En samling kortare recensioner

Jag har sedan en tid tillbaka på min Facebook-sida börjat lägga upp kortare recensioner eller notiser om filmer jag sett men som jag inte har haft ork eller energi att göra någon större av. Jag tänkte att då och då publicera några av dessa här på bloggen (stavfel och grammatikfel kan uppstå då de är gjorda i all hast) men för er som vill hålla er uppdaterade med små tips eller varningar på aktuella och inaktuella filmer gör det enklast genom att gå in och "gilla" min Facebook-sida. Tack till alla er som läser och kommenterar på mina inlägg, det glädjer mig verkligen!

Mörkt Vatten (2012)
Mäklaren Daniel åker till nästa försäljningsprojekt med sin chefs fru Marie för lite rajtan tajtan, innan huset byter ägare. De blir avbrutna av den polska hantverkaren George som fixar och trixar med småsaker runtomkring huset. Inte helt otippat är George skvatt galen.
"Jag tror att det är dags att jag klär på mig" säger Helena af Sandeberg efter femton minuter efter att hon frikostigt exploaterat sig. Jag har alltid tyckt om henne och här är hon väl helt ok precis som alla andra inblandade (det är inte många) men filmen är väl inte mycket att hurra för. Den är kort men händelselös och inte särskilt trovärdig och upplösningen är urusel. Dessutom agerar alla ologiskt och musiken är irriterande. Helena är filmens enda tillgång. Betyget blir en väldigt, väldigt svag tvåa.

Hitchcock (2012)
När Alfred Hitchcock vill prova på någonting nytt och filmatisera boken Psycho som är löst baserad på den ökända mördaren Ed Gein, vänder alla honom ryggen. Problemen stannar inte i inspelningsstudion utan även på hemmaplan har Hitchcock det tufft.
Jag var skeptisk till en början och jag har aldrig (tro det eller ej) varit någon större beundrare av Anthony Hopkins. Hitchcock har jag dock alltid varit väldigt förtjust i och många av hans filmer tillhör mina absoluta favoriter. Tji fick jag för Hopkins är som klippt och skuren i rollen som Hitchcock. Helen Mirren är också väldigt bra som hans fru och likaså Scarlett Johansson som Leigh. Psycho är en av de viktigaste skräckfilmer som gjorts och även om jag inte vet vad som är fakta och vad som är fiktion spelar inte det någon större roll. Allt är oerhört snyggt och jag fann filmen bättre än vad jag trott, dessutom är inspelningen av duschscenen väldigt bra iscensatt! Hitchcock är småtrevlig underhållning men ingenting i klass med storfilmer som till exempel Psycho. 3.5 / 5

The Watch (2012)
En slumrande småstad invaderas av illasinnade utomjordingar. En grannpatrull bestående av barnsliga vuxna verkar tyvärr vara invånarnas enda räddning. Vulgära fjanterier på låg nivå. Jonah Hill och Vince Vaughn är mer irriterande än vanligt och även fast jag brukar gilla Ben Stiller hjälper det inte. The Watch suger på alla plan! 1 / 5

Dredd (2012)
Jesus, Maria, Josef och Herrejävlar vilken film! Dredd är den bästa actionrulle jag sett på år och dagar. Stenhårda elakingar och lika stenhårda domare. Fullt ös från början till slut och ultravåldet är non-stop. Kan inte bli annat än en klockren fyra. När kommer Dredd 2?!

Savages (2012)
Ben och Chon odlar förstaklassig marijuana men när en mexikansk drogkartelll kidnappar deras gemensamma flickvänn O brakar helvetet löst. Oliver Stones senaste rulle är det bästa han klämt ur sig på länge men det säger inte särskilt mycket. Jag tycker om hans Vietnam trilogi, Wall Street, Natural Born Killers, Salvador samt The Doors (som fått oförtjänt mycket kritik) men jag tycker ända att Stone är något överskattad och lite segdragen i längden. Savages är på sina ställen riktigt våldsam och spännande men det blir lite för mycket av allting till slut och filmen känns en halvtimme eller två för lång. Benicio Del Toro är dock lysande som vanligt, denna gång i underbar frisyr och vacker mustasch! Betyget blir en ljummen trea.

Carnivàle: Season 1 (2003)
HBO-serien som blev nedlagd efter bara två säsonger på grund av dåliga tittarsiffror och dyra inspelningskostnader är en stundtals riktigt bra kvalitetsserie! Under depressionsåren i Amerika får vi följa ett kringresande cirkussällskap, mycket likt det i Brownings fantastiska Freaks. Det är en annorlunda tagning på det klassiska temat kampen mellan godhet och ondska och efter en något långsam start blir det förbannat bra. Det var länge sedan jag kände så starka Twin Peaks-vibbar i en serie senast (och då menar jag inte bara för att Michael J. Anderson har en av de "största" rollerna) och det ska bli ett sant nöje att få ta del av seriens andra och sorgligt nog sista säsong. En stark fyra av fem möjliga.

Carnivàle: Season 2 (2005)
Det är uppenbart att seriens skapare Daniel Knauf inte fick avsluta sin vision av kampen mellan ont och gott på det sättet som det var menat. Trots detta "slutar" serien på ett (med tanke på omständigheterna) tillfredsställande vis. Ben Hawkins resa i hopp om att hitta sin försvunna far leder honom allt närmre den ondskefulle pastorn Brother Justin. Livet på karnevalen hamnar lite mer i skymundan i denna andra säsong, utan att för den delen förlora fokus. De små sidospåren är intressanta och spännande där t.ex. mötet med maskmakaren, rövargänget eller incidenten med tjära och fjädrar tillhör höjdpunkterna. Men jag kan inte annat än att undra vad som skulle hända sen. Betyget blir såklart en väldigt stark fyra. Carnivàle är en serie jag kommer att se fler gånger i framtiden.

