Fist of Fury (1972)

Året är 1908 och Chen återvänder hem till Shanghai då hans läromästare i martial arts, Ching Vu, avlidit. Läkarna anser att dödsorsaken är lunginflammation men Chen är inte lika säker då Ching var vid god vigör. När en minnesstund hålls för Ching stormar medlemmar från den japanska Hung Kiu skolan in och stör friden. De utmanar eleverna men av respekt för Ching avstår de sörjande. Chen blir dock vansinnig och beger sig till Hung Kiu skolan för att ställa saker tillrätta genom att ensam ta sig an alla elever och lämnar dem blåslagna kvar på golvet. Det går inte ostraffat och Hung Kiu skolan ger tillbaka med samma mynt och vandaliserar Ching Vus skola och straffar lärlingarna. De ställer ultimatumet att lämna över Chen inom loppet av tre dagar annars stänger de ner skolan och arresterar alla inblandade. Livrädda råder de Chen att lämna Shanghai men då han samma kväll råkar höra från kocken att det var han som förgiftat Ching Vu, förvandlas Chens sorg till hat. Chen svär på att hämnas på alla som har någonting med hans läromästares död att göra.

”No dogs or chinese allowed”

Jag har enbart sett Bruce Lees filmer i dubbade amerikanska versioner vilket definitivt inte gör dem så bra som de faktiskt är. Jag har väntat länge på att kunna lägga vantarna på filmerna med originaldubbning och av en slump stötte jag på en box med den kompletta samlingen av hans filmer, förutom Enter the Dragon då förstås. Enter the Dragon var en av de första filmer jag inhandlade på dvd och den har fortfarande en särskild plats i mitt filmhjärta. Jag har alltid gillat Bruce Lee men jag var aldrig en av de fanatiker som såg hans filmer gång på gång som ung i sönderklippta versioner. Min generation tittade istället på actionfilmer med Jean-Claude Van Damme, Chuck Norris, Dolph Lundgren och Steven Seagal. Saken är den att jag faktiskt inte är helt säker på om jag sett Fist of Fury överhuvudtaget, trots att jag känner igen vissa scener när jag nu såg den. Skit samma, Bruce Lee är i högform i sin andra film som huvudrollsinnehavare. Musiken och stämningen kan ibland jämföras med en italiensk spaghettivästern med inzoomningar av ögon, överdrivna ansiktsuttryck och långa stunder av tystnad. Koreografin och fightingscenerna är makalösa och det är inte en död sekund. Slagsmålen avlöser varandra och de nästan två timmarna springer iväg lika snabbt som Bruce Lee tar livet av någon med sina nävar av raseri. Det finns många idag klassiska fightingscener i Fist of Fury och jag njuter för fullt. I grund och botten är Fist of Fury, även känd under originaltiteln Jing Wu Men och The Chinese Connection, en klassisk historia om kärlek, svek och hämnd. Den beskriver även osämjan mellan kineserna och japanerna och idag känns det inte särskilt aktuellt men det är väl heller inte därför man tittar på en Bruce Lee film. Humorinläggen är lite oväntat ganska passande och småroliga, även om jag oftast inte fattar vad det är som är så himla kul. Som vanligt när det kommer till asiatiska filmer har jag svårt att hålla koll på vem som är vem, vad de heter, vilken nationalitet de tillhör osv men det släpper jag ganska snabbt och bara lutar mig tillbaka i soffan och njuter. Detta är fortfarande, 40 år senare, förbannat bra. 

Mulberry Street (2006)

En värmebölja drar över Manhattan. Bisarra råttattacker inträffar runt omkring i tunnelbanorna och invånarna hamnar på sjukhus. Råttorna tar sig snabbt upp till marknivå och fler och fler blir bitna av de aggressiva djuren. De drabbade beter sig märkligt och sakta förvandlas de till råttliknande monster med smak för blod. Snart är hela Manhattan i kaos. Några hyresgäster barrikaderar sig i sitt hyreshus och får kämpa för sina liv.

”They’re ratpeople, fucking ratpeople!”

Regissören Jim Mickles Stake Land var en positiv överraskning även fast jag inte var lika överväldigad som de flesta verkade vara. Det kan förstås ha att göra med att jag är sjukt trött på vampyrer och allt som hör därtill. Hans debutfilm, Mulberry Street, har jag stött på lite då och då genom åren men gång på gång har jag lyckats glömma bort den. Jag hittade filmen för en tia på Ginza och passade på att lägga den i kundkorgen tillsammans med resten av min beställning. Mulberry Street är en lågbudgetfilm som enligt IMDb hade en budget på fjuttiga 60.000 dollar. Det är imponerande vad Mickle lyckas prestera med en sådan tajt budget men tyvärr fallerar filmen i helhet. På pappret är detta en film helt i min stil men jag väntar hela tiden på att någonting ska hända, någonting som ska hålla mitt intresse uppe. Det gör det inte och jag börjar fingra på telefonen och vänta på att filmen ska ta slut. Mulberry Street är inte helt värdelös, bara tråkig. Filmen skulle säkert ha fungerat i kortfilmsformat men som långfilm gör den det inte. Jag gillar denna typ av film väldigt mycket och Mulberry Street bär på många likheter med andra filmer jag gillar skarpt. Lamberto Bavas Demons, Danny Boyles 28 Days Later och Jaume Balaguerós [●REC] är bra exempel och filmer jag också ofta återbesöker. Mulberry Street är inte en av dem och kommer inte ens i närheten av någon av dessa titlar. Höjdpunkten för mig i filmen var när bandet Love dök upp på soundtracket med deras låt Dream. Det fick mig att minnas vilket bra band Love var och känna mig lyckligt lottad som hann se Arthur Lee framföra hela Forever Changes plattan på Roskilde Festivalen 2002 innan han tragiskt gick bort i cancer några år senare. Jag kände igen vissa scener här och där i filmen och insåg till slut att jag sett Mulberry Street tidigare. Det fanns tydligen en anledning till varför jag förträngt filmen. Den är helt enkelt inte särskilt bra.

Love - Dream

Red State (2011)

I en liten stad någonstans i Amerika har en fanatisk grupp av religiösa tokar sitt näste. Pastor Abin Cooper är överhuvud för Five Point-kyrkan och har en sådan extrem livssyn att till och med ledaren för landets största nynazistiska grupp tar avstånd från hans ideologi.

