The Curse (1987)

Efter det att Frances man avlidit gifter hon om sig och flyttar tillsammans med sonen Zack och dottern Alice ut på landet i Tellico Plains, Tennessee. Hennes nya make är en djupt religiös man och barnens nya styvbror Cyrus är en elaking som så fort han får chansen försätter Zack i trubbel. Under en fruktansvärd storm (när Frances är otrogen med en lurvig figur) landar en meteorit i närheten av deras hus och de hastar genast dit för att undersöka saken närmare. Ett gigantisk glödande klot ligger nu på familjens bakgård men vistelsen blir kortvarig. Nästkommande natt smälter den och sörjan meteoriten utsöndrar sjunker in i jorden och försvinner. Som en gåva från ovan växer det så att det knakar på familjens ägor och grönsaker och frukt har aldrig sett mer tilltalande ut, problemet är bara att på insidan är allt ruttet. En häst attackerar Cyrus och hönsen på gården lämnar Alice med fula sår över kroppen. Familjen följer i samma mönster, får konstiga utslag och blir allt mer aggressiva. Någonting har blandat sig med vattnet och allt och alla som kommer i kontakt med det förändras. Unge Zack som varit smart nog att inte dricka av det förorenade vattnet börjar smida planer om hur han och systern ska kunna lämna farmen och undkomma förbannelsen från skyn.

”It’s in the water!”

Utan att egentligen veta varför hade jag höga förväntningar på The Curse när jag placerade filmen i dvd-spelaren. Det är konstigt att jag helt har missat denna skapelse under alla dessa år då den har en historia som definitivt tilltalar mig. The Curse är löst baserad på H.P. Lovecrafts The Colour Out of Space och även fast de flesta filmer som är baserade på författarens verk brukar svikta i kvalitet är det tillräckligt för att få mig intresserad.

“Our fruit is full of worms, All my animals are dying, devoured by this terrible curse. You Frances, You've turn all nasty and ugly, almost overnight. I can hardly recognize you. You know why Frances? Because God is punishing all of us... Your sins have soiled our home, and in still their Wrath.”

Som producent till The Curse står (tillsammans med bl.a. Lucio Fulci) regissören bakom det genomruttna bottennappet Tentacles, Ovidio G. Assonitis som inte helt orättvist blivit krönt till konungen av rip-offs. Filmens regi står debutanten David Keith för, skådespelaren som kanske är mest känd för att spela pappa till pyromanen Charlie i Firestarter. The Curse känns lite som en italiensk skräckfilm (men jag tänker även på The Evil Dead under sista halvan) och mycket av det beror på filmens specialeffekter, kanske hade Fulci ett finger med i spelet där också? De kladdiga effekterna som till en början riktar sig till frukt och grönsaker (tomatsekvensen är smått lysande) men som senare också används på de sjuka djur- och människokropparna, kunde likaväl vara ur någon samtida produktion från Italien. De får säkert en och annan tittare att tänka en extra gång innan dom biter i ett äpple eller skyndar till köket för att släcka törsten med ett glas vatten. Skådespeleriet är inte mycket att hurra för och till och med Wil Wheaton (som den äldre generationen känner igen från Stand by Me och den yngre från The Big Bang Theory) gör inte mycket väsen från sig. För övrigt är syskonen i filmen även syskon i det verkliga livet. Även om skådespelarna inte är några kandidater till oscarsstatyetten sköter de sig så som det är väntat i en film som denna, tyvärr har dock två störiga karaktärer fått alldeles för mycket speltid. Charlie som försöker köpa marken av bönderna till ett billigt pris är en karaktär de helt kunde ha slopat då han inte fyller någon funktion mer än att irritera. Det andra irritationsmomentet är styvbrodern Cyrus, en retarderad fetknopp som envisas med att springa runt i en alldeles för kort amerikansk-fotboll-tröja. Bortser man från dessa två felsteg är The Curse en riktigt underhållande åttiotalsskräckis. Det är inte en film som rör sig framåt i en rasande fart men den har en oroväckande domedagskänsla vilande över sig och dessutom lägger det sköna åttiotalssoundtracket med syntar och ökenosande slidegitarrer en perfekt ljudmatta. The Curse är en riktigt schysst skapelse (trots sina brister) och den bör finnas i alla skräckfantasters filmsamling. 

The Deadly Bees (1967)

Popstjärnan Vicki Robbins är utbränd och kollapsar under en inspelning av sin nya musikvideo. Doktorn rekommenderar tre veckors vila och skickar henne till en av sina kollegor Ralph Hargrove på ön Seagull Island för att hon ska återfå sina krafter. Det blir dock allt annat än avkopplande då en galen biodlare skapat en svärm med mördarbin som terroriserar människorna på ön.

”This bee is not only twice as big, but leathal.”

The Deadly Bees eller Mordgalen som är den smått genialiska svenska titeln (hur i helvete kan någon vara mordgalen?!) anses vara den första film som gjorts med mördarbin i centrum. Argsinta bin har väl aldrig tillhört de mest skrämmande varelser som släppts lösa på film och även fast de är ettriga som fan är de ju inte direkt skräckinjagande. Det är (bi)lliga specialeffekter, men tidstypiska sådana och jag kan inte annat än att tycka att de är tjusiga och kreativa i all sin enkelhet. Resultaten av de dödliga stingen ser däremot ganska imponerande ut och känns inte alls särskilt förlegade. Även fast biattackerna inte är det minsta chockerande är de med tanke på filmens korta speltid ganska många och de avlöser varandra med jämna mellanrum. Så fort vi ser den anonyma biodlaren släppa iväg sina mördarbin vet vi att någon kommer att råka illa ut. Regissören Freddie Francis lyckas få till ett bra flyt och även fast historien (bi)tvis haltar något hinner det aldrig kännas långtråkigt eller utdraget. Vissa kameraåkningar är dessutom väldigt effektiva och ger The Deadly Bees en bra nerv under spänningsmomenten. Om man har ögonen med sig hinner man skymta en ung Ron Wood i ett tidigt uppträdande i hans dåvarande band The Birds när de framför ”It’s not what I need you for”.

