The Night Flier (1997)

Skitstöveln Richard Dees jobbar som journalist på skräptidningen Inside View och är minst sagt trött på sitt arbete. Efter lite övertalning tar hans morbida sida över och han börjar gräva i historien om en man som landar på flygplatser nattetid och lämnar lemlästade kroppar, tömda på blod, efter sig. Ju mer Richard nystar i historien, desto närmare kommer han mannen som han ger smeknamnet Nattflygaren. Meddelanden skrivna i blod säger åt honom att sluta leta efter sanningen men även fast Richard känner på sig att uppdraget kan bli hans sista så vägrar han att ge upp. Nattflygaren är ärkefienden och hans jämlike, i en och samma person, och personifierar allt som Richard i grund och botten har sökt efter i hela sitt liv. Historien skrämmer honom lika mycket som den fascinerar honom och Richard kan inte sluta innan han har stått öga mot öga med Nattflygaren, oavsett vilket pris han får betala.

”Why do all the weirdos have to fly at night?”

Jag har haft en paus från Stephen King efter det att jag läst hans första trettio böcker på raken och sett lika många filmer som bygger på hans verk. The Night Flier har jag dock varit på jakt efter en längre tid, både i bok- och filmform och inom loppet av mindre än en månad hittade jag båda varianterna i begagnat format. The Night Flier (eller Nattflygaren som den heter på svenska) bygger på en novell med samma namn, signerad just Stephen King. Den skrevs ursprungligen för antologiboken Prime Evil (Ondskans Väsen) där han delar sidor med bl.a. Clive Barker, Whitley Strieber och Peter Straub. De flesta som har läst historien tidigare har dock förmodligen gjort det i Kings egen samling Nightmares and Dreamscapes (vilken under en kort period fanns utgiven på svenska under titeln Nattmaror och Drömlandskap och som nu är ett eftertraktat och svindyrt samlarobjekt). The Night Flier är en klar favorit bland Kings kortare historier och definitivt en av hans mörkaste.

”Never believe what you publish, and never publish what you believe.”

The Night Flier var till en början tänkt att få biopremiär men istället visades den på amerikanska kabelkanalen HBO, tre månader innan den tilltänkta premiären. Det är en mörk och morbid filmatisering (precis som förlagan), kanske en av de mörkaste Kingfilmatiseringarna någonsin. The Night Flier andas död och fara och reportern (skickligt porträtterad av Miguel Ferrer) kommer allt närmare den oundvikliga uppgörelsen med både sig själv och monstret han jagar. Det ligger en olustig stämning över hela filmen och även fast den aldrig blir särskilt otäck är det en grymt stämningsfull berättelse som fångar Kings dystra vision väldigt bra. Precis som förlagan så är det inte en särskilt spännande historia, snarare en studie i ren ondska och vad som försiggår i reporterns inre. Hela filmen är en transportsträcka som är ganska lågmäld och helt befriad från skrämseleffekter. Vi får ta del av en rad härligt groteska våldsdåd och en final som till och med slår Kings skrivna ord. Specialeffekterna ser ut som någonting som har skapats för en film som gjordes minst tio år tidigare, precis så som jag vill ha dem. The Night Flier är ett utmärkt exempel på när King görs rätt på film. Filmatiseringen, som jag bara har sett en gång tidigare, hör till en av de bästa adaptionerna av Kings verk och det är ett måste för alla som gillar skräckmästaren.

Deadly Blessing (1981)

När Jim börjar plugga och träffar sin blivande fru Martha blir han utesluten från sin familj, men väljer trots detta att bosätta sig i grannhuset. Jims uppfostran kan liknas den Amishfolket tillgivet eftersträvar och ända sedan Jim valde en annan inriktning i livet, ett liv tillsammans med sin käresta, har tillvaron inte varit en dans på rosor. När Jim förolyckas i vad som ser ut som en fruktansvärd olyckshändelse flyttar Marthas väninnor temporärt in för att stötta henne under sorgeperioden. Lugnet infinner sig aldrig och när fönstertittaren William, en anhängare av det gudfruktiga folket som kallar sig Hittites, dyker upp död blir anspänningen mellan de djupt religiösa och kvinnokollektivet än värre och kvinnorna finner sig snart terroriserade av någon som vill dem väldigt illa…

”In the rolling hills of a sinful farm community, untouched by time, a gruesome secret has been protected for generations.”