Tre kåta ungdomar stämmer knullträff med en äldre kvinna på nätet och åker dit. De kommer till en ensam husbil där de välkomnas av en äldre kvinna som bjuder dem på öl innan de ska få utlopp för sina sexuella behov. Snart känner de sig konstiga och inser att de blivit drogade. Fastbundna vaknar de upp i en kyrka där pastor Abin mässar om guds hat gentemot homosexuella och andra personer med avvikande sexuella läggningar. En man avrättas framför deras ögon och de inser att de själva står på tur om de inte gör någonting illa kvickt. En av killarna lyckas fly men hinner inte långt innan han blir ihjälskjuten. En förbikörande polis hör skotten och kallar på förstärkning innan han själv går samma öde till mötes. Specialagenten Joseph Keenan blir inkallad och tillsammans med sitt team omringar de huset. Av misstag råkar stadens sheriff skjuta ihjäl en av de kidnappade ungdomarna och fullt krig utbryter. När Keenan inser att de klantat till sig rejält blir han beordrad att hantera de religiösa fanatikerna som en terroristcell. Att avrätta samtliga och inte lämna några vittnen.

Jag är kluven till Kevin Smith. Jag älskar Clerks och Clerks II men resten av hans filmer har jag inte mycket till övers för och jag förstår inte folks fascination för hans verk. Mannen har ju gjort flera bottennapp. När jag läste att han skulle regissera en skräckfilm blev jag dock intresserad, mest för att det handlade om just en skräckfilm. Nu faller inte Red State under det facket om man bortser från att kristna extremister är en skräck i sig. Red State känns inte som en typisk Smith-film även om den kvicka dialogen ibland finns där. Däremot är detta en Kevin Smith som jag uppskattar. Filmen kryllar av mer eller mindre kända ansikten och alla inblandade gör strålande insatser men vad som verkligen gör Red State till någonting alldeles extra är Michael Parks. Han är fullkomligt lysande som pastor Abin Cooper och det var länge sedan jag såg ett så trovärdigt personporträtt av en farlig man. Dessutom är han en fantastisk sångare och hans karriär som artist under det sena 1960-talet och tidiga 1970-talet kommer bra tillhands här när han framför några klassiska äldre gospelsånger. Hans tagning på den magiska Farther Along är verkligen en höjdpunkt och jag fick ett sug att sätta på skivan Burrito Deluxe med The Flying Burrito Brothers som sedan fick inleda nästkommande dag. Den alltid lika pålitliga John Goodman dyker upp som agent Joseph Keenan och som vanligt levererar han ett trovärdigt personporträtt. Red State är en positiv överraskning som tack vare makalösa skådespelarinsatserna från alla inblandade gör filmen till någonting utöver det vanliga. Kyrkans anhängare i filmen är verkligen helt jävla koko och jag minns inte senast jag såg någonting sådant bli porträtterat med sådan perfektion. Det känns som om jag blivit bortskämt med bra film den senaste tiden och Red State är inget undantag.

The Flying Burrito Brothers - Farther Along

The Shrine (2010)

Carmen är en amerikansk journalist som efter att ha lagt sin näsa i blöt en gång för mycket nu bara blir tilldelad meningslösa uppdrag av sin chef. Carmen och praktikanten Sara börjar nysta i en story som involverar turister som försvinner spårlöst i staden Kozki i Polen. Långt efter deras försvinnanden dyker deras bagage upp på olika ställen runt om i Europa. Eric är den sista i raden av människor som försvunnit och hans förtvivlade moder sätter sitt hopp till Carmen då polisen vägrar göra någonting konkret åt saken. De hittar Erics dagbok från hans resa och hans sista anteckningar är skrivna i den lilla byn Alvainia. Utan sin chefs vetskap och i ett sista desperat försök till att rädda sin karriär, tar Carmen med sig Sara och sin pojkvän Marcus som är fotograf, till den lilla byn för att gräva vidare i storyn. När de anländer till byn som helt verkar ha avstannat i sin utveckling, märker de ganska snart att de inte är önskvärda där. Erics sista anteckning i sin dagbok beskriver en dimma som ligger orörlig över skogsbrynet, dag som natt, men då de beger sig ditåt blir de ivägschasade av lokalbefolkningen som ber dem lämna byn för att aldrig komma tillbaka. Detta skiter de fullständigt i och smyger sig in i skogen. De hittar dimlandskapet och Sara och Carmen beger sig in och när de kommer ut är de inte längre sig själva. De stöter på en liten flicka i skogen som säger sig veta var Eric befinner sig och hon leder dem till ett skjul som visar sig vara en gravkammare. Eric och flera andra ruttnande lik ligger i trädkistor iklädda konstiga kläder och masker av järn. De blir inlåsta i gravkammaren men lyckas fly därifrån. Utanför kryllar skogen av byborna som inte tänker låta dem lämna byn med livet i behåll.

”I’ve tasted the blood and flesh of fallen angels. Your heaven is a betrayal. There is no redemption”

Jon Knautz regidebuterade för några år sedan med den lyckade skräckkomedin Jack Brooks: Monster Slayer. The Shrine är hans andra långfilm och denna gång är det inte lika skojfriskt utan vad vi får ta del av är en renodlad skräckfilm. Redan under filmens första minuter får vi en glimt av vad som komma skall men det är väldigt svårt att förutspå slutklämmen och det tillhör inte vanligheterna hos dagens skräckfilmer. The Shrine lyckas väldigt bra med att blanda folktro, religiös fanatism och välskrivet historieberättande. Även fast liknande teman tagits upp i filmer tidigare känns ändå The Shrine förvånansvärt originell. Vad som börjar som en intressant historia utvecklar sig till någonting helt annat och blir bara bättre och bättre och lämnar mig väldigt positivt överraskad. Ibland får jag lite samma vibbar som jag fick av Kill List (recensions HÄR) även fast det The Shrine inte är en film av samma kaliber. Ofta är The Shrine väldigt stämningsfull och många ovana skräckfilmstittare tycker säkert att detta är hur otäckt som helst. Ibland önskar jag att jag sett mindre skräckfilm för då skulle jag förmodligen med ha tyckt att detta var hur läbbigt som helst. Vad som däremot är otäckt är religiösa fanatiker, just för att de existerar. Nu är karaktärerna inte riktigt de man kan tro i slutändan och agerandet känns befogat. Ritualmord och kulter av olika slag är något som alltid har fascinerat mig, kryddar man det sedan med vidskepelse blir det hela ännu mer intressant. Även om jag inte tycker att The Shrine är otäck besitter filmen ända en krypande känsla av obehag. Dessutom innehåller den många förbannat snygga sekvenser och utöver det får vi ta del av gamla hederliga specialeffekter och det är verkligen inte varje dag detta händer. Efter en kul regidebut visar Knautz med The Shrine att han är en mycket lovande regissör. Det är besynnerligt att filmer av denna kaliber inte går upp på biograferna när så mycket annan dynga gör det. Skit samma, The Shrine rekommenderas skarpt!