The Deadly Bees är en brittisk skapelse som bör tilltala alla som gillar de tidstypiska filmerna i stil med de som Hammer Film släppte i en rasande fart under femtio- och sextiotalet. Omgivningarna och stämningen är snarlik och från början var det tänkt att de båda biodlarna skulle spelas av Boris Karloff och Christopher Lee. The Deadly Bees är en humorbefriad historia som tar sig själv på största allvar. Skådespelarna spelar över och beter sig orealistiskt och överdramatiskt men det är en charmig skapelse som är perfekt att inleda en regning dag med. The Deadly Bees är långt ifrån ett mästerverk men den förtjänar definitivt ett högre betyg än det den har fått på imdb. Är man en älskare av djurskräck bör man inte missa detta tidiga exempel på när ilskna bin slår tillbaka mot människan, om inte så klarar man sig utan.

The Possession (2012)

Efter det att föräldrarna Clyde och Stephanie har skiljt sig bor deras barn hos modern och fadern har precis skaffat sig ett nytt hus. Deras två döttrar Emily och Hannah spenderar helgerna med sin far och när denne ska visa upp deras nya helgbostad stannar de först till på en loppmarknad i hopp om att hitta lite fynd till det nya hemmet. Emily blir förälskad i ett antikt träskrin och tar med det hem. Allt eftersom tiden går blir hon alltmer fäst vid klenoden. Emily förändras och blir disträ och börjar bete sig aggressivt. I skolan sjunker hennes betyg och klasskamraterna tar avstånd från henne. Emily spenderar mer och mer tid med sitt nya fynd och det verkar vara det enda som betyder någonting för henne. När Emily öppnade skrinet råkade hon frigöra en uråldrig ondska.

”- I feel funny. - What do you mean? - I don’t feel like me.”

För någon månad sedan såg jag och min sambo den nya tv-serien Magic City och vi gillade den båda skarpt och väntar nu spänt på den andra säsongen. Huvudrollsinnehavaren Jeffrey Dean Morgan spelar även huvudrollen i denna spökis som sägs vara inspirerad av sanna händelser. I centrum står ett träskrin som i den judiska folktron sägs innehålla en demon, en så kallad dybbuk, som har makten att förfölja och till och med ta över dess ägare. The Possession är ännu en i raden av filmer där en ung människa blir besatt av onda andar. Till en början fungerar The Possession som ett drama med övernaturlig karaktär men snart känns det mesta igen. Filmen är som en uppdaterad version av The Exorcist, fast denna gång står den judiska religionen i centrum istället för den katolska. The Possession innehåller denna typ av films alla standardkaraktärer och även fast Emily inte är någon Regan som snurrar på huvudet och skriker ”Let Jesus fuck you” ger Natasha Calis ett övertygande personporträtt av en besatt ung flicka. 

The Possession är inte en dålig film, den är faktiskt ganska bra. För femton år sedan skulle jag säkert ha tyckt att den var hur bra som helst, idag är jag föga imponerad. Vissa sekvenser är emellertid riktigt snygga och även fast de inte levererar några kalla kårar längs ryggraden är vissa stunder sådär lagom läskiga. Jag har sett liknande historier vid otaliga tillfällen och även fast The Possession är ett av de bättre bidragen börjar jag nu tröttna på alla dessa historier om besatta ynglingar. Jeffrey Dean Morgan är dock otroligt bra som den oroliga fadern och jag ser fram mot att se fler filmer med honom i framtiden. För regin står dansken Ole Bornedal som för nästan tjugo år sedan skrämde livet ur publiken med den läbbiga rysaren Nattevagten. Han har inte lyckats prestera några läskigheter sedan dess och The Possession är inte en film som jag tjugo år från nu ens kommer att komma ihåg namnet på. The Possession fungerar bäst som en The Exorcist för denna generationens yngre publik och de som inte sett William Friedkins mästerverk kommer säkert att uppskatta The Possession. Vi andra gör bäst i att se originalet en gång till.

Django Unchained (2012)

Quentin Tarantino har inspirerats av gamla b-filmer under hela sin karriär och hans filmer osar av vad som en gång visades på drive-in biograferna. Han hyllar vad de flesta kallar för dålig smak och visar öppet och ofta sin kärlek till filmen och det syns i hans verk. Han har hjälpt bortglömda stjärnor tillbaka till rampljuset och fått filmtittare att inse att bara för att en film klassas som B, C eller D behöver det inte betyda att det är dåligt. Han blev uppmärksammad när hans Reservoir Dogs gjorde debut för tjugo år sedan men det var inte förrän två år senare som han blev älskad och geniförklarad av hela världen för sin Pulp Fiction. Mycket har hänt sedan dess och han tar god tid på sig mellan filmerna. Varje gång en ny skapelse signerad Tarantino blir aktuell håller kritiker och beundrare andan och börjar spekulera om vad som komma skall. Det har gått tre år sedan hans senaste film, Inglourious Basterds, hade premiär och nu är det äntligen dags igen. Denna gång hoppar vi tillbaka till mitten av artonhundratalet, två år innan det amerikanska inbördeskriget och blir serverade en nästan tre timmar lång västernfilm som utspelar sig i den amerikanska södern där slaveriet står i centrum.

Året är artonhundrafemtionio och en fängslad samling slavar går genom ett kallt Texas. Plötsligt bryts tystnaden när den tyska tandläkaren och prisjägaren King Schultz ber om att få köpa en av slavarna. Han vill ta slaven Django med sig för att med hans hjälp peka ut tre bröder som är efterlysta för mord. I gengäld vinner Django sin frihet och en mindre summa pengar. Django som har egna ouppklarade affärer med de efterlysta mördarna antar uppgiften och de ger sig av. När uppdraget är avklarat är Django en fri människa och då Schultz ser talang hos Django slår de sina kloka huvuden samman och lämnar över lik i utbyte mot betalning till lagens män. Django har en dröm om att återförenas med sin fru som han skiljdes från vid en slavmarknad i Mississippi. Han får reda på att hon befinner sig på det ökända bomullsplantaget Candyland och långsamt sätts en plan i verket om att frita hans älskade Broomhilda von Shaft.

