors Hemligheter är en sexfilm där alla talar eller är dubbade till tyska och även fast det låter enerverande så är det en förbannat underhållande snuskfilm där allt faktiskt är ganska så oskyldigt. Vi får aldrig se några kön som ställer sig i honnör och även fast filmen är fullproppad med nakna rumpor och bröst så rycker det aldrig till i brallan, däremot är det jävligt roligt och jag kom på mig själv många gånger med att skratta högt åt de helt utflippade utspelen och dialogerna. Jag kan inte sticka under stolen med att jag är väldigt svag för lättklädda skapelser från sextio- och sjuttiotalet och Skolflickors Hemligheter är en riktig höjdare i genren och det är verkligen synd och skam att det inte görs filmer som denna längre. Mycket mer underhållande än såhär blir inte en snuskfilm!

Silent House (2011)

Sarah hjälper sin pappa och farbror att rensa ut i deras sommarhus då det ligger ute till försäljning. Samtidigt som hon packar ihop sina barndomsminnen i papperslådor börjar stämningen kännas allt mer otrygg. När pappan försvinner och sedan dyker upp svårt skadad inser Sarah att de inte är ensamma i huset…

Silent House, som bygger på den ganska hypade förlagan med samma namn från Uruguay hade jag inga höga förväntningar på när jag placerade filmen i dvd-spelaren. Mina minnen från originalet som jag minns som en stor besvikelse var ganska diffusa, så pass diffusa att jag var tvungen att gå tillbaka till min egen recension för att läsa vad jag egentligen tyckte. Även fast jag inte gillade originalet överhuvudtaget har jag ändå varit lite nyfiken på nyinspelningen, mest för att Elizabeth Olsen spelar huvudrollen. Hon är en av mina favoritskådespelerskor bland dagens aktörer sedan jag föll jag pladask för hennes karisma efter det att jag såg Martha Marcy May Marlene.

”It’s an old house, it makes noices. I’m sure it’s nothing.”

Teamet bakom den lyckade lågbudgethajfilmen Open Water fick jobbet att väcka nytt liv i lågbudgetrullen och med tanke på vilken rutten förlaga de hade att arbeta med så var mina förhoppningar som sagt inte särskilt höga. Nu kommer jag inte ihåg mycket från originalet men det dröjde inte särskilt länge innan jag började vrida på mig i soffan av uttråkning. Det händer ingenting av intresse och även fast filmskaparna gör sitt bästa för att leverera krypningar längs ryggraden i form av plötsliga ljud och diffusa varelser i periferin kan jag inte annat än att gäspa. Silent House är urtråkig och den enda anledningen till att jag satt kvar i soffan var för att min sambo tyckte att filmen var spännande. Filmen är mördande långsam och en kvinna som springer runt i upplösningstillstånd, även fast det är Elizabeth Olsen, har nog aldrig varit mer enerverande. Olsen är riktigt bra i huvudrollen och jag ser med spänning fram mot när hon tar Hollywood med storm men Silent House är inte en bra film. Silent House är precis som originalet en ganska rutten rulle. Precis som förlagan så har filmmakarna försökt att ge filmtittaren intrycket att det hela utspelar sig under ett enda händelseförlopp och som en nyinspelning så skulle det hela ha fungerat fan så mycket bättre om de hade skippat den vinkeln då det enbart gör att historien sackar efter och känns otroligt enerverande. Silent House är frustrerande och tråkig och även fast filmen blandar två av mina favoritgenrer (spökfilm och home invasion) så orkar jag inte bry mig. Jag gillar Elizabeth Olsen skarpt men hon kan tyvärr inte rädda filmen, Silent House är en skitfilm. Grattis Amerika, ni har lyckats göra en nyinspelning som är precis lika tråkig och ointressant som originalet.

Excision (2012)

Pauline är inte som alla andra tonåringar. Hon är en udda figur som gör sitt yttersta för att inte passa in, varken hemma eller tillsammans med sina skolkamrater. På hemmaplan lever hennes föräldrar i ett kärlekslöst förhållande och hennes lillasyster lider av en problematisk lungsjukdom som fått Pauline att sjunka in i böcker om kroppens anatomi. På nätterna drömmer hon sexuellt laddade drömmar, fyllda med blod och smärta och hennes fascination för det morbida och obscena eskalerar allt mer. 

”Can you contract an STD from having sex with a dead person?”