The Cabin in the Woods (2011)

Det var ett bra tag sedan jag var på bio senast. En bakfull söndag blev jag plötsligt och hastigt sugen på att se en skräckfilm på den stora vita duken. Jag ringde en kamrat som delar mitt intresse av konstiga filmer och han var inte sen att haka på. Vi gick och handlade snask på Victoria Livs och hämtade sedan ut våra förbokade biljetter. I biosalong 6 på Filmstaden i Malmö visades The Cabin in the Woods, en film jag varit sugen på att se ända sedan jag såg den lovande trailern för några månader sedan. Mina förväntningar var dock inte direkt skyhöga, vilket jag brukar passa mig för att ha när det kommer till dagens skräckfilmer. De senaste filmerna jag sett på bio inom genren har visats sig vara stora besvikelser så jag sjönk ner i biofåtöljen med ett öppet sinne.

The Cabin in the Woods

Fem stereotypa ungdomar (oskulden, kåtbocken, akademikern, sportfånen och haschtomten) i sena tjugoårsåldern åker till sportfånens kusiners nyköpta stuga ute i skogen. Deras intentioner är att göra precis samma saker som så många innan dem gjort. Att supa, knarka och knulla. De inleder kvällen med att spela sanning eller konsekvens men de blir avbrutna då källardörren plötsligt flyger upp. Utan att ana ugglor i mossen beger de sig ner i källaren där de finner ett antal udda föremål. Dockor, speldosor och en dagbok från tidigt 1900-tal som beskriver fruktansvärda händelser är bara några av de attiraljer vännerna hittar. I dagboken står även en ramsa på latin som de läser upp högt då en mystisk röst befaller dem. Det visar sig vara en besvärjelse som väcker levande döda till liv och de är inte vänligt sinnade. Vännerna märker att allt de gör filmas och när de försöker fly är alla tänkbara vägar där ifrån tillintetgjorda. De inser snart att de agerar huvudpersoner i ett spel där den tilltänkta utvägen är utan livet i behåll.

The Cabin in the Woods är manusförfattaren Drew Goddards regidebut och även här agerar han manusförfattare tillsammans med Joss Wheadon. Drew har tidigare skrivit manus till Cloverfield och till tv-serier som Buffy the Vampire Slayer, Angel, Lost och till min gamla favoritserie Alias. Drew och Joss lyckas blanda runt rejält i skräckfilmsmixern och hämtar inspiration från i stort sett varenda film från den moderna skräckfilmshistorien. The Evil Dead, Hellraiser, Cube, The Strangers, The Texas Chain Saw Massacre, Ringu, Friday the 13th, mängder av monsterfilmer, Resident Evil / Silent Hill-spelen och författaren H.P. Lovecrafts verk är bara några av de märkbara inspirationskällorna som alla bidrar till en lyckad mix. The Cabin in the Woods börjar som vilken valfri skräckfilm som helst men sedan tar filmen en vändning, och en till, och en till. Det bästa är att veta så lite som möjligt om handlingen och för en gångs skull avslöjar filmens trailer inte hela historien. Ibland är det svårt att bestämma sig för om filmen är bra eller dålig. Jag bestämde mig för att jag tyckte att den var bra, ofta mycket bra. Man märker att Drew och Joss är älskare av genren och här har de lyckats skapa en smart historia som tar sig rejält i filmens sista halvtimme. Det känns befriande att se en skräckfilm på bio som inte har 11-års gräns och som inte håller tillbaka på naken hud och lemlästade kroppar. Nu är inte The Cabin in the Woods fullproppad med naket men blod får vi se i massor. Det enda som egentligen stör mig är de inte särskilt kreativa dödsscenerna och humorn som varken är kul eller irriterande. Filmen är spännande och tiden rinner kvickt förbi men jag väntar hela tiden på att det där roliga skämtet ska komma eller dödsscenen som får mig att skruva på mig i biofåtöljen men de kommer aldrig. Jag är ända väldigt nöjd med The Cabin in the Woods och dessutom är filmtiteln hur bra som helst och för tankarna tillbaka till 1970-talet och det tidiga 1980-talet då filmtitlar av denna sort var vardagsmat. Biograferna borde dock införa en ännu högre åldersgräns för att få gå på bio. Ungdomar som inte kan hålla käften under 90 minuter har ingenting på en biograf att göra. Dessutom förstår jag inte hur de kan vara villiga att betala 100 riksdaler för att se en film som de inte verkar ett dugg intresserade av. Summan av kardemumman är att The Cabin in the Woods definitivt är en film som är värd att kolla upp om man är en älskare av genren. För den optimala upplevelsen kanske inte biografen är att rekommendera utan sorgligt nog i hemmets lugna vrå när den släpps på dvd.

Malibu Shark Attack (2009)

En jordbävning släpper lös livsfarliga förhistoriska hajar som i rask fart börjar knapra på badgästerna vid en strand i Malibu. Som om inte det vore illa nog utfärdas en tsunami varning och ett gäng livräddare försöker få bort besökarna innan jättevågen når stranden. Själva är de inte lika lyckligt lottade utan tvingas söka skydd i sitt vakttorn tillsammans med ett gäng andra korkade figurer. När tsunamin avtagit är stora delar av Kalifornien under vatten förutom vakttornet och ett byggnadsprojekt som en av livräddarnas pojkvän tagit skydd i. Hajarna har inte heller fallit offer för naturkatastrofen och de är väldigt hungriga.

Trollhajar är inte bara utrotade, de är dessutom väldigt sällsynta.