“Let me get this straight: Your slave wife speaks German and her name is Broomhilda von Shaft?”

I Quentin Tarantinos filmer finns det alltid mängder av referenser till filmer han beundrar och Django Unchained är inget undantag. Titeln är en hyllning till Sergio Corbuccis film Django från nittonhundrasextiosex med Franco Nero i titelrollen. Nero själv dyker upp i en kort sekvens halvvägs in i filmen under ett mandingo-slagsmål och då Jamie Foxx presenterar sig och förklarar att bokstaven D är tyst i hans namn säger Nero ”jag vet” och går där ifrån. Tarantino har även valt att använda originalfilmens titelmelodi när Django Unchained drar igång. Där tar dock likheterna med Corbuccis film slut och en annan tar vid. Tarantino har valt att berätta en helt annan historia och Django Unchained är den bästa film han gjort sedan Kill Bill, eller kanske någonsin.

"They ain't never seen a nigger on a horse.”

Det har varit mycket snack om att Tarantino varit sugen på att göra en giallo eller en slasherfilm och jag tror att det var därför jag blev något besviken på Inglourious Basterds när jag såg den på bio. Jag tyckte att filmen var väldigt bra men det var någonting jag saknade, någonting i stil med just det som Django Unchained har. Tysken Christoph Waltz tyckte jag (precis som alla andra) var otroligt bra och hans insats belönades inte helt otippat med en oscar. Tarantino älskar honom och Waltz var en självklarhet för hans nya film. Även fast det är Django som är huvudpersonen stjäl Waltzs karaktär King Schultz hela showen. Han är om möjligt ännu bättre i Django Unchained. Alla inblandade i filmen är fullkomligt lysande och det är inte svårt att förstå varför Leonardo DiCaprio har blivit nominerad för sin roll som Calvin Candie i årets Oscarsgala. Hans karaktär är så långt som det bara går från hans tidigare gestaltningar men han briljerar i varenda scen. Jag har varit otroligt trött på allt som har att göra med Samuel L. Jackson de senaste åren. Han har ju inte gjort någonting vettigt sedan tja, Pulp Fiction. Nu är jag beredd att förlåta honom för alla taskiga rollprestationer för här är han överdjävligt bra som den skenheliga ”house niggern” Stephen. Jamie Foxx är den som imponerar minst men det beror nog mest på att han inte fått de bästa replikerna för de flesta skådespelarna skulle inte vara någonting om det inte vore för den knivskarpa dialogen. Jag skrattar och sätter i halsen om vartannat och även historiens värsta förbrytare får mig att röra på smilbanden. Den utdragna scenen när de lakanförsedda rötäggen, som har svårigheter med att se genom de små hålen, planerar att mörda Schultz och Django är det roligaste jag sett på väldigt länge. Som sagt är dialogen alldeles lysande och om Scarface var filmen som använde sig av ordet ”fuck” flest gånger vinner nog Django Unchained tävlingen när det kommer till användandet av skällsordet ”nigger”. Tarantino kan emellertid sin sak och det blir aldrig rasistiskt eller hatiskt. Våldet är överdrivet och varenda pistolkula som genomborrar en människa lämnar litervis av den röda sörjan efter sig, precis som i de gamla italienska spaghettivästernfilmerna från sextio- och sjuttiotalet. Musiken är som vanligt otroligt bra och blandningen av gammal filmmusik och nutida skapelser i alla tänkbara genrer gör upplevelsen ännu mer njutbar.

Allt är otroligt snyggt och det är en film man bör uppleva i biosalongen för bästa möjliga upplevelse. När jag såg Hobbit för några veckor sedan satt jag och vände och vred mig i biofåtöljen och hoppades gång på gång att eftertexterna skulle börja rulla. Django Unchained varar ungefär lika länge som Hobbit men här ville jag inte att filmen skulle ta slut, inte en enda minut kändes överflödig och när filmen var slut ville jag sitta kvar och se den igen. Django Unchained är det bästa jag sett på väldigt länge och om den inte kommer att bli min favoritfilm från 2013 måste ett större mirakel inträffa. Django Unchained är fullkomligt lysande och förtjänar en klockren femma i betyg!

Cosmopolis (2012)

I en obestämd framtid i New York sitter den intelligenta och äckligt rika Eric Packer i baksätet på en limousin som ska ta honom genom staden för ett möte med sin frisör. Packer är en uttråkad och arrogant ung man som har allt pengar kan köpa, men inuti känner han sig tom. Han fördriver tiden med tankenötter och meningslöst sex och samtidigt som han sitter i baksätet på limousinen rasar hans tillvaro samman. Utanför eskalerar våldet och världsekonomin får sig en rejäl smäll. Ett överhängande hot ger honom en känsla av upprymmelse då något utöver det vanliga händer. Någon vill se honom död.

“Talent is more erotic when it's wasted.”

David Cronenbergs senaste film A Dangerous Method var ingen höjdare, trots en otroligt bra Michael Fassbender i huvudrollen. Hans nya film Cosmopolis fick rätt ljummen kritik när den nådde biograferna men då många av regissörens tidigare filmer tillhör mina personliga favoriter hoppades jag på att han hade tagit sig själv i kragen och lyckats skapa en ny fantastisk film. Det är inte Cosmopolis.

”My prostate is asymmetrical.”