Excision bygger på regissören Richard Bates Jrs kortfilm med samma namn och detta är hans långfilmsdebut, en otroligt imponerande sådan. Filmens huvudperson Pauline är en svårdefinierbar figur som är både distanserad och kontaktsökande. Ingen tycker om henne, förutom hennes lillasyster och till och med hennes mamma utbrister halvvägs in i filmen att det är omöjligt att älska henne. Pauline hänförs av blod, både i vaket och sovande tillstånd och driver allt till sin yttersta spets, allra mest tydligt i filmens strålande final. Hennes tonårsrevolt går verkligen inte av för hackor! AnnaLynne McCord är fantastisk i huvudrollen och även fast hon gör det väldigt enkelt för tittaren att hata henne kan man samtidigt inte låta bli att känna för henne. Bates Jr har tagit temat på ungdomars funderingar kring livet och kruxet med att sakta men säkert kliva in i vuxenlivet till en helt ny nivå och jag kan inte annat än att bli överraskad på bästa tänkbara sätt.

“I'm ready to lose my virginity. It's a common misconception that having intercourse during menstruation is unhealthy. When I lose my virginity, I want to be on my period.”

Excision är fullproppad med kända ansikten från tv-serier, allt från Twin Peaks till Modern Family. Gamla rävar som John Waters och Malcolm McDowell gör som vanligt bra ifrån sig men den som imponerar mest (med undantag för McCord) är trots allt den före detta porrstjärnan Traci Lords som briljerar i varenda scen som den frustrerande mamman. Det är fel att kalla Excision för en skräckfilm (eller tja, en förälders värsta mardröm måste det ju ändå falla under) för det är det inte, även fast den innehåller en massa blodsdrypande sekvenser. Det är ett väldigt mörkt drama som är fylld av kolsvart humor och morbida utspel. Inte sedan australiensiska The Loved Ones har jag sett en så bra och annorlunda high school-film. Varmt rekommenderad!

Friday the 13th: A New Beginning (1985)

Tommy Jarvis plågas fortfarande av sina fruktansvärda upplevelser från när han stod öga mot öga med den machetesvingande mördaren Jason Voorhees. Det har gått så långt att han hamnat på hispan och när medicinerna inte längre hjälper skickas han till Pinehurst Center för Ungdomsutveckling för att bearbeta sitt trauma tillsammans med andra ungdomar i liknande situationer. Efter ett brutalt yxmord på rehabiliteringscentret börjar skumma saker att hända och alla tecken pekar på att galningen i hockeymask är tillbaka…

”Severe trauma at age 12. Brutal self-defence murder of a psychopatic killer.”

Det är fredagen den 13e igen och vad vore väl dagen om man inte såg åtminstone en del i filmserien? Jag inledde såklart dygnet med att se en av dem och valet föll denna gång på den femte delen, Friday the 13th: A New Beginning. Jag har sett de flesta delarna i serien så många gånger genom åren att jag har slutat räkna men Friday the 13th: A New Beginning har tidigare alltid varit en favorit. Såhär i efterhand tycker jag nog inte likadant längre.

“Jason Voorhees? You're outta your fucking mind. You've been out in the sun too long. Jason Voorhees is dead! His body was cremated. He's nothing but a handful of ash.”

Friday the 13th: The Final Chapter var tänkt att bli spiken i kistan för filmserien men så blev det ju inte och ett nytt kapitel tog vid då filmbolaget kände på sig att de kunde tjäna lite mer stålar på franchisen. Till er som inte sett den femte delen (finns ni?!) kan sluta läsa här då spoilers kommer att dyka upp lite varstans. Friday the 13th: A New Beginning är den enda filmen i serien där Jason inte medverkar, inte den riktiga i alla fall och det verkar ha retat upp en massa älskare av filmerna. Varför förstår jag inte riktigt då det är en renodlad Jason-film, om man bortser från den lilla detaljen i slutet, (vilken jag faktiskt inte tycker är en helt tokig idé). Friday the 13th: A New Beginning har fått oförtjänt mycket dålig kritik och fans av serien verkar vara eniga om att detta är en av de sämsta delarna i serien på grund av avsaknandet av den riktiga Jason. Jag kan hålla med om att det inte är en av de bästa filmerna men vad spelar det egentligen för roll att det är en annan snubbe som spökar ut sig till massmördaren? Fram till slutet så är det ju som vilken Friday the 13th-rulle som helst.

”We found them in Hubbard’s woods screwing their heads off.”