Malibu Shark Attack är precis så jävla dum som du kan föreställa dig och är en typisk tv-produktion med dåligt manus och kassa effekter. Däremot sköter sig skådespelarna förvånansvärt bra, trots de pinsamma replikerna. Den enda jag kan klaga på är Warren Christie som spelar Pete, det är en störig fan och självklart är det honom vi måste dras med genom hela filmen. Tsunamin som inte gör mycket väsen av sig jämförs med katastrofen som inträffade 2004 och tv-reportrarna menar att det denna gång är ännu värre. Dock verkar den inte särskilt kraftfull då ett vakttorn byggt av trä lyckas stå kvar oskadd. Hajarna som visar sig vara förhistoriska Trollhajar som inte setts till på miljontals år, ser ut som bifigurer från filmen Hajar som Hajar. Ena stunden är hajarna supersnabba och i andra stunden kan de inte ens simma ifatt en person som vadar i sakta mak. En haj hoppar över en brygga och käkar upp en stackars individ för att i nästa inte kunna komma åt personer som gömmer sig i en bil halvt under vatten med nedrullade rutor. Jag gillar logiska luckor och helt-uppåt-väggen-påståenden och här riktigt frossas det i dem. Det var länge sedan jag såg någonting så här korkat, någonting så här underhållande! Malibu Shark Attack är långt från ett mästerverk och egentligen är filmen inte särskilt bra men det är ju precis så här en b-film ska se ut. Om budgeten hade varit högre så kunde detta ha blivit hur bra som helst. Som vanligt när det kommer till denna typ av film har den fått urusel kritik och då kan man ju undra varför beundrare av ”kvalitetsfilm” väljer att bemöda sig att skriva om en film som Malibu Shark Attack. Själv tycker jag det är riktigt underhållande. Filmen har ett rafflande tempo och jag blir förvånad över hur fort tiden springer iväg. Malibu Shark Attack i sällskap med några iskalla öl och likasinnade polare gör en fredagskväll optimal! Detta är långt mycket bättre än fjolårets ruttna Shark Night - och den gick upp på biograferna. 

Lèvres de Sang aka Lips of Blood (1975)

På en fest ser Frédéric ett foto som påminner honom om sin barndom. Fotot föreställer ruiner och barndomsminnen börjar spelas upp där han som 12 årig pojke möter en kvinna klädd i vitt som låter honom spendera natten bland ruinerna. Innan gryningen skickas han iväg då hans mor letar efter honom. Frédéric förälskar sig i kvinnan och när han springer där ifrån ropar han je t’aime. Han blir besatt av fotot och frågar runt på festen om någon vet var fotot är taget. Modern är inte lika lyrisk över Frédérics besatthet och varnar honom för den farliga natten. Han lyckas lokalisera fotografen som är mitt upp i en fotosession med en naken skönhet. Fotografen vägrar berätta vart fotot är taget då hon fått pengar för att hålla sin mun stängd. Det krävs dock inte mycket övertalning och de bestämmer träff vid midnatt på stadens akvarium och hon lovar att då förtälja namnet på platsen. Under sin väntan går Frédéric på bio och ser Jean Rollins Le Frisson des Vampires trots att bioaffischen utanför visar planschen för en annan Rollin-film, La Vampire Nue. På biografen ser han samma kvinna som han förälskade sig i som ung och följer efter henne. Han följer henne in på en kyrkogård och ner i en gravkammare där det står två kistor. När han öppnar dem finner han skrikande fladdermöss men i själva verket släpper han lös fyra vackra och väldigt lättklädda vampyrer. När han anländer till akvariet vid utsatt tid stöter han på en mystisk man och den kvinnliga fotografen ligger livlös. Det verkar som om någon gör allt i sin makt för Frédéric inte ska återvända till ruinerna.

Jag läser titt som tätt recensioner där folk avfärdar Jean Rollins filmer som sega skitfilmer och jag kan verkligen inte förstå varför då jag fortfarande inte sett en enda dålig film av karln. Kanske är det av samma anledning som jag själv ratade honom när mitt intresse för skräckfilm utanför Amerikas gränser tog sin början. Jag var intresserad av Lucio Fulci, Ruggero Deodato och Dario Argento, för att bara nämna några få och jag ville se blodutgjutning, så ofta och så brutalt som möjligt. Jag testade Fascination (recension HÄR) men tröttnade snabbt och det dröjde säkert tio år innan jag besökte fransmannens filmer igen, då med ett öppet sinne och ett inte lika stort intresse för blood, guts and gore. Det fungerade utmärkt och idag anser jag honom som en av mina absoluta favoritregissörer. Lèvres de Sang eller Lips of Blood som filmen är mer känd som är ytterligare ett bevis på vilken fantastisk regissör han var. Hans drömlika atmosfärer, poetiska framtoning och vackra lättklädda kvinnor är unik, även för sin tid då det kom mängder av liknande filmer. Rollins filmer är så mycket mer än bara exploitation som många verkar avfärda dem som. För att vara en film regisserad av Rollin är Lèvres de Sang en ganska rakt berättad historia och inte alls lika flummig som många av hans andra filmer är. Lèvres de Sang är sparsam på dialog och håller ett långsamt tempo men är fylld med vackra kvinnor, en skön atmosfär och fantastiska miljöer. Allt ser som vanlig väldigt estetiskt snyggt ut. Rollin dyker själv upp på en kort visit och faller snabbt offer för de vackra kvinnornas sylvassa tänder. Nu när jag sett några filmer av mannen börjar jag se samband och röda trådar i hans skapelser. Olycklig kärlek, identitetssökande och utanförskap är ständigt återkommande teman. Dessutom kände jag igen stranden där slutscenen utspelar sig, det är samma strand som inleder hans La Rose de Fer (recension HÄR). Lèvres de Sang är inte min favoritfilm från Rollins katalog men det betyder inte att den inte är förbannat bra, för det är den. Jean Rollin håller mig fortfarande trollbunden och hans filmer stannar kvar hos mig långt efteråt och likt en drog vill jag bara ha (se) mer.

The Divide (2011)

Kärnvapen ödelägger New York och några få överlevande flyr ner i ett hyreshus skyddskällare. Hyresvärden Mickey har varit väl förberedd och fyllt källaren med konserverad mat och vatten. Den förseglade dörren bryts snart upp och män i skyddsdräkter och automatvapen tar sig in och kidnappar modern Marilyns dotter Wendi och försöker ta livet av de resterande överlevande. De misslyckas och blir överrumplade men Wendi blir bortförd. En av de överlevande, Josh lyckas ta sig ut ur bunkern bara för att inse att de är bortom all hjälp och att fruktansvärda experiment utförs på staden yngre medborgare. Josh flyr tillbaka in i skyddsrummet men mardrömmen har knappt börjat. Dörren förseglas utifrån och allt hopp om att komma levande därifrån försvinner. När maten och vattnet börjar ta slut vänder sig alla mot varandra och paranoia och galenskap tar över. Det är inte bara världen utanför som gått åt helvete, de får snart genomlida ett levande sådant.