Det pratas mycket och händer lite i Cosmopolis. Det händer absolut ingenting. Vi får följa den tjugoåttaåriga Eric Packer som sköter allt jobbrelaterat i sin limousin och när han inte arbetar får han sin prostata undersökt eller har sex. Då och då stöter han på sin fru som han också vill ligga med men då deras äktenskap är arrangerat är hon inte så pigg på det. Cosmopolis utspelar sig nästan uteslutande i baksätet på Packers lyxåk, med undantag för ett par stopp då och då. Jag är inte främmande för filmer som utspelar sig i trånga eller limiterade utrymmen men då hänger mycket på filmens dialog och den är ingenting som tilltalar mig här, det känns mest som de pratar en massa intellektuellt strunt. Robert Pattinson är inte en intressant skådespelare men och andra sidan har jag bara sett honom i någon av de olidligt dåliga Twilight filmerna. Här fungerar han helt okej och hans neutrala ansiktsuttryck passar perfekt in med karaktären Packer. Man måste kanske vara på rätt humör när man sätter sig ner för att se Cosmopolis och det var tydligen inte jag. Det är inte en film som kommer att tilltala den stora massan och det är inte en typisk Cronenberg film, trots att vissa av hans kännetecken finns här. Det dyker upp lite bra skådespelare under filmens gång, mest nämnvärt Juliette Binoche och Paul Giamatti (som har en handduk över huvudet), men det hjälper inte. Cosmopolis är en oerhört tråkig film som rör sig framåt i vad som känns som slow-motion. Om man tittar på kommentarerna på imdb betygssätts filmen antingen som skräp eller som ett mästerverk. Jag tycker att Cosmopolis är skräp. Vad fan har hänt med David Cronenberg, först A Dangerous Method och nu detta. Jag är faktiskt beredd på att helt ge upp hoppet på den en gång i tiden så intressanta kanadensaren. Redan i år är han tillbaka med en ny film och för första gången i regissörens historia känner jag att jag inte kunde bry mig mindre. Jag är arg på mig själv, arg för att jag slösade bort nästan två timmar av mitt liv på denna smörja. Skulle jag ha köpt filmen skulle jag ha krävt pengarna tillbaka, så dåligt är det.

Honkytonk Man (1982)

Under en sandstorm i Oklahoma dyker Red Stovall upp hos sin syster och hennes familj, full som en alika. Red är en avdankad och alkoholiserad countrymusiker som fått ett erbjudande att provsjunga på Grand Ole Opry i Nashville. Efter mycket övertalning får fjortonåriga Whit, tillsammans med sin farfar, följa med på resan för att hålla ordning och agera chaufför åt sin morbror. För att finansiera resan spelar Red på syltor och hämtar hem gamla skulder. Det blir en händelserik och problematisk resa där fängelsebesök och sjukdom sätter käppar i hjulet, en resa som tillslut ska ta dem till countrymusikens Mecka – Nashville.

”Papa, please let me go with him! You heard him. He said I had talant. I could be a musician.”

Jag är smått manisk när det kommer till countrymusik. Ständigt återkommer jag till musiker som Jimmie Rodgers, Hank Williams, George Jones och Merle Haggard, men så har det inte alltid varit. Det var bara för ungefär fem år sedan som jag föll pladask för musiken som oftast får den oförtjänta jämförelsen med dansbandsmusik. Innan dess har jag undvikt countryn som pesten. Sist jag såg Honkytonk Man gillade jag den inte något nämnvärt. Då lyssnade jag nästan uteslutande på death- och black metal och country var så långt borta från denna tuffa musik som det var möjligt. Då var jag en av dem som kallade musiken för dansband. Detta var länge sedan och nu har jag vidgat mina vyer och lyssnar på allt från svenska visor och jazz till stenhård djävulsmusik. Jag hittade soundtracket till Honkytonk Man på vinyl för en krona och samtidigt som jag sorterade i min skivsamling passade jag på att lyssna igenom plattan. Det dröjde inte många låtar innan jag fick ett innerligt sug att se filmen igen och min sambo var inte sen med att haka på.

”It’s a sad state when a man can’t buy a woman for his own boy.”

Nu har jag skrivit om musik länge nog men saken är den att Honkytonk Man är en film om förälskelsen till musiken och i detta fall countryn. Clint Eastwood står för regin och spelar huvudrollen som den försupna Red. Systersonen spelas av hans riktiga son Kyle och det är inte särskilt konstigt att kemin dem emellan är väldigt bra. Honkytonk Man är en varmt berättad historia som är vemodig (utan att bli för sentimental,) rolig (Clint Eastwoods minspel passar utmärkt under de mer komiska inslagen) och en väldigt fascinerande berättelse. Eastwood vet precis vilka knappar han ska trycka på för att få publiken berörd av Red, Whit och människorna runtomkring. Det är en känsloladdad roadmovie där Whit får agera vuxengestalt åt den egotrippade men ändå godhjärtade Red och deras fartfyllda färd mot Nashville innehåller allt från tjurfäktning, besök på ett horhus till ett misslyckad rån.

”- Uncle Red, don’t you think you have a problem with your drinking?

- Only when I can’t get it.”

Musiken i Honkytonk Man är, även om den kanske inte tillhör toppskiktet inom countrymusiken, väldigt bra och passande och det är kul att höra Eastwood ta ton. Jag kommer på mig själv med att nynna på titelmelodin under tiden jag i detta nu försöker att sammanfatta filmen. Låten Honkytonk Man blev inspelad av Marty Robbins (som sjunger den tillsammans med Eastwood i filmen) och låten blev en hit både i USA och Kanada och hamnade högt upp på radiostationernas listor i de båda länderna. Robbins medverkan i filmen blev hans sista och han avled i sviterna av en hjärtattack några veckor innan det att filmen fick sin premiär. Honkytonk Man tillhör inte en av Eastwoods kändaste filmer och det är synd då den är väldigt bra. Honkytonk Man är så långt man kan komma från de krutosande västernfilmerna eller de hårdkokta snutfilmerna men Clintan kommer undan med det mesta just för att han är coolheten personifierad, till och med som smörsjungande countrymusiker. 

Clint Eastwood och Marty Robbins framför Honlytonk Man

Eyes of Laura Mars (1978)

Laura Mars är det hetaste namnet bland New Yorks modefotografer. Hennes kamera skildrar sex och våld och den kontroversiella stilen både upprör och beundras. Under en vernissage når nyheten Laura att hennes förläggare blivit mördad. Laura börjar få syner. Hon ser vad en mördare ser, en mördare som tar livet av hennes vänner i en rasande fart med hjälp av en isklyvare som genomborrar offrens ögon. Polisen John Neville förstår snart att Laura själv står på tur och tillsammans försöker de klura ut vem mördaren är innan det är för sent.

”Senseless violence, unrelenting, inexcusable, hateful violence, is once more unleashed.”