Red Lights (2012)
Sigourney Weaver och Cillian Murphy avslöjar paranormala bluffar. Deras tro testas när ett medium (Robert De Niro) dyker upp efter flera års frånvaro. Bra skådisar kan inte rädda denna soppa som trots ett bra upplägg fallerar på flera plan. 2 / 5

Amour (2012)
Hanekes senaste film har vunnit priser runt om i världen och med all rätt. Det är en stark film om kärlek mellan det äldre paret Georges och Anne. När Anne får en stroke tar Georges hand om henne i deras hem. Deras kärlek testas en sista gång i deras slutskeden av livet. Amour är en långsam film utan några som helst spänningsmoment men det är en vacker och vemodig film där kärlek skildras på ett sätt som inte tillhör vanligheten. Trintignant och Riva är båda otroligt bra i rollerna som det gamla paret och Haneke visar som vanligt sin fingertoppskänsla. En film att beundra, om än en långsam sådan. 4 / 5

Thinner (1996)

Smällfeta Billy lyckas äntligen visa sina framfötter på advokatfirman när han friar den ökända maffiabossen Ginella i en rättegång. På kvällen går de ut för att fira och frugan visar sin uppskattning genom att sticka ner handen i byxorna på honom under hemresan. Det slutar i katastrof när Billy av en olyckshändelse kör ihjäl en zigenarkvinna. Rättegången resulterar i att Billy, i egenskap av goda vänner, helt frias från misstankar om brott. Lättad lämnar han byggnaden, redo att lägga allting bakom sig. Det tillåter emellertid inte den avlidna kvinnans far, den hundranio år gamla zigenarhövdingen Tadzu Lempke som överraskar Billy genom att stryka honom över kinden och viska ett enda ord – mager. Billy rasar i vikt och till en början glädjer det alla i familjen men det urartar snart och Billy inser att han nu måste betala ett högt pris för sina synder.

”What do you think? He put a curse on you? Good old-fashioned gypsy curse? Like in the shock theatre?”

Thinner bygger på en roman av Stephen King som han skrev under pseudonymen Richard Bachman. Historien skiljer sig dock markant från de tidigare böckerna som King skrev under det påhittade namnet. Bachmans historier brukar i regel vara samhällskritiska och inte innehålla några övernaturliga inslag men Thinner är en typisk Stephen King bok. I boken ger King hintar om vem Bachman egentligen är genom att nämna sig själv i ett kapitel under en konversation mellan Billy och doktor Houston. Han skriver [..] Ett slag lät du nästan som en roman av Stephen King, men det är inte alls som du tror.[..] och fortsätter på nästa sida [..] så börjar det låta lite grann som Stephen King igen, inte sant?[..] Om detta var ett frivilligt försök till att låta sina läsare inse vem han egentligen är, vet jag inte men det var i och med Thinner som det uppdagades att Richard Bachman i själva verket var Stephen King.

”Whatever we did, we don’t deserve this.”

Det tog mig två dagar att läsa Thinner och jag hade svårt att lägga den ifrån mig. Även fast den inte brukar nämnas i Stephen King sammanhang tycker jag personligen att det är en av hans bästa böcker av de jag läst hittills. Tio år efter det att boken släpptes kom filmatiseringen. För regi står mannen bakom filmer som Child’s Play och Fright Night, Tom Holland, som redan året efter fortsatte med att regissera Kings verk med miniserien The Langoliers. Holland håller sig väldigt trogen förlagan och fick till och med sin vilja igenom med att behålla bokens mörka slut, trots invändningar från testpublik och filmbolaget. Det känns dock ändå som en väldigt påskyndad version av historien och Billys trevande efter bekräftningar på sina farhågor besvaras oftast innan han ens hunnit ställa frågorna. Men vad kan man förvänta sig när trehundra sidor förvandlas till nittio minuter? Filmatiseringen får helt enkelt ses som en snabbgenomgång av boken.

Thinner är relativt nedtonad på våldsamheter men makeupeffekterna är å andra sidan riktigt bra och Billys förvandling från överviktigt matvrak till spinkigt skelett är imponerande. Skådespeleriet är okej fast Robert John Burke (som väser som Clint Eastwood) och Joe Mantegna är bra i de största rollerna. De är egentligen de enda två i filmen som löper linan ut i sina rollporträtt då de resterande känns som nedtonade varianter av figurerna i romanen. Den (o)frivilliga humorn är ganska tröttsam och Billys mimik passar inte alls tillsammans med karaktären. Det förändras dock efter en stund men det är synd att en mörkare ton inte låg över filmen så som det gör i boken. Resultatet blir en medelmåttig Stephen King (denna gång dyker han upp som apotekaren Bangor) filmatisering, om än en ganska tråkig sådan. Filmerna är oftast bättre om man inte har läst böckerna och så är även fallet med Thinner.

Sommarnattens Leende (1955)

Advokat Fredrik Egerman är gift med den unga Anne men de har under deras tvååriga äktenskap ännu inte förlustat sig med varandra. När de går på en teaterföreställning blir Anne bestört då pjäsens huvudrollsinnehavare Desirée är Fredriks före detta älskarinna. När hustrun gått och lagt sig smyger Fredrik ut för att besöka Desirée. De lämnar den nu avslutade föreställningen tillsammans men blir avbrutna av Desirées nuvarande älskare, Greve Carl-Magnus Malcolm som slänger ut Fredrik. Under natten föds en plan hos Desirée som bestämmer sig för att bjuda sina nya och gamla älskare med sina respektive på festligheter i hennes moders gods. Vad som följer är två dygn av gamla minnen, svartsjuka, rivalitet och läran om kärlekens sanna betydelse.