Fransmannen Xavier Gens regidebuterade med den Hostel inspirerade Frontière(s) och följde upp med Hitman samma år. Båda filmerna var bra men ingen av dem var något mästerverk. Xaviers senaste, The Divide, är inte långt därifrån och jag ser redan nu fram mot hans kommande film, Cold Skin. Det är länge sedan jag såg en film som The Divide. Den fullkomligt dryper av sorg och förtvivlan och en hinna av vemod ligger över filmen. Det är ingen upplyftande skapelse men det behöver det inte alltid vara vilken fransmännen verkar ha förstått. Skulle detta ha varit regisserat av en amerikanare skulle förmodligen ljuspunkter och ett lyckligt slut ha agerat publikfriare, men inte här. The Divide inger en känsla av hopplöshet. Det är en nattsvart och klaustrofobisk domedagsfilm som inte ger något som helst hopp för en ljusare framtid. Filmens två timmars speltid känns inte en minut överflödiga, jag skulle kunna spendera ytterligare en timme i de trånga utrymmena. Musiken tillför mycket till filmens stämning. Ena minuten låter det någonting signerat John Carpenter, i andra någonting som Nick Cave och Warren Ellis kunde ha komponerat. Det är länge sedan både Michael Biehn och Rosanna Arquette var såhär bra och de visar båda två vilka gedigna skådespelare de är om de blir givna rätta roller. Trots detta är det är ändå Milo Ventimiglia som imponerar störst som Josh, en karaktär långt ifrån hans roll som Peter Petrelli i tv-serien Heroes. Lauren German som såg ut som en kopia av Milla Jovovich i Hostel: Part II är inte längre lika lik ukrainskan men hennes skådespelartalanger har inte utvecklats någonting nämnvärt. För att agera huvudpersonen Eva är hon alldeles för nedtonad men hon är söt och inger någon form av hopp i den annars hopplösa situationen. The Divide pendlar mellan drama, thriller och ren skär skräck och lyckas utomordentligt. Även om filmen innehåller några brutala sekvenser fokuserar den mer på det psykiska våldet än det fysiska och det känns. Karaktärernas sönderfall är perfekt iscensatt och du kan riktigt känna ångesten komma krypande. Filmens limiterade utrymme förhöjer enbart känslan av hopplöshet och de anonyma grannarna tvingas att lära känna varandra, in i minsta detalj. The Divide är en rakt igenom strålande överraskning och jag är övertygad att den kommer hamna på min lista över årets bästa filmer.

Spartacus: Gods of the Arena (2011)

Om du inte har sett Spartacus: Blood and Sand, (som jag recenserar HÄR) sluta läs nu - parkera dig i soffan istället och se en av de bästa serier som gjorts på väldigt länge!

Spartacus: Gods of the Arena fortsätter där Blood and Sand slutade. Batiatus och hans fru Lucretia har fått smaka på Spartacus vrede och när livet rinner ur Batiatus tar en ny historia vid. Gods of the Arena är en prequel till Blood and Sand och vi får ta del av händelserna som utspelades innan Spartacus kom in i bilden.

 ”A man of ambition is capable of anything.”

Batiatus är bitter över att han inte fått sin rättmätiga chans att få sina gladiatorer att tävla på stadens populära arenor. När han en dag köper den lovande gallen Crixus och samtidigt har den omåttligt populära gladiatorn Gannicus i sin ägo, ser han sin framtid sakta ljusna. Han får ett oväntat erbjudande av Tillius, mannen som håller Batiatus framtid på den kommande arenan i sina händer. Ett erbjudande Batiatus vägrar acceptera och lämnas sönderslagen på Capuas bakgator. Förblindad av hat svär han på att hämnas men då hans far Titus anländer hem efter en lång vistelse på annan ort, är han inte längre överhuvudet i hushållet. En maktkamp som bara kan sluta på ett sätt tar vid. Batiatus har dock siktet inställt på att så fort som möjligt ta över platsen som spelledare för de blodiga gladiatorspelen på arenorna med sin älskade hustru Lucretia vid sin sida. Hans gladiatorer ska bli gudarna på arenan.

” I do not seek pleasure. I need only your cock.”

Det är kul att återse karaktärerna från den lysande serien Blood and Sand igen. Vi som har sett Blood and Sand tidigare får här svar på alla de frågetecken som föregångaren lämnade. Hur blev Oenomaus doctore? Vad ledde till Ashurs avstängning från arenorna? Varför var Batiatus och Solonius bittra fiender? Hur kom det sig att Lucretia och Crixus inledde ett förhållande? Frågorna var många och nu äntligen får vi dem besvarade. Vi får i Gods of the Arena även bekanta oss med några nya ansikten som gladiatorn Gannicus och Lucretias bästa vän Gaia. Denna gång är det inte lika mycket fokus på de våldsamma gladiatorspelen utan mer på maktkampen mellan far och son och den hänsynslösa Tillius. Inte mig emot för detta är förbannat bra. Stephen Lovatt som spelar Tillius gör det med sådan finess att vi som åskådare chockas av de grymheter han utsätter sina fiender för. Seriens största tillgång är dock även denna gång John Hannah. Det är nästan som om han vore född för att spela rollen som Batiatus. Personporträttet är perfektion ända ut i fingerspetsarna. Att ha med namnet Spartacus i seriens namn är lite missledande då Spartacus inte har någonting med Gods of the Arena att göra. Jag antar att det enbart har med förståelsen för att detta faktiskt hänger ihop med Blood and Sand att göra så det är egentligen ingenting att hänga upp sig på. Gods of the Arena är inte lika knivskarp som Blood and Sand men det är inte långt därifrån. Jag och min sambo såg de sex avsnitten inom loppet av ett dygn och jag har återigen väldigt svårt att se hur Spartacus: Vengeance ska kunna toppa detta utan varken Batiatus eller Andy Whitfield i rollen som Spartacus. Det återstår att se. Blood and Sand är tillsammans med Gods of the Arena något av det bästa som har visats på tv på evigheter och jag kan inte vänta tills jag får sätta tänderna i Vengeance och HBO’s Rome med för delen som jag av samma anledning som Spartacus valt att undvika under alla dessa år. Jag vet bättre nu.