Jag har inte sett Eyes of Laura Mars (eller Ögon som är titeln i Sverige) sedan en sen kväll på tv, någon gång för säkert femton år sedan. Då tyckte jag att det var en väldigt fascinerande film och jag minns att jag särskilt tyckte att sekvenserna där Laura Mars i skräck ser morden begås, var riktigt läbbiga. En eftermiddag när jag gick veckans obligatoriska vinylrunda ramlade jag över filmen i Malmös (tillsammans med Lilla Torgs Seriemagasin och Vinylskivor) bästa skivaffär, Rundgång, för en femtiolapp och lyckan var gjord.

Eyes of Laura Mars har ett manus av John Carpenter som samma år skrev och regisserade den bortglömda tv-filmspärlan Someone’s Watching Me! För regin står Irvin Kershner som sedan gick vidare och regisserade The Empire Strikes Back, Never Say Never Again och Robocop 2. Från början var det tänkt att Barbara Streisand skulle spela rollen som Laura Mars men istället gick den till den nyligen oscarsbelönade Faye Dunaway (för hennes roll i Network) och Streisand fick nöja sig med att sjunga filmens titelsång. Tur är väl det för jag har aldrig varit någon gillare av Streisand, varken som sångerska eller aktris och Dunaway passar alldeles utmärkt i rollen som den egotrippade fotografen Laura Mars. Raul Julia, Brad Dourif (i snyggt helskägg) och Tommy Lee Jones dyker alla upp i tidiga roller. Julia har inte mycket att arbeta med i rollen som Lauras ex man Michael men Dourif är väldigt bra i en lite mindre roll som Lauras chaufför. Den då trettiotvå år gamla Tommy Lee Jones (med ett ansikte som ännu bara antyder om hur det skulle komma att se ut) spelar polisen Neville och han gör bra ifrån sig och är inte alls lika butter och träig som hans flesta senare rollpresentationer. Jag gillar Jones men i längden tycker jag att han kan bli något enformig, men som sagt här är han bra och kemin tillsammans med Dunaway fungerar alldeles utmärkt.

Eyes of Laura Mars är idag inte alls lika bra som jag kom ihåg den men det är fortfarande en helt okej thriller. Det finns lite logiska luckor här och var och slutet är inte särskilt svårt att klura ut men när en film kryllar av lättklädda fotomodeller som får spela döda framför kameran (fotosessionerna ser förbannat proffsiga ut) glöms det lätt bort. De sköna sjuttiotalsmiljöerna där allt från inredning till klädsel går i en brun skala, har en speciell inverkan på mig. Jag gillar att se de utsvängda byxorna och de fula polotröjorna och även fast det inte är klädesplagg jag skulle ta på mig idag fanns det en period i mitt liv då jag åkte runt till varenda secondhandbutik för att hitta de vida byxorna. Eyes of Laura Mars är inte särskilt våldsam trots filmens brutala natur och det är synd, lite våldsammare mord skulle ha lyft filmen rejält. Ibland ger Eyes of Laura Mars ifrån sig lite giallovibbar och i händerna på italienarna skulle detta förmodligen ha kunnat bli hur bra som helst. Filmen sackar lite i tempo då och då och den skulle ha tjänat på att trimmas ner något. Eyes of Laura Mars är inget mästerverk men i det stora hela är det ända en relativt underhållande seriemördarthriller som mycket tack vare bra skådespeleri och snygga (om än inte blodiga) mordsekvenser är väl värd att se åtminstone en gång. 

Bait (2012)

Josh ska gifta sig med sin bästa vän Rorys syster Tina och en bakfull dag efter svensexan beger de sig till jobbet. De arbetar som badvakter och hoppas på en lugn dag. Så blir det inte. Rory mister livet i gapet på en vithaj.

Ett år senare har Josh tagit jobb på ett köpcenter och Tina, som spenderat ett år i Singapore, dyker upp på arbetsplatsen med sin nya pojkvän. Samtidigt går ett rån fel och Tina tas som gisslan men det får ett abrupt slut då en tsunami lägger köpcentret under vatten. Som om inte det vore illa nog har jättevågen fört med sig en fyra meter lång vithaj och de få överlevande får kämpa för sina liv ännu en gång.

”Curious about what? Sharks are only curious about one thing. It's trying to decide if were food or not!”

Det släpps mängder av filmer varje år med hungriga hajar i huvudrollerna och de flesta är i ärlighetens namn ganska kassa. De flesta släpps direkt för dvd och bara ett fåtal får en chans att visas på den vita duken. Den australiensiska Bait fick premiär på bio och visades dessutom i 3D. I Sverige fick vi dock nöja oss med att hyra eller köpa filmen. När usla skapelser som Shark Night 3D får biopremiär här hemma är det besynnerligt att inte denna lilla pärla, gjord i rent underhållningssyfte, inte gick upp på biograferna då detta är så mycket bättre.

Kimble Rendall har bara regisserat en film tidigare och det var för tolv år sedan. Slasherfilmen Cut blev och är kanske mest ”känd” för att Kylie Minogue har en liten roll i den och vad jag minns från filmen var den inte särskilt bra. Nu är han tillbaka och har lyckats skapa en riktigt trevlig rulle fylld med tramsiga karaktärer, söndertrasade människokroppar och hungriga hajar. Persongalleriet är ganska maxat för att vara limiterat till en mindre yta. Vi får stifta bekantskap med en snattare, hennes pojkvän och hennes far som är polis, två rånare (en snäll och en elak), kåta och bortskämda ungdomar, en irriterande byracka och väldigt hungriga hajar. Trots att skådespelarna inte är mycket att hurra för är det ett ganska kul gäng och humorn som många gånger blir påfrestande i filmer som denna är här oftast riktigt kul, jag fnissar högt vid flera tillfällen. Julian McMahon som spelar plastikkirurgen Christian Troy i tv-serien Nip/Tuck dyker upp i rollen som den snälla rånaren Doyle. Han gör inte mycket väsen från sig men han påminner mig om vilken bra serie Nip/Tuck var och att det lär dröja innan något liknande gör entré i tv-rutorna igen. Bait har ett bra upplägg vilken är som en blandning mellan Deep Blue Sea och Malibu Shark Attack (som jag verkar vara ensam om att tycka är lite småkul), fast mycket bättre än de båda bottennappen. Jag älskar denna typ av filmer och detta är ytterligare en anledning varför. Det är perfekt underhållning efter en veckas slit på jobbet och allting är precis lagom cheesy. Specialeffekterna pendlar mellan gamla hederliga och mindre lyckade datoreffekter men det känns aldrig riktigt dåligt med undantag för den inledande hajattacken och några sekvenser som ser ut som om de var tagna ur ett tv-spel. Om jag skulle ha några invändningar skulle det vara att hajarna inte skördade fler offer och att det blir lite utdraget mot slutet, annars var det länge sedan en film i denna genre lyckades få min fulla uppmärksamhet under nittio minuter. Ska ni bara se en hajfilm i år, se Bait.