”Vi åkallar kärleken, ropar på den, ber om den, skriker efter den, försöker efterlikna den, tror att vi äger den, ljuger om den.”

Vi vrider tillbaka klockan till nittonhundrafemtiotalet, en tid då den svenska filmindustrin blommade och visade sig från sin kanske allra bästa sida. Ingmar Bergman var ingen nybörjare nittonhundrafemtiofem utan hade redan skrivit och regisserat filmer i snart tio år. Sommarnattens Leende höll på att ta knäcken på honom, både på ett emotionellt och på ett ekonomiskt plan. Hans förhållande med Harriet Andersson var nära sitt slut och Svensk Filmindustri meddelade honom att om inte denna film blev en succé skulle de sluta att finansiera hans verk. Så blev inte fallet utan Sommarnattens Leende blev Bergmans stora internationella genombrott och filmen blev lovordad på nästkommande års filmfestival i Cannes. Vad som sedan följde var en filmkarriär av hög rang och kanske den mest betydande i svensk filmhistoria.

”Skönare liv än det här livet det finns inte!”

Sommarnattens Leende visar Bergman från sin mer lekfulla sida där rädslan inför döden inte står i centrum, istället är det rädslan inför kärleken som får all fokus. Jag gillar Bergman skarpt men ibland är hans filmer för mycket att orka ta sig igenom. Jag tillhör inte dem som anser att Det Sjunde Inseglet är en av de bästa svenska filmer som gjorts. För mig har Fanny och Alexander, Smultronstället, Jungfrukällan och En Passion en större plats i mitt hjärta. Det är tunga filmer och då är det förlösande och avkopplande när det i inledningen till Sommarnattens Leende står ”en romantisk komedi av Ingmar Bergman” innan filmen rullar igång. Det är en film fylld med varm humor, en rolig sådan som många gånger får mig att fnissa högt. Skådespeleriet är teatraliskt och allt är överdramatiskt och det gestikuleras under och mellan replikerna. Den kvicka dialogen sjunger som poesi i öronen och är oerhört tilltalande. Sommarnattens Leende är frispråkig för sin tid och väldigt öppen med sexualiteten. Det är starka kvinnoporträtt medan männen mest beter sig som smutskastande svartsjuka barnungar som behandlar sina kvinnor som ägodelar. Det är en film som är lika aktuell idag som när den kom och även om språket är åldrat känns den inte ett dugg förlegat i sitt tankesätt. Sommarnattens Leende är ett stycke viktig svensk filmhistoria som inte bör missas av någon och det är dessutom ett utmärkt substitut för alla er som behöver en paus från den tunga sidan hos Bergman.

Storm of the Century (1999)

Det blåser upp till århundradets storm och befolkningen på den lilla ön Little Tall Island utanför Maines kust bunkrar upp med proviant för att klara de kommande tuffa dygnen. Samtidigt dyker en främling vid namn Andre Linoge upp och mördar en gammal tant för att sedan lugnt och stilla vänta på att bli arresterad. När konstapel Mike Anderson anländer till brottsplatsen säger främlingen kort och koncist: ”ge mig vad jag vill ha och jag ger mig av” och låter sig sedan sättas bakom lås och bom. Mike förstår snart att någonting inte står rätt till och det verkar som om Linoge har planerat sin vistelse på ön in i minsta detalj. Han känner dessutom till invånarnas mörkaste hemligheter och en efter en faller befolkningen offer för ondskan som plötsligt svepts in över ön. När Little Tall Island förlorar kontakten med fastlandet eskalerar terrorn och ovädret är långt ifrån lika fruktansvärt som kravet Linoge ställer på öborna. Men vad är det egentligen främlingen vill ha?

”Born in lust, turn to dust. Born in sin, come on in.”

Storm of the Century är skriven speciellt för tv och bygger inte på någon tidigare roman av Stephen King (han valde i och för sig att senare släppa manuskriptet i bokform men det är en annan femma). Efter det att King sett regissören Craig R. Baxleys Twilight Man bestämde han sig för att denne var rätt man för jobbet och Storm of Century blev deras första samarbete som sedan fortsatte med den trista spökhistorien Rose Red.  

”I think it was the cane with the wolfshead that made me do it. I wouldn’t touch it if I were you.”

Storm of the Century är en typisk tv-produktion med fula förtexter och de karakteristiska uttoningarna till svart då det är dags för reklampaus. Det känns emellertid aldrig lågbudget eller taffligt då allt är väldigt välgjort för att vara en miniserie från nittiotalet (Rose Red gjordes tre år senare och är mil sämre rent utseende- och historiemässigt). Stormen och det förödande snölandskapet är ett bra och trovärdigt iscensatt scenario vilket hjälper till att skapa filmens känsla av klaustrofobi. Det märks direkt att King (som dyker upp i en liten roll som nyhetsuppläsare på en trasig tv) ligger bakom med typiska karaktärer och dialoger och han har ännu en gång lyckats skapa ett imponerande persongalleri med intressanta karaktärer. Även fast de flesta av öborna tilltalas med både för- och efternamn är det ibland svårt att hålla koll på vem som är vem. Trots detta känns det aldrig rörigt men som med många av Kings längre verk växer de för varje gång man tar del av dem och man hittar nya nyanser hos personerna. Alla skådespelare sköter sig alldeles utmärkt och känns trovärdiga i sina roller. Tim Daly (som ser ut som skådespelaren Guy Pierce och som dessutom har en fru som ser ut som Rebecca De Mornay) är perfekt i rollen som öns konstapel och Colm Feore är klockren som den manipulerande ondskan som spelar spratt med invånarnas psyken.