Children of the Corn: The Gathering (1996)

Grace återvänder hem till den lilla staden Grand Island i Nebraska för att besöka sina två syskon James och Margaret och sin sjuka mor June som lider av fruktansvärda mardrömmar. Då hemsituationen är ohållbar bestämmer hon sig för att stanna kvar i sitt barndomshem ett tag och passar på att få tillbaka sitt gamla jobb på stadens vårdcentral. Hon får snart häcken full med arbete då stadens alla barn plötsligt insjuknar på samma gång och får skyhög feber. Lika snabbt som barnen insjuknar blir de plötsligt friska som nötkärnor igen men allt står inte rätt till. Barnen börjar bete sig märkligt och förvandlas till blodtörstiga slynglar som önskar livet ur stadens vuxna medborgare.

Children of the Corn är filmen som helt otippat genererade sju uppföljare och en nyinspelning, gjord för TV. Filmen baseras på en kort novell av Stephen King och var en av de tidigaste filmatiseringarna av hans böcker. Jag har aldrig haft mycket till övers för den oändliga serien men vad jag kan komma ihåg tyckte jag om den första och den femte delen. Children of the Corn: The Gathering är det fjärde kapitlet i historien om de vuxenhatande barnen och är också ett av de bästa. Delen har inte mycket gemensamt med de föregående filmerna men det är också det som är dess styrka. Det ligger en skön, otrygg stämning över hela filmen och den innehåller flera riktigt effektiva scener, dessutom är den otippat blodig. Filmen pendlar mellan renodlad skräckfilm och psykologisk thriller och de många drömsekvenserna gör det ibland svårt att avgöra vad som är dröm och vad som är verklighet. Naomi Watts gör här en tidig roll som dottern Grace och som vanligt levererar hon en gedigen rollpresentation. Karen Black är också mycket bra och övertygar som den mardrömsplågande modern. Sanningen är den att de flesta skådespelarna presterar över medel. Detta hör inte till vanligheten hos filmer likt denna som är inspelade utan en tanke för visning på den vita duken. Majsfälten, gamla lador och landsbygden i helhet är en tacksam miljö och en stark bidragen faktor till att filmserien fungerar. Children of the Corn IV håller ett högt tempo filmen igenom vilket har varit många av de andra filmerna i seriens svaghet. Historien om den unga predikanten Joshia som aldrig blev gammal är en ryslig skröna som passar perfekt in och de två äldre damerna som förtäljer historien höjer filmen ytterligare ett snäpp. Nu är filmen långt ifrån fulländad och allt annat än perfekt men den håller mitt intresse uppe. Skulle det inte ha varit för den hastiga finalen skulle den ha fått ett högre betyg. Det är någonting visst med barn som beter sig konstigt, det kryper under skinnet på mig och Children of the Corn IV är inte en film som får mig att längta till dagen då jag själv blir förälder.

Baise-Moi (2000)

Manu är ett arbetslöst socialfall som fördriver tiden med att dricka alkohol och driva runt med sina polare. En dag blir Manu och hennes kompis bortförda av två killar som misshandlar och våldtar dem. När hon blir hånad av sin egen bror slår det slint i huvudet och hon skjuter honom till döds och försvinner med hans sparade pengar. I en annan del av staden jobbar Nadine som prostituerad. En kväll, efter för mycket tjat och smutskastning från sin rumskamrat, får hon nog och slår ihjäl henne. Manu och Nadine möts vid stadens tågstation och bestämmer sig för att slå följe till Paris. De blir snabbt vänner och inleder en våldsodyssé genom Frankrike där de tar ut allt sitt hat mot det fallerande samhället som svikit dem.

Män är svin, det får vi väldigt klart för oss under filmens korta speltid. Å andra sidan är kvinnorna inga trevliga skapelser heller i denna franska skandalrulle från millenniets början.

Baise-Moi fick mycket uppståndelse när den kom på grund av dess ämne och autentiska sexscener. Filmen är gjord av kvinnor, med en skådespelarensemble som i de flesta fallen jobbar inom porrindustrin. När filmen hade premiär blev den i många länder totalförbjuden, alternativt rejält censurerad, vilket i sin tur ledde till stora demonstrationer angående yttrandefrihet. Baise-Moi kan kalla sig för vad den vill men en bra film är det verkligen inte. Filmen ser ful ut med dåligt kameraarbete, uruselt soundtrack och kasst skådespeleri. Den enda som besitter någon form av skådespelartalang är Karen Lancaume som spelar Nadine. Allt ser amatörmässigt ut. Filmen försöker vara så chockerande som möjligt men misslyckas totalt. Det känns mest som en sorglig ursäkt för att visa erigerade penisar, kvinnliga könsorgan och autentiska samlagsscener. Baise-Moi är en roadmovie med starka influenser från Thelma & Louise men det är egentligen ett hån att ens försöka jämföra de båda filmerna. Jag vet inte riktigt vad filmskaparna vill få ut eller försöka förmedla med filmen. Skildra våldets meningslöshet och kvinnans utsatta roll i samhället, eller någonting i den stilen. Det har vi sett många gånger tidigare, många gånger bättre. I slutändan känns det bara banalt och övertydligt. Ett meningslöst mumbo jumbo, helt utan substans. Vill du uppleva en bra film på samma tema, se eller se om Thriller – En Grym Film, I Spit on Your Grave, Ms.45, Sudden Impact eller varför inte filmen som Baise-Moi försöker att efterlikna, Thelma & Louise. Vill du se autentisk penetrering, se en porrfilm och sluta skyla med det. Nu är det 10 år sedan jag såg filmen senast och då höjde jag inga ögonbryn. Det gör jag inte nu heller utan konstaterar återigen att Baise-Moi inte är en bra film, så enkelt är det. 

Road House (1989)

”How long you gonna be in town?

Not very long.

That’s what I said 25 years ago.  

Really? What happened?

I got married, to an ugly woman. Don’t ever do that. It takes the energy right out of you. She left me, though. Found somebody even uglier than she was. That’s life. Who can explain it?”