Inledningen är maffig där Corey Feldman repriserar sin roll som Tommy som besöker Jasons grav för att lägga det hela bakom sig och det är lite synd att den unge mannen var upptagen med The Goonies och inte kunde löpa linan ut i resten av filmen. Istället blir vi introducerade för en äldre och surmulen Tommy som inte tillför särskilt mycket till historien. Däremot finns det en hel del andra småkul och skruvade karaktärer som gör det hela lite roligare. Orädda Reggie och hans tuffa brorsa Demon, bondlurkarna som inte gillar sina ostabila grannar, godisgrisen Joey, den robotdansande Violet som spelar freestyle med fräck musik och läckerbiten Lana som knappt hinner visa brösten innan hon stryker med, är alla kul inslag i den femte delen om den otursföljda fredagen. Det känns som om filmskaparna ville berätta lite mer historia denna gång och till en början känns det hela ganska seriöst, för att halvvägs in falla tillbaka i samma mönster. Inget fel i det, jag gillar när den ena scenen efter den andra resulterar i att Jason dyker upp och gör slut på lidandet på konstruktiva sätt (det är väl därför vi gilla dessa filmer eller hur?!) men Friday the 13th: A New Beginning skulle nog ha fungerat mycket bättre som en fristående film med en annan mördare i huvudrollen. Trots detta så är Friday the 13th: A New Beginning ett ganska händelserikt bidrag med mycket naket och en hel del, men tyvärr alldeles för få explicita våldsdåd. De flesta morden är ganska trista (med undantag för sexet i skogen och huvudet i soppan) och vi får se mycket svingande vapen i luften och höra slafsljud men oftast får vi bara ta del av vad som egentligen hände i korta sekvenser efteråt. Friday the 13th: A New Beginning är värd betyget godkänd men det är inte ett av de bättre bidragen i serien.

Horror Express (1972)

Den brittiska antropologen Sir Alexander Saxton hittar någonting begravt i isen någonstans i Kina, en två miljoner gammal fossil i skepnaden av en blandning mellan apa och människa. Han löser genast en enkelbiljett och tar den transibiriska järnvägen med riktning mot Moskva för att transportera fyndet hem. Ovetande har han släppt lös en uråldrig ondska som snart frigör sig från sin bur och sprider terror ombord på den fullsatta dödsexpressen…

“The following report to the Royal Geological Society by the undersigned, Alexander Saxton, is a true and faithful account of events that befell the Society's expedition in Manchuria. As the leader of the expedition, I must accept responsibility for its ending in disaster, but I leave to the judgement of the honorable members of the Society the decision as to where the blame for the catastrophe lies.”

Tro det eller ej men jag har aldrig tidigare sett den spansk/brittiska filmen Horror Express. Jag har hört talas om den länge men som med så många andra ännu outforskade filmskatter har det helt enkelt inte blivit av att jag sett den förrän nu. Jag kunde inte ha valt en bättre tidpunkt med att se den för första gången. Severins blu-ray/dvd combosläpp av filmen är lika ursnygg som filmomslaget. En film som cirkulerat i halvkassa utgåvor har äntligen fått det omhändertagande den förtjänat och jag uppmanar alla att lägga vantarna på ett exemplar.

”Whatever you have here is unholy and must be destroyed.”

Horror Express innehåller en fantastisk skådespelarensemble. Christopher Lee och Peter Cushing är ruskigt bra i rollerna som de två rivalerna som tvingas att slå sina kloka huvuden ihop för att bekämpa ondskan ombord på ett fullsatt tåg. Vid inspelningen var Cushing förkrossad av sorg efter det att hans hustru gått bort tidigare under året och skulle det inte ha varit för hans vän och kollega Lee så skulle han utav tvekan ha hoppat av produktionen. Cushing gick till slut med på att medverka i filmen och tack och lov för det då jag nog aldrig har sett Cushing så här bra tidigare. Lee i all ära men Horror Express är Cushings film, inget snack om saken.

”You think evil can be killed with bullets? Satan lives, the unholy one is among us.”