”...maybe because he knows we can keep a secret.”

Storm of the Century är en mastig serie (som i svensk dvd-form är sammansatt till en långfilm) att ta sig igenom i en stöt men de fyra timmarna känns inte det minsta sega. Ingenting upplevs som överflödigt och jag skulle till och med ha föredragit att den var ännu längre. Det är en väldigt bra historia som aldrig är stressad, vilket ofta är fallet i filmatiseringarna av hans böcker. Här känns det som om författaren äntligen får tala till punkt. King lyckas förmedla, tillsammans med Baxley, samma känsla som infinner sig när man läser hans böcker och det är en av de få gånger jag känner så. Det finns hintar till karaktärer och platser från Kings böcker som Dolores Claiborne och staden Derry och för oss King-älskare är Storm of the Century en godispåse av allt som är bra med författaren. När man tittar på Storm of the Century är det svårt att förstå hur författaren och regissörens nästa samarbete kunde misslyckas så katastrofalt då detta är riktigt bra. Det går långsamt framåt, utan att förlora fokus och det byggs upp en krypande olustkänsla som får mig att vilja dra ut på finalens oundvikliga slut. Allt är väldigt stämningsfullt och även fast jag sett serien tidigare när den kom blev avslutningen något av en överraskning även denna gång. Det finns egentligen ingenting som jag kan klaga på och bortser man från restriktionerna när det kommer till våldssekvenserna är allt väldigt välgjort och spännande. Storm of the Century bevisar ännu en gång vilken fantastisk historieberättare Stephen King är och det kan mycket väl vara en av de bästa King-historier som lyckats ta sig till tv-rutan. Storm of the Century är helt enkelt väldigt, väldigt bra och jag kan inte annat än att rekommendera den varmt.

Stephen King & Peter Straub - The Talisman (1984)

Pojken Jack Sawyer och hans sjuka mamma Lily Cavanaugh är på ständigt resande fot, tills modern inte orkar mer och de slår sig till ro på ett ödsligt strandhotell i Kalifornien. Lily som försörjt sig och sin son som skådespelerska var en gång i tiden krönt till B-filmernas drottning, nu är hon döende i cancer. När hennes tolvåriga son får nys om en parallell verklighet där en talisman som kan rädda hans mor finns, väcks ett hopp inom Jack. Han inleder en lång och farlig resa, en resa som tar honom via vår värld in i en annan som bara ett fåtal känner till - Territorierna.

”Resenären Jack, gamle Resenären Jack, Har lång, lång väg att resa, Ännu längre är vägen tillbaka.”

Stephen King och Peter Straub träffades vid flera tillfällen på olika mässor och konventioner under sjuttiotalets slut och de blev snabbt goda vänner. De bestämde sig ganska snart för att försöka skriva en bok tillsammans men efter bläddrande i kalendrar insåg de att deras scheman var fullspäckade under de närmaste fyra åren. Nittonhundraåttiofyra kom dock resultatet av deras samarbete, en sjuhundra sidor lång berättelse om kampen mellan ont och gott – The Talisman, eller Talismanen som vi här hemma i Sverige kallar den.

”Så efter många veckor och farliga äventyr, av mörker och förtvivlan; av vunna och förlorade vänner; efter slitsamma dagar och nätter i fuktiga höstackar; efter att ha mött mörkrets demoner (varav de hemskaste bodde i hans egen själs avgrund) – efter allt detta var det på detta vis Talismanen kom till Jack Sawyer.”

The Talisman är en mäktig bok på både gott och ont. Många av Stephen Kings beundrare tycker att The Talisman är en av hans bästa böcker men det tycker inte jag. Jag har lite svårt för denna sida av King som han då och då återkommer till i sina böcker. The Talisman är en typisk Stephen King bok men ändå inte. Boken har en stark yngling som tvingas växa upp och agera vuxen i tidig ålder som huvudkaraktär men jag lyckas inte dras med i hans äventyr i de båda världarna. När det dyker upp människor med vingar, fjantiga varulvar eller sovande törnrosor (i detta fall hans egen mor i parallellvärlden) blir jag lätt uttråkad. Jag tyckte om historierna om Narnia och Härskarringen (det märks tydligt att King blivit inspirerad av både Lewis och Tolkien) när jag var liten och i filmform uppskattar jag dem fortfarande, men böckerna orkar jag inte läsa längre. Lite samma sak känner jag för The Talisman. Jag skulle nog ha gillat den för tio-femton år sedan men idag skulle jag ha föredragit att få historien berättad på den vita duken (vilket varit på tapeten ett flertal tillfällen men alltid slutat med att idéerna runnit ut i sanden).