House at the End of the Street (2012)

Sjuttonåriga Elissa flyttar med sin mamma Sarah från Chicago till den lilla staden Woodshire för att börja om på nytt. Deras nya hem ligger granne med ett hus med en våldsam historia. Fyra år tidigare mördade en ung flicka vid namn Carrie Anne sin mor och far med en hammare. Det sägs att hon sedan drunknade i en damm, men liket återfanns aldrig. Sonen i familjen, Ryan, som under tiden då de fruktansvärda händelserna utspelade sig bodde hos sin faster har nu på nytt flyttat in i huset för att rusta upp det i hopp om att kunna tjäna en slant. Trots avrådan från sin mamma blir Elissa förälskad i Ryan men det visar sig att han bär på en mörk hemlighet som gömmer sig i husets källare.

“People don't notice all the secrets around them. Even though they're right in front of them, just hiding, waiting to be found.”

Jag är förtjust i filmtitlar som The Last House on the Left, House on the Edge of the Park och The Last House on Dead End Street och därför blev jag nyfiken på denna nykomling med en liknande titel, utan att veta någonting om filmens handling. House at the End of the Street bär dock inga som helst likheter med ovanstående titlar. Filmskaparna har förmodligen inte ens sett kultfilmerna tidigare utan bara läst filmtitlarna och tyckte att de var coola och bestämde sig för att göra ett hopkok av dem.

Jag gillar både Elisabeth Shue och Jennifer Lawrence som spelar mamma och dotter i filmen och de har båda visat stor talang när det kommer till skådespelaryrket. Här har de dock inte fått mycket att arbeta med i deras endimensionella roller, utan varken djup eller historia. Filmens premiss berättas under de första tio minuterna och sedan är det inte mycket som tillför någonting konstruktivt till historien. House at the End of the Street är fylld av klichéer och det är en typisk PG13-rysare, helt befriad från blodiga mord då de sker bortom kamerans lins och egentligen är det mer en thriller än en renodlad skräckfilm. Det är en film riktad till tonåringar och den ålderskategorin (och min sambo som gav den en stabil trea) tycker säkert att House at the End of the Street är bra, men det gör inte jag. Filmens regissör (och diskjockey) Mark Tonderai regidebuterade och skrev manus till Hush, en alldeles utomordentlig thriller som jag redan hunnit se vid två tillfällen. Sedan dess har jag varit nyfiken på vad han skulle hitta på härnäst men tyvärr visade det sig vara ett steg tillbaka. House at the End of the Street börjar ganska lovande men sedan går det stadigt nedåt och det är inte ett dugg spännande. Vi blir levererade standardvarianter av skrämselmoment som ska få publiken att hoppa till och sedan är det inte mycket mer. Nej detta var verkligen ingen höjdare. Se om Wes Craven och Ruggero Deodatos mästerliga terrorfilmer istället, de gör skäl för sina filmtitlar.

Pet Sematary (1989)

Familjen Creed flyttar till staden Ludlow i Maine då Louis tagit jobb som läkare på stadens universitet. Deras nya hem är ett vackert hus på landet. Allt är lugnt och skönt om man bortser från den tungt trafikerade landsvägen som ligger utanför huset. Genom åren har den orsakat många familjer sorg och husdjur har fått begravas på en djurkyrkogård belägen i närheten av familjen Creeds nya hus. När familjens katt Church blir påkörd och avlider berättar deras granne Jud om en begravningsplats som ligger bortom djurkyrkogården som Micmac-indianerna använde för att begrava deras älskade förr i tiden. En plats som sades kunna föra de döda tillbaka till livet. De slutade dock använda den när jorden i marken blev sur. Church kommer tillbaka men han är inte sig själv längre, han är aggressiv och luktar som marken han begravdes i. En dag händer det otänkbara och deras tvååriga son Gage faller offer för en lastbil på landsvägen. Tankar som inte får tänkas börjar gro i huvudet på Louis…

“The soil of a man's heart is stonier, Louis. A man grows what he can, and he tends it. 'Cause what you buy, is what you own. And what you own... always comes home to you.”

Pet Sematary var en av de första skräckfilmer jag såg som satte djupa spår i mig som ung grabb. Jag och min familj flyttade till den lilla byn Asarum utanför Karlshamn i Blekinge när jag var åtta år gammal. Jag fick nya kamrater och det visade sig att våra nya grannar, vars dotter gick i min klass, hade ett mindre bibliotek av kopierade filmer som jag brukade kila över för att låna. Efter några år började jag läsa mer ingående i deras bok där de skrivit ner titlarna på filmerna de hade i sin ägo. Det var en titel som jag fastnade särskilt mycket för och det var den konstiga filmtiteln Jurtjyrkogården. Jag var kanske inte ett praktexemplar när det kom till att stava men jag reagerade på bokstavsföljden och frågade vad det var för slags film. Det är en skräckfilm och en av de få filmer du inte får låna av oss, fick jag till svar. Självklart blev jag ju ännu mer nyfiken och en dag när föräldrarna var bortresta fick jag äntligen låna filmen av min klasskamrat. De hade rätt, jag borde ha väntat några år med att se filmen, den gav mig mardrömmar i veckor efteråt.