Dalton är too cool for school och den mest eftertraktade utslängaren på barer runt om i Amerika. Han blir erbjuden ett jobb på den problemfyllda baren Double Deuce i den lilla staden Jasper och behöver inte mycket övertygelse för att acceptera erbjudandet. För Dalton är en ny stad bara ett nytt kapitel. Han börjar jobba direkt med att rensa upp baren från bråkstakar, prostituerade och knarklangare, vilket inte gör honom särskilt populär bland de ohederliga anställda. Han flyttar in i en gammal lada i utkanten av staden som visar sig vara grannhuset till elakingen Brad Wesley som styr hålan med en järnhand. Efter ett misslyckat försök från Brads sida att anställa Dalton gör denne allt i sin makt för att få honom att lämna staden. Dalton har dock inga intentioner på att ge sig av eller att lämna sin nyfunna flickvän i sticket.

”I used to fuck guys like you in prison.”

Swayze visar hur man sliter ut struphuvudet på elakingar

Välkomna tillbaka till en tid då kläderna var för stora, frisyrerna fyllda med för mycket hårspray och musikens enda funktion var att dansa till. Välkommen tillbaka till Road House! Jag såg Road House och  Point Break (som jag recenserar HÄR) i samma veva, vid 12-13 års ålder. Då tyckte jag att de båda filmerna var bland det häftigaste jag sett och att Patrick Swayze var den coolaste killen i hela världen. Så är det ju förstås inte längre men filmen är än i dag väldigt underhållande, om man inte försöker ta den på för stort allvar. Idag känns Road House ganska fånig, fast på ett cheezy och ganska charmigt sätt. Filmen är fullspäckad med slagsmål och nakna kroppar, tillräckligt för att tillfredsställa de flesta. Dessutom är Road House fylld med töntiga oneliners, i stort sett varenda mening innehåller dialog i stil med; ”Pain don’t hurt”, ”It’s my way or the highyway” eller ”That gal’s got entirely too many brains to have an ass like that”. Ofta tar filmen sig själv på alldeles för stort allvar och Swayze har nog aldrig spelat en mer självgod karaktär. Återigen, det är precis detta som gör att Road House än idag håller så pass bra och levererar hjärndöd förströelse. Det är tidsenlig 1980-tals underhållning och filmen innehåller många idag klassiska filmsekvenser. Och för er som undrar, klart som fan att filmen innehåller en cover-version med The Jeff Healey Band av The Doors Roadhouse Blues. 

Christinas Svampskola (1993)

Nu undrar ni kanske varför en film som den här dyker upp på en blogg som denna. Svaret är mycket enkelt, Christina Lindberg. Alla som läser denna blogg vet med allra största sannolikhet vem Christina Lindberg är, för er andra kan jag dra hennes karriär i all enkelhet och nedkortad version. Christina var under 1970-talet Sveriges kanske mest populära sexsymbol och medverkade under en tioårsperiod i flera svenska och utländska filmer i mer eller mindre avklädda roller. Till hennes kändaste produktioner hör debuten Rötmånad, den japanska Sex and Fury och den utskällda och till för inte så länge sedan totalförbjudna Thriller – En Grym Film. Det fanns andra populära svenska utvikningstjejer under samma decennium som Marie Liljedahl och Maria Ekorre men ingen av dem var någon Christina Lindberg. I mitten av 1980-talet lade Christina ner sin skådespelarkarriär med undantag för enskilda gästinhopp och besök på kultfilmsrelaterade mässor. All hennes fokus gick istället till tidningen Flygrevyn som hon efter sin makes död 2004 nu är ägare och chefredaktör till. På senare år växte även hennes intresse för mykologi och därav denna korta recension eller snarare notis av hennes informationsfilm Christinas Svampskola från 1993.

”Syftet med denna kassett är inte att göra dig till svampexpert men du får lära dig att känna igen fler svampar än skogens guld, kantarellen.”

I Christinas Svampskola tar Christina med oss ut i skogen och delar med sig av sina kunskaper om svampplockning. Det är en film för nybörjare och en behaglig sådan. Ofta får jag känslan av att sitta bakom skolbänken under det tidiga 1990-talet där läraren visade informationsfilmer i olika syften under lektionerna. Christina lär oss skillnaden mellan giftiga svampar och riktiga läckerbitar, tillagningsmetoder, var man enklast finner dem och hur de ska plockas. För oss ovana svampplockare finns här en hel del enkla kännetecken och tips att ta del av men för den vana skogsbesökaren tillför den förmodligen inte mycket nytt. Nu är det ju inte kunskapen om svampar som drog mig (och säkert ingen av er som läser heller) till filmen utan Christina själv som vid 43 års ålder fortfarande ser mycket bra ut. Härom året när jag träffade henne på Malmös Sci-Fi Mässa hade hon hunnit bli 61 år gammal och det är verkligen inte en ålder jag skulle ha gissat, dessutom var hon en förbannat sympatisk kvinna. Christinas Svampskola är något av en raritet för oss Christina-beundrare och inte helt lätt att lägga vantarna på men får du chansen så kan du skatta dig lycklig. Summan av kardemumman är att svampplockning förmodligen aldrig varit mer intressant än när Christina tar med oss ut i skogen och Sverige kommer med allra största sannolikhet aldrig att förgyllas med en liknade kvinna igen.

Jag och Christina 2011

Spartacus: Blood and Sand (2010)

Spartacus: Blood and Sand berättar den klassiska historien om den namnlösa Thrakern som får namnet Spartacus när han blir tillfångatagen av romarna och får agera underhållning på gladiatorarenorna. Spartacus förknippas inte bara med den oövervinnerlige gladiatorn utan också med mannen som stred för frihet då han ledde stora slavuppror mellan åren 73-71 f. Kr. Här får vi reda på hur allting började.

Den namnlösa Thrakern går med på att strida vid romarnas sida för att beskydda sin by. När han inser att de blivit förrådda vänder han sig mot dem och flyr med sin fru Sura. Det dröjer inte länge innan de blir tillfångatagna och han blir såld till en gladiatorskola samtidigt som hans fru blir bortförd och såld som slav i en annan del av landet. Han tilldelas namnet Spartacus och blir tränad i regi av den skenheliga Batiatus och hans hämningslösa hustru Lucretia. Spartacus enda tanke är att få återförenas med sin fru och att återfå sin frihet. Omgiven av publikens jublande blir Spartacus sin tids största gladiator och de sandfyllda arenorna badar i blod.