Jag förstår varför folk tycker så mycket om The Talisman. Det är en fin berättelse om ondska och godhet, kärlek och hat – men framförallt om mod och hjältedåd ur en ung pojkes synvinkel. Jag tycker om Kings bok om revolvermannen Roland, The Dark Tower 1: The Gunslinger, och även fast jag har flera tusen sidor kvar att läsa av sviten så ser jag faktiskt fram mot det. The Talisman har en snarlik historia men den känns inte lika ”vuxen” eller medryckande. The Talisman är ofta väldigt bra där vissa stopp på vägen är olidligt spännande medan andra sackar rejält och får mig att fundera på att lägga boken åt sidan och fortsätta läsa nästa bok i Stephen Kings gigantiska katalog istället. Någonting inom mig sa dock åt mig att inte tänka på det viset utan att istället ge boken både en andra och en tredje chans. Det tog mig nästan en månad att ta mig igenom The Talisman och även fast jag tycker att boken är några hundra sidor för lång är jag, såhär i efterhand, glad att jag gjorde det. King och Straub har lyckats skapa en imponerade bild av en parallell värld där Amerikas befolkning figurerar i annorlunda versioner av sig själva, så kallade tvillare, i det renässansliknande Territorierna. Tyvärr dyker det upp irriterande figurer under resans gång där framförallt Jacks vän Varg får alldeles för mycket fokus under mer än en tredjedel av boken. Jag föredrar faktiskt när historien utspelar sig i Amerika och inte i Territorierna trots att vissa element, särskilt i bokens början är skickligt uppmålade av de båda författarna. Ondskan som är porträtterad av den sluga Morgan Sloat / Morgan av Orris är dock ett bra påfund och hans undersåtar som dyker upp här och var i de båda världarna är många gånger skurkar i toppklass. Trots allt som är bra i boken tycker jag inte att The Talisman håller riktigt i längden. Saken är den att The Talisman, tillsammans med Roadwork och faktaboken Danse Macabre är de böcker jag tyckt minst om hittills. Jag kan inte ge den mer än en svag trea i betyg och det är en bok som aldrig riktigt lyckas engagera mig med sin historia och det är en bok jag förmodligen aldrig kommer att läsa igen. Jag är däremot väldigt nyfiken på bokens uppföljare som kom sjutton år senare under namnet Black House vars historia, det lilla jag läst om den, verkar falla mig mer i smaken. Jag har nu läst tjugoen böcker av Stephen King under loppet av ungefär ett halvår och även fast The Talisman inte tillhör mina favoriter går jag raskt vidare och kastar mig över hans nästa bok, Thinner.

Monster Man (2003)

Oskulden Adam (som har en skev relation till kardborreband) är på väg till ett bröllop där ungdomskärleken ska gifta sig. Hans tanke är att deklarera sin kärlek för henne i hopp om att en gång för alla vinna hennes hjärta. Adams enerverande polare Harley (som liknar och beter sig som Jack Black) bestämmer sig för att haka på och gömmer sig i bilens baksäte. Motvilligt låter Adam honom följa med men det dröjer inte länge innan Harley förolämpar ett gäng bondlurkar på en bar. Plötsligt, från ingenstans, dyker en monstertruck upp och försöker att rama dem av vägen. De klarar sig med nöd och näppe men mardrömmen är långt ifrån över.

” If a vehicle could take Viagra, a monster truck is what it would look like. I mean those giant tires make the truck look like it's got blue balls!”

Ända sedan jag först läste om Monster Man har jag hållit utkik efter filmen. För några dagar sedan hittade jag den för en tia i en undanskuffad back med lågprisfilmer på Skivesset i Malmö. Tyvärr var filmen inte värd mycket mer och skulle jag ha betalt dyra pengar för den skulle jag förmodligen ha grämt mig över hålet i plånboken.

Monster Man var inte alls vad jag föreställt mig. Det är en parodiversion av filmer som Duel, The Texas Chain Saw Massacre och Jeepers Creepers men den är varken rolig eller spännande. Jag har svårt för blandningen av skräck och komedi och de filmer jag gillar i genren kan jag räkna på ena handen. Humorn är påfrestande och de båda huvudrollerna är fjantar som enbart är irriterande. Det är en flamsig dialog som till största del består av sexskämt och det dröjer inte många minuter innan jag helt tröttnat och önskar livet ur killarna. Halvvägs in i filmen dyker dock den lättklädda och flirtiga Sarah upp men det roliga varar inte länge utan snart blir allting påfrestande igen. Det märks dock att filmen är gjord med kärlek för sina förebilder och manusförfattaren och regissören Michael Davis ska ha en eloge för filmidén (ett monster i en monstertruck är ju genial) men tyvärr faller allt platt i slutändan. De gamla hederliga specialeffekterna som jag annars brukar gilla är här inte särskilt imponerande och dessutom är de alldeles för få. Det dröjer nästan en timme innan det börjar hända grejer och då är det alldeles för sent för att lyckas engagera mig. Monstermannen i sin monstertruck är dock en kul skapelse och det kan inte annat än att irritera mig att filmen inte är bättre än vad den är, det finns ju helt klart potential. Allt skulle vara så mycket bättre om de bytte ut de två manliga huvudrollsinnehavarna och tonade ner den testosteronosande humorn ordentligt. Jag skulle förmodligen ha tyckt mycket bättre om Monster Man för tio år sedan och kanske fungerar den som bakgrundsunderhållning på en förfest, men inte mer. Det är föresten konstigt att svenskarna inte gav Monster Man filmtiteln Monstermannen i Monstertrucken (det står ju på dvdns baksida), det skulle ha varit en perfekt översättning.

Eaten Alive (1977)

Jag är inte överdrivet imponerad av regissören Tobe Hoopers filmer. The Texas Chain Saw Massacre är förvisso ett mästerverk och hans filmatisering av Stephen Kings Salem’s Lot är jag väldigt förtjust i men bortsett från dessa tycker jag inte att herr Hooper tillfört någonting speciellt spännande till filmvärlden. Men vänta nu, vi ju den ständigt bortglömda Eaten Alive, en film som tåls att ge en första eller andra chans.