Horror Express utspelar sig nästan uteslutande ombord på ett tåg men det hindrar inte filmen från att vara både intensiv och spännande. Det är en otroligt stämningsfull skapelse, med blytung atmosfär och ett fantastiskt Morricone-osande soundtrack. Filmen är fylld med intressanta karaktärer och under de nittio minuterna får vi stifta bekantskap med en antropolog, doktor, präst, polis, greve/grevinna, allehanda turister, skogstokiga Telly Salavas och förstås ett förhistoriskt monster. Horror Express är en härligt läskig och klaustrofobisk film med ett förbannat fräckt monster som med sitt lysande öga förgör alla som kommer i dess väg och lämnar sina offer med blödande livlösa ögonvitor och absorberar deras intelligens. Jag ville inte att filmen skulle ta slut. Horror Express är en helgjuten skapelse och jag har verkligen ingenting att klaga på. Den börjar skitbra och blir sedan bara bättre och bättre. Filmen känns som en ultimat blandning mellan någonting signerat av Lucio Fulci, John Carpenter och filmbolaget Hammer. Horror Express är en satanisk rysare, monsterfilm och whodunit på en och samma gång och det känns aldrig rörigt – bara otroligt underhållande. Det levereras många schysta vändningar och en bättre dialog än vad man är van vid och detta gör historien mer intressant och bättre än många av sina kollegor, dessutom är det ofta oväntat brutalt och blodigt. Horror Express är skräckfilm när den är som mest underhållande och det är definitivt en ny favorit bland sjuttiotalsskräckisarna och mitt bästa filmköp i år. Jag älskar Horror Express och det kommer du som läser med att göra.

The Task (2011)

Ett gäng ungdomar kidnappas av män i skrämmande masker och tvingas in i en skåpbil för att sedan släppas av ute i ingenstans. Alla ungdomarna har dock en sak gemensamt, de anmälde sig alla till en dokusåpa för några månader sedan. Nu är de antagna till programmet The Task och för att vinna 20 000 dollar vardera ska de spendera en natt på ett övergivet fängelse. Låt leken börja.

I agree Bob, but in this particular case I truly believe we have to do whatever it takes.”

Det finns inte särskilt många dokusåpaskräckisar (förutom de riktiga då förstås) så det gäller att inte vara alltför kräsen när en ny dyker upp. Just nu kan jag bara komma på Halloween: Resurrection, My Little Eye, samt de båda miniserierna Den Sista Dokusåpan och Dead Set och de två sistnämnda är riktigt underhållande skapelser. The Task innehåller alla standardkaraktärerna som hör dokusåpan till, den fula, den snygga, den dumma, den smarta osv och även fast ingen av dem är sådär vansinnigt störig så förtjänar ingen av dem femton minuter i rampljuset. Jag måste få lov att erkänna att jag hade lite förväntningar på The Task men det dröjde inte särskilt länge innan jag insåg att detta inte var mycket att hänga i granen. Det börjar ljummet med att deltagarna ska utsättas för sina största fasor såsom att äta kött och läsa fader vår baklänges och det hela känns minst sagt tramsigt, på ett dåligt sätt. Inte helt otippat så dyker det upp en elak figur som gör sitt bästa för att måla sceneriet med blod men även fast detta är de bästa inslagen känns hela upplevelsen otroligt lam. The Task innehåller ingen spänning och det blir aldrig det minsta otäckt. The Task kunde ha blivit en riktig höjdarrulle men det krävs mer än bara effektfulla inspelningsplatser för att skapa en bra skräckfilm. Slutet är kasst och inte ens de sista minuterna kan kompensera för de föregående nittio. The Task är en taskig rulle som inte tillför någonting vettigt till skräckfilmsgenren. Jag kommer aldrig att se den igen.

Trucks (1997)

Plötsligt börjar maskinerna i det lilla samhället Lunar, i närheten av Area 51, att bete sig märkligt. Hope, som flyttat hem till sin barndomsstad igen livnär sig på att köra runt nyfikna turister som vill vandra i utomjordingars och den förljugna regeringens fotspår. Hennes utflykt blir dock avbruten när lastbilar i alla tänkbara storlekar och utseende löper amok…

”Who is driving that truck?!”

Trucks kan ses som antingen en nyinspelning av Maximum Overdrive eller en ny tagning på Stephen Kings kortnovell, eller både och. Jag gillar allt som har med King att göra och även fast de till synes oändliga filmatiseringarna av hans verk skiftar rejält i kvalité har jag svårt att hålla mig borta. Det är klart som korvspad att Trucks är en b-film, inget snack om saken men filmens absurda scenario gör det svårt att inte bli åtminstone lite knäsvag.

”Trucks don’t drive by themselves.”