Deadly Blessing är en av regissören Wes Cravens tidiga filmer och den kommer konstigt nog sällan på tal i hans sammanhang. Jag har länge trott att jag sett den tidigare men efter bara några minuter in i filmen insåg jag att jag blandat ihop den med hans förra film, Summer of Fear. Wes Craven är en regissör jag alltid har gillat och han ligger bakom många schyssta rullar men hans debutfilm The Last House on the Left är och förblir min absoluta favorit i hans filmografi. På senare år är det dock inte mycket av det han presterat som har fallit mig i smaken men han är ett viktigt kapitel i amerikansk skräckfilmshistoria, inget snack om saken.

”The beast that thou sawest was, and is not; and shall ascend out of the bottomless pit, and go into perdition: and they that dwell on the earth shall wonder.”

Deadly Blessing är en skön rulle. Den är inte särskilt läskig men filmen kör igång ganska så omgående och förlorar sedan aldrig tempo. Det isolerade området hjälper till att skapa en intressant utspelningsplats, utan några som helst nymodigheter, och filmen är avskalad från allt som brukar utspela sig när en grupp yngre människor drabbar samman. Mest känd är förmodligen Deadly Blessing tack vare en 23-årig Sharon Stone som här medverkar i sin första större roll i en spelfilm. Hon sköter sig hyfsat, utan att vara något exceptionellt, men några av filmens bästa stunder involverar just henne. Sekvensen i ladan där hennes otäcka relation till spindlar tar sin början är riktigt stämningsfull och likaså en drömsekvens där det åttabenta krypet hamnar någonstans där den definitivt inte hör hemma. Filmens bästa scener involverar läbbiga djur och i en obekväm badkarsekvens introduceras ett scenario som är nästan identiskt med en klassisk scen i Cravens definitiva genombrott A Nightmare on Elm Street. Ibland ger Deadly Blessing ifrån sig lite giallo vibbar när en figur med svarta handskar stryker omkring i området och det är förvånansvärt mycket som händer under de drygt nittio minuterna. Ernest Borgnine och Michael Berryman dyker upp i tacksamma roller och de passar båda två in i sammanhanget alldeles utmärkt. Deadly Blessing är inte en av mina favoriter bland Cravens filmer men det är som sagt en skön rulle som inte gjorde mig besviken.

Cabin Fever: Patient Zero (2014)

Marcus ska gifta sig och dagen före den stora händelsen tar hans lillebror och bästa vänner med honom på en svensexa i Karibien. Efter några timmar ombord på en yacht släpps de av på en avskild ö där de ska spendera natten och pyssla med allt som hör en lyckad svensexa till. Vännerna inser snart att allt inte står rätt till. Efter en simtur blir några i sällskapet sjuka och mystiska irritationer på huden som växer och utvecklar sig till köttiga sår, förbannar deras kroppar. Paradisön förvandlas till ett levande helvete då det uppdagas att stället används för experiment mot ett dödligt köttätande virus som nu sprider sig som en löpeld.

”Hey, it’s gonna be fine!”

Jag tycker att Cabin Fever är en skitbra rulle och jag är ett stort fan av allt som Eli Roth har regisserat. Uppföljaren Cabin Fever 2: Spring Break var ingen höjdare men däremot innehöll den ett strålande soundtrack. Jag hade ingen aning om att fler delar var planerade men nu har alltså den tredje delen i serien kommit och en fjärde är planerad till senare i år.

”We gotta get off this island!”

Cabin Fever: Patient Zero har inte mycket att göra med de två tidigare delarna, med undantag för det köttätande viruset då. Denna gång står en oskyldig tillfångatagen man i centrum, en man som både är bärare av viruset men också immun mot dess förödande konsekvenser. En galen vetenskapsman, hans storbystade assistenter och en svensexa blir filmens övriga ingredienser och förstås det osynliga men dödliga viruset. Cabin Fever 3 är en riktig blodig film och jag blev helt lyrisk över att se så mycket sprutande blod och avskalade människokroppar. Det köttätande viruset är verkligen inte nådigt mot människokroppen. Det finns en rad slabbiga scener där en förödande sexlek (som hintar till originalet) och ett misslyckat pistolskott hör till favoriterna. Jag är barnsligt förtjust i uppföljare och även fast de oftast inte toppar originalen så finner jag ändå dem underhållande då de berättar en historia kring samma tema som fick mig att tycka om originalet. Det är alltid lika intressant att se vilken inriktning filmerna tar men en sak har uppföljarna oftast gemensamt – de är blodigare och brutalare. Cabin Fever 3 är ett bra exempel på en lyckad uppföljare. Den var fan så mycket bättre än jag hade förväntat mig och den har ett bra driv rakt igenom och även fast historien inte är särskilt invecklad eller välutvecklad finns här en hel del coola idéer. Det är full rulle under filmens sista halva och ibland blir det till och med riktigt spännande. Jag gillar Cabin Fever 3 som fan och det är nog den mest underhållande våldsfilmen jag sett i år och många mil bättre än den ruttna Cabin Fever 2. Slutet är klockrent. Cabin Fever 3 är perfekt underhållning som lyckas med att både vara spännande och brutal, utan att gå överstyr. Det är en perfekt popcorn-och-ett-sexpack-öl-film tillsammans med polarna!