Långt ute på vischan i Texas träskmarker driver galningen Judd en hotellverksamhet. En ung kvinna blir utslängd från hålans horhus av bordellmamman Miss Hattie när hon inte vill ställa upp på konstiga sexlekar med de betalande kunderna. Nästan pank och utan att veta vad hon ska göra härnäst checkar hon in på Judds skabbiga hotell, utan att veta att han har en hungrig krokodil som husdjur i det kringliggande vattnet. När den unga kvinnans pappa och syster kommer för att leta efter deras försvunna familjemedlem får Judd det hett om öronen. Under tiden checkar en rad bisarra figurer in på hotellet - och de flesta av dem checkar aldrig ut igen.

”My name is Buck and I’m ready to fuck.”

Eaten Alive är en film som går under många alternativa titlar. Den hette Death Trap när jag såg den för första gången då det svenska bolaget House of Horrors släppte den på videokassett för nästan femton år sedan. När det blev klart att Robert Englund för femtioelfte gången kommer till årets upplaga av Sci Fi Mässan i Malmö kom jag att tänka på Eaten Alive, där denne dyker upp i en tidig roll som kåtbocken Buck. 

Eaten Alive är Hoopers tredje film. The Texas Chain Saw Massacre var inte regissörens debutfilm som jag fram till idag alltid trott, bara genombrottet. Hans första film Eggshells kommer jag emellertid nog aldrig att se då den inte intresserar mig något nämnvärt. Eaten Alive var en av många filmer som under åttiotalet blev klassad som en video nasty och totalförbjuds eller klipptes sönder. Nu var det längesedan detta var något problem för filmentusiasten och samtliga filmer som föll offer för detta fiasko finns nu lite varstans att få tag på i sina originalversioner. Filmbolaget Studio S släppte för några år sedan en box med några av dessa titlar tillsammans med det numera klassiska inslaget om videovåld i tv-programmet med samma namn, programmet som gjorde den svenska befolkningen vettskrämda en decemberkväll nittonhundraåttio. En av dessa filmer var Tobe Hoopers Eaten Alive. 

Eaten Alive bär många likheter med The Texas Chain Saw Massacre och många gånger infinner sig samma känsla. Mycket av detta beror på den snarlika musiken som även denna gång är skapad av regissören och Wayne Bell. Filmen spelades in i en studio någonstans i Hollywood och det är en imponerande inspelningsplats som för tankarna tillbaka till Universals gamla monsterfilmer från femtiotalet. Det gamla nedgångna hotellet och dess risiga omgivningar, ständigt indränkt i dimma och röd ljussättning sätter en speciell ton för filmen och gör det hela jäkligt snyggt i all sin enkelhet. Filmens historia kan rymmas på en pappersservett där det enda som egentligen händer är att skumma figurer, den ena konstigare än den andra, checkar in på hotellet och blir jagade av den galna Judd med en lie i högsta hugg för att avslutningsvis bli krokodilföda. Neville Brand som spelar den skvatt galna Judd är dock förbannat övertygande och framställs lite som en redneckversion av Norman Bates, fast istället för att ha sin mumifierade mamma på vinden har Judd en blodtörstig krokodil under huset. Det skriks nästan nonstop i Eaten Alive och Marilyn Burns dyker upp igen och skriker lika ihärdigt som hon gjorde i The Texas Chain Saw Massacre och det är konstigt att hon inte gick vidare och följde skaran av populära scream queens under åttiotalet. 

Eaten Alive är en billig film i grindhousestil men det hindrar den inte från att vara väldigt underhållande. Filmen håller ett rasande tempo och utspelar sig som en surrealistisk mardröm där den minimala historien möjliggör alla sorters galenskaper. Hooper beskriver den själv som ”a carnivale of insanity” i extramaterialet och där slår han huvudet på spiken. Krokodilen är ingen imponerande skapelse utan ser mest ut som en plastleksak som barnen leker med i plurret under sommaren men attackscenerna fungerar ändå förvånansvärt bra. Allt från när lien svingas till när bestens käftar tuggar i sig de olyckliga hotellgästerna känns väldigt primitiva i sann B-filmsanda. Precis som The Texas Chain Saw Massacre är Eaten Alive inspirerad av en mördare, denna gång seriemördaren Joe Ball aka The Butcher of Elmendorf. Under nittonhundratrettiotalet mördade han en rad kvinnor och det sägs att han matade deras kvarlevor till alligatorer innan han sköt sig själv i hjärtat när polisen skulle arrestera honom. Eaten Alive faller inte alla i smaken men själv tyckte jag den var mycket bättre än vad jag gjorde för femton år sedan. Eaten Alive är Tobe Hoopers nästbästa film.

Strip Nude for Your Killer (1975)

En fotomodell dör av ett hjärtstillestånd när en doktor ska utföra en abort. Doktorn och flickfotografen Carlo undanröjer spåren och placerar henne i ett badkar i hopp om att polisen inte ska ställa några obekväma frågor. Men någon vet vad som egentligen har hänt och doktorn blir mördad av denna någon i svarta skinnkläder och motorcykelhjälm. Morden fortsätter och alla de som får sätta livet till har anknytning till samma modeagentur som den avlidna modellen.

”Are you trying to be funny, what are you doing? You’re spilling my whiskey!”

Strip Nude for Your Killer måste vara en av de bästa filmtitlarna någonsin. För regi och filmens historia står Andrea Bianchi, samma man som några år senare gav oss den fantastiska zombierullen Burial Ground: The Nights of Terror (Ginza reade ut den nyligen för det skrattretande priset av tio kronor). Precis som titeln antyder är Strip Nude for Your Killer en film som är fullspäckad med sex och våld.