Trucks är på sina ställen en ganska brutal skapelse, för att vara gjord för tv men inte ens det gör filmen till någon höjdare. Förlagan och Maximum Overdrive är mycket bättre men historien i sig tåls ändå att berättas några gånger. Tyvärr är dock Trucks en ganska trist film, man saknar AC/DCs musik och Emilio Estevez. Karaktärerna är ointressanta och de saggiga skådespelarna som levererar urblåst dialog (men å andra sidan, vad kan man förvänta sig av en film om förarlösa ondskefulla lastbilar) gör inte saken bättre. Ibland kan flippade scenarios och dum dialog göra en film till någonting bättre än vad det egentligen är men det är sällan som Trucks ens lyckas på det planet. Jag kommer inte ihåg korthistorien i detalj men denna gång lägger filmen alldeles för mycket fokus på mystiken kring Area 51 och kemiskt avfall som tros ligga bakom tokigheterna och inte ens det utvecklas till någonting konstruktivt. När det väl är dags för lite lastbilsaction blir det aldrig särskilt spännande, med undantag för två sekvenser. Leksaksbilen som tar livet av brevbäraren och säkerhetsdräkten som blåser upp sig själv och yxmördar två stackare, är strålande avkoppling för en trött hjärna. Bortser man från dessa två incidenter så är dödsfallen inte särskilt tillfredsställande. Trucks är inte en bra film. Den är varken spännande eller skrämmande men den fyllde i alla fall sin funktion - att döda nittio minuter av mitt liv.

The Blob (1988)

Någonting från en annan planet landar i utkanten av en liten sömnig amerikansk småstad. De oförberedda invånarna blir ställda mot en obeskrivlig fasa, en fara från skyn. En geléliknande massa växer sig allt större och slukar allt som kommer i dess väg…

”The sky. It fell from the sky.”

Första gången jag såg The Blob (eller Bortom Alla Lagar som är den besynnerliga svenska titeln) kan jag inte ha varit mer än tio år gammal. Jag bad en kompis som hade TV1000 att banda den till mig i smyg och jag var livrädd i veckor efter att jag hade sett den. Även fast jag plågades av mardrömmar kunde jag inte hålla mig borta från filmen och jag tittade på den tills vhs-bandet inte pallade mer och gick sönder. Det är en av de skräckfilmer som jag har starkast minne av från när jag var yngre och när jag nu såg den igen insåg jag hur många scener som än idag finns inpräntade i mitt huvud.

”Our little experiment virus seems to have grown up into a plasmic lifeform that hunts its prey. A predator. It’s fantastic.”

Det är precis såhär en bra remake ska se ut! Jag gillar originalet men nyinspelningen är bättre, mycket bättre! I originalet var geléklumpen från yttre rymden en charmig skapelse, här är den illsint som satan och skonar ingen, inte ens småglin. Visst är det en nyinspelning men filmen känns som en enda lång hyllning till femtiotalets sci-fi och monsterfilmer, i åttiotalstappning. The Blob har ett riktigt kul persongalleri. Vi får lära känna allt från kåta ungdomar och lokala galenpannor till stadens alldeles egna skinnjackebärande tuffing som åker båge, röker cigg och dricker öl (spelad av Kevin Dillon i fruktansvärd hockeyfrilla). Även fast karaktärerna är schablonartade så är de förvånansvärt sympatiska och situationerna som de hamnar i (som oftast involverar geléklumpen) är grymt underhållande. Det fanns en tid då jag tyckte att Erika Eleniak var det hetaste i ett par skor. Hon sprang på stränderna i en röd baddräkt i Baywatch och några år senare dök hon upp topless i en födelsedagstårta i Steven Seagal-rafflet Under Siege men i The Blob medverkar hon i en av sina absolut bästa scener. Det finns många fantastiska sekvenser i The Blob och varenda gång som geléklumpen dyker upp gör den ondskefulla livsformen bättre ifrån sig än någon annan i filmen. Då menar jag inte att någon av skådespelarna är kassa, tvärtom så gör de flesta väldigt bra ifrån sig för att vara en film som denna men det är ändå geléklumpen som är den enda anledningen till att man vill se The Blob. Specialeffekterna är lysande och på sina ställen är det en riktigt våldsam och gorefylld skapelse, här har det verkligen inte sparats på krutet. Det är fullt blås mest hela tiden och The Blob är en riktigt händelserik rackare och underhållande som bara den. The Blob nämns alldeles för sällan i skräckfilmssammanhang, den borde finnas på samtliga listor över åttiotalets bästa skräckfilmer och tidernas bästa nyinspelningar! Jag älskar The Blob, lika mycket då som nu. Varför kom det aldrig en uppföljare?!