Pet Sematary är en av mina favoritberättelser av Stephen King och det var inte förrän alldeles nyligen som jag läste boken för första gången. Jag har alltid tyckt om filmen och vissa av dess scener sitter fortfarande etsade i mitt huvud. Skalpellen som skär av hälsenan, Rachels sjuka syster Zelda som vrider sig av plågor i sängen eller den unga mannen Victor Pascow som mister livet i en bilolycka, är alla scener ur filmen som jag än idag har färska i minnet. Efter att jag har läst boken kan jag konstatera att det är en lyckad filmatisering. Visst, den har blivit nedkortat och händelseförloppet känns något stressat när man har förlagan färskt i minnet men det har blivit bra överfört från bok till film. Detta beror på att Stephen King för första gången själv skrev filmens manus. Det mesta är sig likt med undantag från att en och annan karaktär är borttagna. Mest märkbart är Juds fru Norma som i filmen blivit ersatt med hembiträdet Missy men det är inget som stör eller förstör då Missy är ett väldigt bra substitut. Hennes tragiska livsöde passar perfekt in i filmens redan mörka ton.

"Sometimes dead is better." 

I mångt och mycket handlar Pet Sematary om rädslan inför döden. Och i både bok- och filmform är det en mörk historia. Grundhistorien om familjen som flyttar till ett hus vid en landsväg med en närliggande djurkyrkogård och vars katt blir påkörd är självupplevd av Stephen King och det var så historien kom till liv. Det var en bok King först inte ville ge ut och den låg under en längre tid i hans skrivbordslåda. Efter tryck från sitt dåvarande bokförlag, som pressade honom på en sista bok innan kontraktet löpte ut gav han dem tillslut Pet Sematary och tur är väl det då det är en av hans absolut bästa böcker. Från början var det tänkt att George A. Romero skulle regissera filmen och det är synd att det inte blev av för det är en grymt (i ordets rätta bemärkelse) bra historia som i händerna på denne stora man kunde ha blivit ett mästerverk. Uppdraget gick istället till Mary Lambert och hon gör definitivt inte ett dåligt jobb. Överförandet från bok till film fungerar alldeles utmärkt och Lambert har lyckats levandegöra Kings vision av förlagan väldigt bra. Slutet är än idag väldigt spännande och våldsamt och även fast jag vet exakt vad som ska hända åker naglarna in i munnen och gnags sakta av. Det är omöjligt att inte se likheter med Child’s Play som kom året innan. Det beror till mesta del på tekniska svårigheter att utföra vissa sekvenser lika effektiva som i boken och jag tycker mest att det är en kul parantes i filmen som i det stora hela än idag får det att krypa härligt i skinnet på mig. Alla, med undantag för den något töntiga Dale Midkiff som spelar Louis, sköter sig bra i filmen och ger den bilden jag fick av dem när jag läste boken. Fred Gwynne passar alldeles utmärkt som Jud och jag har svårt att se någon annan spela den rollen. Den då tre år gamla Miko Hughes är otroligt trovärdig som Gage och han förvandling från charmtroll till monster är riktigt bra. Stephen King dyker själv upp i en liten roll som präst under en begravning, Han lyckades få sitt favoritband Ramones att skriva en låt speciellt för filmen, en låt som idag är en klassiker och en anledning till att sitta kvar i soffan när eftertexterna rullar.

Som film är Pet Sematary inte särskilt otäck idag och när man har boken färsk i minnet är filmen en sämre variant av förlagan. Trots detta är det en film jag fortfarande har en speciell relation till och jag kommer förmodligen aldrig sluta att tycka om den. Pet Sematary kommer alltid att vara Jurtjyrkogården för mig och en av anledningarna till att jag än idag inte slutar fascineras av skräckfilmens fantastiska värld.

Once Upon a Time in the West (1968)

Jill McBain anländer till Flagstone i Arizona för att återförenas med sin make Brett och dennes son och dotter. Det är en månad sedan de gifte sig i New Orleans och hon anländer en dag tidigare än förväntat för att överraska honom. Men hon kommer för sent, fem revolvermän med den ondskefulla Frank i spetsen har redan avrättat familjen. Banditen Cheyenne och hans män får skulden för morden när det i själva verket är en man vid namn Morton som ligger bakom. Morton har lejt lönnmördaren Frank för att undanröja alla som kommer i vägen för hans järnväg som ska dras genom landet. Jill slår sig samman med Cheyenne och en mystisk man med ett munspel, då de alla har högst personliga anledningar till att önska livet ur den kallblodiga mördaren Frank.

”By the way, you know anything about a man going around playing a harmonica? He’s somebody you’d remember. Instead of talking, he plays. And when he’d better play, he talks.”

Sergio Leones Once Upon a Time in the West är en av mina absoluta favoritfilmer och jag har sett den åtskilliga gånger genom åren. Jag har alltid hållit Clint Eastwood högst av alla västernstjärnor, då det var genom filmer han medverkade i som mitt intresse för västernfilmen väcktes. Mannen med Oxpiskan, Pale Rider, Häng Dom Högt och Dollartrilogin var filmer jag såg med jämna mellanrum under hela min ungdom och var det någon jag ville bli när jag blev stor så var det Clintan. När jag såg Once Upon a Time in the West för första gången var jag skeptisk då Eastwood inte fanns med i rollistan. Saken är den att när skådespelare som Charles Bronson och Henry Fonda gjorde entré glömde jag snart bort att detta var en film utan Clint Eastwood i huvudrollen. Henry Fonda är fullkomligt lysande (i en roll som är den raka motsatsen till vad han brukar porträttera) som den iskalla lönnmördaren Frank och Charles Bronson briljerar som den tystlåtna hämnaren med munspelet.

“You know, Jill, you remind me of my mother. She was the biggest whore in Alameda and the finest woman that ever lived. Whoever my father was, for an hour or for a month - he must have been a happy man.”