”Why am I a whore, do you mind telling me?”

Historiemässigt är Strip Nude for Your Killer ingenting anmärkningsvärt men det är däremot mängden av naken hud, det är inte mycket som lämnas över till fantasin. Jag har nog aldrig tidigare sett en giallofilm med så mycket nakna människokroppar tidigare. Sex och masochism tar överhand och alla män framställs som överkåta snuskhumrar och kvinnorna som kärleksmaskiner som gör allt för en gnutta berömmelse, oavsett hur de blir behandlade. Giallostjärnan Edwige Fenech spelar här modefotografen Magda som helst skulle vilja stå framför kameran istället för bakom och varför inte, hon är ju vacker som en sommardag. Istället blir det hennes uppgift att tillsammans med sin kollega och älskare Carlo, försöka klura ut vilken den motorcykelhjälmsförsedda mördaren är.

Strip Nude for Your Killer tillhör inte toppskiktet bland giallofilmerna men den är ändå väldigt ofta skamligt underhållande. Vi får ta del av alldeles för många män i otäcka speedos och spritt språngandes nakna fruntimmer - och alla ligger med alla. Mordsekvenserna är tyvärr inte särskilt chockerande men de är ganska många och avlöser varandra på löpande band och resultaten ser desto blodigare ut. Mördarens utstyrsel (och flåsande andetag) fungerar alldeles utmärkt men varför hen väljer att köra bil istället för motorcykel är en fråga som lämnas obesvarad. Den larviga dialogen och de bisarra beteendena är stundtals riktigt komiska och man undrar vad fan manusförfattaren tänkte på när han skrev skådespelarnas repliker. Den bisexuella modellagenturschefen Gisella är en skön figur med en ful mun och hennes överviktiga man som bara kan bli upphetsad med hjälp av en uppblåsbar docka är inte sämre han. Strip Nude for Your Killer är tyvärr inte särskilt spännande men genren har nog aldrig varit såhär sleazy tidigare, vissa sekvenser är omåttligt underhållande uppvisningar i dålig smak. Ibland glimmar det till lite extra, särskilt mot slutet eller när en naken Carlo gör morgongymnastik i sängen. Det är en ökänd giallo som inte riktigt förtjänar sitt våldsamma rykte då inte mycket är särskilt chockerande, inte idag i alla fall. Trots detta är det ändå ett ganska underhållande tidsfördriv som tack vare mängder av nakna kvinnokroppar och pervers dialog och agerande, till tonerna av fantastisk jazzmusik, gör mödan värd. Strip Nude for Your Killer är värd en stabil trea i betyg, varken mer eller mindre och den skulle ha tjänat på att innehålla våldsammare mord. Titeln är bättre än filmen.

Pet Sematary II (1992)

Under en filminspelning går någonting fel och skådespelerskan Renee dör framför ögonen på sin trettonåriga son Jeff. Tillsammans med sin far Chase (Anthony Edwards från Cityakuten) flyttar Jeff till den lilla staden Ludlow för att börja om på nytt. Pappan får jobb som stadens veterinär och Jeff börjar i ny skola. Jeff blir kompis med skolans hackkyckling Drew som även på hemmaplan har det tufft med sin elaka styvfar Gus, som dessutom är stadens sheriff. I ett vredesutbrott skjuter Gus ihjäl Drews hund och förtvivlad ber han Jeff om hjälp att begrava jycken. Istället för att begrava hunden på stadens djurkyrkogård beger de sig till ett ställe som ligger en bit därifrån, en gammal begravningsplats som indianerna använde sig av förr i tiden. Enligt legenderna sägs det att de som begravs där får livet åter. Mycket riktigt kommer byrackan tillbaka men han är inte längre sig själv och under ett gräl mellan Gus och Drew hoppar hunden emellan och sliter upp strupen på styvfadern. I desperation begraver vännerna honom bortom djurkyrkogården och historien upprepar sig.

”If there was one chance in a million it’d work, wouldn’t you just wanna try?”

Stephen King har ingenting att göra med denna uppföljare som kom tre år efter Pet Sematary haft premiär. Däremot är det samma regissör som ligger bakom och Ramones avslutar även denna gång filmen. Edward Furlong var nittonhundranittiotvå ett hett namn efter att han året innan gjort succé i megahiten Terminator 2: Judgment Day i rollen som John Connor, pojken som var framtidens enda hopp. I Pet Sematary II är han tillbaka och hjälper staden Ludlow att ännu en gång öppna porten till dödsriket och släppa lös en mindre armé av ondsinta levande döda.

”It’s the weirdest thing that’s happened since Louis Creed dug up his boy.”

Pet Sematary var en rysare för den äldre publiken som på ett lyckat sätt visualiserade Kings historia om den olycksdrabbade familjen Creed. Pet Sematary II är samma historia en gång till fast denna gång riktar den sig mer åt den yngre tonårspubliken. Filmen går på rutin och familjen Creeds öde är ett avslutat kapitel, förutom en kort resumé av händelserna i samband med ett halloweenfirande och ett besök hos stadens förra veterinär. Filmens historia är minimal med det kompenseras med upptrappade våldsamheter. Blodiga specialeffekter får istället stå i centrum och kan man leva med detta (och det är ju klart att man kan) blir vi serverade hundra underhållande minuter. Jag tycker fortfarande att historien kring den ondskefulla begravningsplatsen som ligger bortom Jurtjyrkogården är tillräckligt bra för att köra det hela en gång till. Denna gång har det dock rörts runt lite i grytan och de återuppstådda agerar skyddshelgon till de som har fört dom tillbaka till livet, till en början i alla fall sen ballar allt ut igen förståss. Här går det så långt att de döda till och med begraver andra döda.