”Jupiter’s cock!”

Dra mig i grusen vilken gåva från ovan Spartacus: Blood and Sand visade sig vara. Jag har länge varit skeptisk till serien då swords and sandals genren aldrig riktigt fallit mig i smaken (med få undantag då förstås) men jag får erkänna mig besegrad. Detta är verkligen hur bra som helst och jag kan inte finna ett enda fel i hela serien. De serietidningsliknande landskapen är en fröjd för ögat och påminner mig ytterligare en gång om vad det var jag tyckte så mycket om i Zack Snyder’s lysande 300. Många gånger känns det som om man läser en grafisk novell och allt är rejält uppskruvat och överdrivet. Serien fullkomligt frossar i naken hud och blodet sprutar överallt, hela tiden. Könsorgan och sargade kroppsdelar blir till slut vardagsmat utan att det för den delen blir för mycket av det goda. Även fast vi fröjdas med sex och blod in i absurdum är serien så mycket mer. De ständiga intrigerna som är fler än i valfri tv-såpa och de klockrena karaktärerna gör Spartacus: Blood and Sand till något utöver det vanliga. Det finns inte en enda person som har rent mjöl i påsen, alla har en baktanke till sitt agerande. Svordomar ingår i nästintill varenda mening och för att frias från sina blasfemier skulle hädarna behöva tvätta sina munnar med tvål i all evighet. Spartacus: Blood and Sand bryter flera tabun som för bara 10 år sedan skulle vara strängt förbjudet att visa för tittarna, både i film- och tv-format. Blandningen av mjukporr och ultravåld har nu blivit till vardagsmat för de hungriga tv-tittarna. Alla skådespelare är som klippta och skurna i sina roller. Andy Whitfield är perfekt i rollen som Spartacus och det är en tragedi att han förlorade sin kamp mot cancern vid en så ung ålder. Jag har svårt att se den 10 år yngre Liam McIntyre axla rollen med värdighet men vad vet jag, jag har inte kommit dit än. Spartacus är dock inte min favoritkaraktär. Det är John Hannah som den skrupelfria Batiatus och Lucy Lawless (mil från sitt porträtt av krigarprinsessan Xena) som Lucretia, hon drar sig inte för någonting för att få sin vilja igenom och det verkar som om det alltid kliar i hennes underliv. Alla inblandade levererar utlämnande personporträtt och ingen av dem kvarlämnar någon av deras kroppsdelar till fantasin. Spartacus: Blood and Sand innehåller inte en död sekund och är det mest underhållande jag sett på mycket länge. Spänningen håller mig (och min sambo som förmodligen blivit härdad för all framtid när det kommer till våld och sex) i ett järngrepp ända fram till den dramatiska uppgörelsen. Det enda jag grämer mig över är att jag väntade så här länge på att se detta stycke tv-historia.

The Human Centipede II (Full Sequence) (2011)

Martin är en störd individ som fortfarande bor hemma hos sin moder och vars enda vän är en tusenfoting. Han har vuxit upp under fruktansvärda hemförhållanden med en fader som förgripit sig på honom och en moder som önskar livet ur både sin son och sig själv. Martin jobbar som säkerhetsvakt på London Car Parks, ett jättelikt garage. Han spenderar timmarna där med att titta på sin favoritfilm The Human Centipede och att klottra ner anteckningar i sin klippbok. Martin är besatt av tanken att skapa sin egen tusenfoting likt sin idol, den fiktiva Dr. Heiter. Han använder sin arbetsplats för att hitta kandidater till sitt experiment och snart har han hittat 12 personer som han ska sammanlänka från mun till anus. Martin hittar en avlägsen lokal där han ostört kan göra verklighet av sina sjuka fantasier.

”100% medically INaccurate”

The Human Centipede II (Full Sequence) är uppföljaren till den hypade och grymt överskattade The Human Centipede (First Sequence) (den recenserar jag HÄR) som kom för två år sedan. The Human Centipede II lyckas med något så ovanligt som att vara bättre än sin föregångare. Jag hade verkligen inga höga förväntningar när jag satte mig ner i soffan för att titta på denna omdiskuterade och i vissa länder bannlysta eller censurerade film. Den första delen hade jag inte mycket till övers för. Den hade potential som det aldrig gjordes någonting vettigt av men här lever uppföljaren upp till undertiteln Full Sequence. Våldet är rejält upptrappat och mycket grövre. Det finns några riktigt brutala filmsekvenser som kan få ovana filmtittare att rynka på ögonbrynen, men det gör inte jag. Efter att ha sett filmer som senare års Martyrs och A Serbian Film är ribban satt väldigt högt för vad som är okej att visa och filmcensuren har återigen i vissa länder börjat lägga sig i vad folk får lov att titta på. Det är svårt för filmmakare att komma på nya idéer som kan chocka publiken. Tom Six vision av den mänskliga tusenfotingen är ett kul påfund som ofta levererar ifrågasättbara sekvenser men det slår inte lika hårt som ovannämnda filmer. Det är däremot ingen dålig film, tvärtom blev jag väldigt positivt överraskad. Av någon anledning går filmen helt i svartvitt (utom en sekvens som har färgen brunt och ni kan ju själva gissa vad den involverar) och det passar filmens mörka ton. The Human Centipede II ser mycket bättre ut än sin föregångare och estetiskt sett är det ett snyggt hantverk. Laurence R. Harvey är väldigt bra i rollen som den avskyvärda Martin och han lyckas leverera ett trovärdigt porträtt av en människa i en destruktiv nedåtspiral utan att använda talet som ett instrument. Det används minimalt med dialog överhuvudtaget där människoskrik blir de enda ropen på hjälp. Filmen är inte otäck, bara motbjudande på ett tillfredsställande sätt och den lyckas ständigt vara underhållande. Trots ett något långsamt händelseförlopp sker det hela tiden, saker som (o)roar. Den ibland kolsvarta humorn är svår att värja sig emot och filmens ämne har tagit en rejäl vändning till det positiva när det kommer till historieberättande. Det är svårt att se hur den sista delen av The Human Centipede, Final Sequence ska kunna toppa detta men det ryktas om en sammansättning av över 500 människor i den avslutande delen som kommer någon gång under nästa år. The Human Centipede II är inte en film för alla men den föll i varje fall mig i smaken och jag ser redan nu fram mot The Human Centipede III (Final Sequence).