När Leone var färdig med sin Dollartrilogi ville han lämna genren bakom sig och sätta igång med sitt drömprojekt Once Upon a Time in America men så blev det ju inte. Hans västernfilmer var omåttligt populära och filmbolaget ville inte låta honom göra en film i en annan genre innan han levererade ytterligare en västernfilm. Då bestämde sig Leone för att inleda en ny trilogi där Once Upon a Time in the West blev den inledande och Once Upon a Time in America den avslutande. Resultatet blev minst sagt strålande och en av de bästa västernfilmer som någonsin har gjorts. Jag håller Dollartrilogin och Once Upon a Time in America väldigt högt men Once Upon a Time in the West är min favorit bland Sergio Leones filmer.

“People scare better when they're dying.”

Det rör sig långsamt framåt och det är långa och utdragna scener med fokus på detaljer i omgivningen och ansiktsuttryck. Den tio minuter långa inledningen där revolvermännen väntar på ett anländande tåg och munspelsspelande Bronson dyker upp är lysande. Man kan riktigt känna dammet i näsborrarna och känna den gassande hettan i det ändlöst vackra ökenlandskapet. Sergio Leone säger om Once Upon a Time in the West att: ”Filmens rytm skulle framkalla känslan av en döende människas sista flämtande andetag” och det är precis så det känns i denna två timmar och fyrtio minuter långa dödsdans. Filmens enda egentliga hopp ligger hos Jill som är det enda riktiga kvinnoporträttet i hela historien, men det är ett starkt sådant. Hennes tuffa framtoning och självständighet hörde inte till vanligheten i denna typ av film från eran. Filmens historia skrev Leone tillsammans med Bernardo Bertolucci och ingen mindre än den blivande mästerregissören Dario Argento. För filmens musik står som vanligt Ennio Morricone och det är bland det bästa han har komponerat. Ibland är musiken smärtsamt vacker och varje gång jag hör munspelet blir jag som förstummad. Han använde sig av en liknande melodi i Aldo Lados magnifika terrorfilm Night Train Murders men det är en annan historia, en historia ni kan läsa mer om här. Som jag nämnde tidigare är Henry Fonda och Charles Bronson strålande i sina roller men det gäller även Claudia Cardinale som spelar Jill och Jason Robards som spelar Cheyenne. Once Upon a Time in the West innehåller en fantastisk dialog som bitvis är riktigt underhållande. Historien i sig är i grunden ganska simpel men mer behövs inte i händerna på Sergio Leone som ännu en gång lyckats skapa ett mästerverk!

Paranormal Activity 4 (2012)

I oktober 2006 mördar Katie sin syster Kristi och hennes man Daniel och försvinner spårlöst med deras son Hunter. Fem år senare i staden Henderson i Nevada flyttar en kvinna och en pojke in i huset bredvid en familj bestående av det gifta paret Doug och Holly och deras tonårsdotter Alex och sexåriga son Wyatt. En natt blir kvinnan hämtad av en ambulans och pojken (som heter Robbie) får bo hos familjen (det är tydligen hur självklart som helst fast de varken känner kvinnan eller pojken) tills det att kvinnan mår bättre. Det börjar hända konstiga saker i huset och pojken beter sig alltmer märkligt. För att få klarhet i vad som pågår riggar Alex och hennes bästa vän Ben (som vill bli hennes pojkvän) huset med bärbara datorer. Vad de får se på inspelningarna är minst sagt skrämmande.

”- Is he nice?

- If you do what he says.”

Då var det dags för en ny familj som filmar precis allt och som förfärat utbrister ”what the fuck was that” när de ser mystiska saker på deras inspelningar. Jag gillar found footage genren men jag har aldrig förstått hysterin angående Paranormal Activity filmerna. De tillhör inte de bästa exemplen och ingen av dem förtjänar ett betyg högre än sådär. Jag visste redan innan jag skulle se Paranormal Activity 4 att jag inte skulle tycka om den och jag vet inte varför jag genomlider nittio minuters nonsens varje gång en ny film i serien dyker upp. Varje gång känner jag likadant – varför?

”- He does not like you.

- What? Who? Who does not like me?

- You’ll find out.”

Det var ganska så exakt ett år sedan jag recenserade Paranormal Activity 3 och jag kommer i ärlighetens namn inte ihåg ett skit från filmen mer än att jag inte tyckte att den var något att hänga i granen. Det är samma regissörer som gjorde den tredje delen som ligger bakom Paranormal Activity 4 och när man ser den korta summeringen i början av filmen förstår man att de hänger ihop. Det betyder inte att det är bra och att de lyckas skapa en engagerande historia. Filmens story kan få plats på en post it lapp och med undantag för en lite ny inriktning (mitt i upprepningarna) ungefär en timme in i filmen är det inte mycket som händer. Vi får se ändlösa diskussioner över datorer och sekvenser där familjen bara sitter rakt upp och ner utan att göra någonting. Dörrar öppnas och stängs, takkronor svajar och åker i golvet och det hörs höga dunsar från ovanvåningen. Då och då blir vi serverade några skrämselsekvenser som inte ger någon belöning åt tittaren. Det är oftast riktigt tråkigt och när jag första gången tittade på klockan för att se hur lång tid det var kvar av filmen visade det sig att det bara hade gått trettio minuter. Trots allt tycker jag att Paranormal Activity 4 är något bättre än de senaste bidragen i serien, mycket tack vare att de lagt in lite nya element i historien. Robbie framställs som lite av en Damien kopia och glider mest runt och är elak mot den snälla familjen som passar honom. Här finns scener som är tagna från Stanley Kubricks The Shining där ungen åker omkring på en trampbil och sedan har vi den klassiska bollen i trappan från The Changeling. Det betyder emellertid inte att jag tycker Paranormal Activity 4 är bra, långt därifrån. Filmen har inget tempo över huvudtaget och det känns som om alla inblandade svalt ett gäng sobril, allt rör sig så otroligt sakta framåt. Man väntar på att någonting ska hända och när väl slutupplösningen kommer är den över på några få minuter. Paranormal Activity var inte otäck från första början men filmen var precis som den mycket bättre The Blair Witch Project, en smart pengako som genererade en massa stoleros för filmskaparna. Det var länge sedan Paranormal Activity blev en tröttsam filmserie men redan i oktober får vi ta del av det femte kapitlet i historien. Jag väntar med spänning.