Jag har snöat in i HBO-serien Carnivàle den senaste veckan där Clancy Brown spelar rollen som den falska profeten Brother Justin. Det fick mig att minnas att han även medverkar i Pet Sematary II, vars föregångare jag återbesökte för bara någon vecka sedan. Han är även här riktigt bra som den genomonda styvpappan Gus och är filmens största tillgång. Furlong känns som han mest går på rutin och vars enda funktion i filmen är att få tonårsflickors hjärtan att banka lite snabbare. Mobbare är ju aldrig några trevliga figurer men i filmens värld kan de vara ganska underhållande, men inte här. Mobbargänget med en yngling vid namn Clyde i spetsen är en skara irriterande tonåringar och jag kunde inte annat än att önska livet ur dess ledare vid flera tillfällen. Som tur var fick jag min belöning till slut. Pet Sematary II kan inte mäta sig med ettan men den är inte alls så dålig som man kan tro. Det är ett bra driv i filmen och det vi inte får tillgodosett i historien får vi i slafsiga våldsdåd och käcka oneliners. Mot slutet blir det dock lite för mycket och den mörka humorn och de dåliga replikerna blir i längden riktigt påfrestande. Pet Sematary II är inte en särskilt bra film men det är en ganska underhållande sådan. Man kan ha mycket sämre sällskap under nattens sena timmar.

Curse II: The Bite (1989)

Ynglingen Clark och flickvännen Lisa (Jill Schoelen från The Stepfather) åker genom ett gassande hett Arizona på väg till Kalifornien. Trots avrådan från en bondtölp på en bensinstation tar de en genväg genom det ödelagda kärnvapenområdet Yellow Sands. De får punktering längs vägen och när de stannar för att byta däck ringlar en fripassagerare ombord, en skallerorm som sätter sina förödande gaddar i handen på Clark. Efter mycket bilande tar paret en välförtjänt paus och går för att dansa och dricka öl på en country-bar. Det slutar inte lyckligt då Clark känner sig risig och lättprovocerad och efter några öl blir det ännu värre. Anledningen till det förändrade beteendet är att det inte var en vanlig skallerorm som bet honom utan en radioaktiv sådan. Clarks hand förvandlas till en ilsken orm och alla som kommer i hans (deras får man väl kanske säga) väg råkar riktigt illa ut.

”See, nowadays, snakes got some ass-kicking venom in them.”

Curse II: The Bite har inga som helst kopplingar till ettan, mer än att en ny form av förbannelse drabbar ett gäng individer. Producenten Ovidio G. Assonitis ligger emellertid också bakom denna skapelse och hans avsikter var förmodligen att tjäna några snabba slantar på en titel som refererar till The Curse från två år tidigare. Det är lite synd då Curse II: The Bite är i en liga för sig. Jag menar, hur kan man tycka att en film med en handling som denna är annat än fantastisk?

”It’s not my hand. It’s a snake.”

Curse II: The Bite är en skruvad variant på temat djurskräck där skrikande ormar och muterade kroppsdelar gör filmen till någonting utöver det vanliga. Precis som i The Curse dröjer det ett tag innan det börjar hända grejer men när det väl sätter igång är det ingen hejd på galenskaperna. Filmens sista trettio minuter är väl värd väntan. Någon snubbe med smeknamnet Screaming Mad George ligger bakom specialeffekterna och han gör verkligen skäl för sitt namn. Till en början känns det som om detta är ännu en film i raden som väljer att inte visa vad det är som händer när snaskigheterna utspelar sig men o boy, inte här. Filmens sista femton minuter är en lång orgie i slafs och bisarra skapelser. Handen som förvandlas till en orm ser till en början ut som en blandning mellan en Gremlin och Lillstrumpa/Syster Yster och det säger ju sig själv att det inte är läbbigt men det fungerar alldeles utmärkt och höjer underhållningsnivån ytterligare några snäpp. Musiken är snarlik den som fanns i The Curse (om man bortser från slidegitarren), även fast det inte är samma kompositör som ligger bakom. Historien är i ärlighetens namn kanske i tramsigaste laget men det känns aldrig fånigt eller dumt, det känns helt rätt. Varför har ingen kommit på denna geniala idé tidigare? Skådespelarna sköter sig, utan att vara någonting över det vanliga, och Clark och Lisa är ett ganska sympatiskt par innan Clark får en orm till hand då vill säga – då svävar ju alla plötsligt i livsfara. För en gångs skull är det inga karaktärer jag stör mig på och det finns en rad underhållande biroller i Curse II: The Bite. Bo Svenson dyker upp som sheriffen, kvacksalvaren Harry är en kul figur och som grädde på moset får vi stifta bekantskap med en religiös familj som beter sig mysko och pratar med en knacklig europeisk accent.

Tyvärr är Curse II: The Bite den enda film som regissören Frederico Prosperi (under namnet Fred Goodwin) gjorde och då han även ligger bakom manuset kan jag inte annat än att känna att vad han än pysslar med nu så slösar han bort sin talang. Jag är övertygad om att han skulle ha skapat storverk om han fortsatte. Curse II: The Bite är som jag nämnde tidigare i en liga för sig så om jag vore du skulle jag surfa in på närmaste filmbutik och beställa den alldeles utmärkta utgåvan där du får de båda filmerna (Curse 1/Curse 2) på varsin sida av dvdn för runt en hundring. Tro mig, det är värt varenda krona.