Lovely Molly (2011)

Efter att Molly och Tim har gift sig så flyttar paret in i Mollys avlidna föräldrars gamla hus. Tim spenderar mycket tid på vägarna som lastbilschaufför och ensamheten i det knarriga huset gör Molly allt mer paranoid och skräckslagen. Mollys trasiga förflutna hemsöker henne och trots att huset är larmat så vaknar hon varje natt med känslan av att någon gömmer sig i mörkret. Minnesluckor och missbruk gör sig återigen påminda och maken vet inte hur han ska ställa sig till Mollys alltmer förvärrade tillstånd. För varje dag som går är Molly än mer övertygad om att ”han” är tillbaka igen och ”han” vill alla i Mollys närhet illa, inklusive henne själv.

”Something is wrong with me. I’m feeling something, someone. Someone that couldn’t possibly be here anymore.”

Eduardo Sánchez är mannen som tillsammans med Daniel Myrick satte found footage/mockumentär genren på kartan igen genom att skrämma slag på biopubliken med The Blair Witch Project för femton år sedan. En genre som sedan dess vägrar att sluta existera och tur är väl det då det är en genre jag verkligen uppskattar, även fast mycket av det är skit. Jag har bara sett två av Sánches filmer (om Altered kan ni läsa här) och bidraget till V/H/S/2 tidigare men de gillar jag skarpt. Lovely Molly har jag inte läst eller hört någonting om tidigare utan av ren tur så plockade jag upp den på måfå bland Njutafilms titlar. Tur var väl det då Lovely Molly visades vara en av årets mest intressanta upplevelser.

”I love her but I just don’t know how to help her.”

Till en början verkar Lovely Molly vara ytterligare en found footage rulle men ganska snabbt så bli de skakiga kamerainslagen endast fragmentariska bidrag till historien. Filmen inleds med en förtvivlad Molly som sitter med en kniv mot sin strupe och i nästa stund gör den totala motpolen entré när vi får följa med på Tim och Mollys bröllop. Ganska så snart förvandlas Lovely Molly till en pyrande psykologisk rysare med Mollys mentala kollaps i centrum. Skådespeleriet är väldigt bra och trion Gretchen Lodge, Alexandra Holden och Johnny Lewis (som dog under tragiska omständigheter i september 2012) är otroligt övertygande i sina roller. Lovely Molly är en väldigt speciell film som inte faller alla i smaken men ju mer jag tänker på den, desto bättre tycker jag att den är, sista halvtimmen är sanslöst bra! Det finns vissa sekvenser som är förbannat skickligt utförda och Lovely Molly är ytterligare ett bevis på att Sánchez är en väldigt intressant och pålitlig regissör som får alldeles för lite uppmärksamhet. Det är många konstiga situationer som utspelar sig under filmens lopp och även fast jag klurade ut grundproblematiken ganska så snabbt så känns det som om att Lovely Molly är en film som man behöver se flera gånger. Min enda invändning är att jag hade önskat att den vore lite läskigare, men man kan inte få allt här i världen och när en film är så pass bra som Lovely Molly så är detta petitesser. För er som vill se en lite mer annorlunda rysare så är Lovely Molly varmt rekommenderad.

Komodo (1999)

En båt lägger till vid den lilla ön Emerald Isle i North Carolina och några snubbar som importerar exotiska djur får några mystiska ägg av besättningen, men då de luktar illa dumpas de vid sidan av vägen. Nitton somrar senare har äggen sedan länge kläckts och Patrick och hans familj och jycken Buster åker i vanlig ordning till ön för att fira sommarlov. Ett ondskefullt oljebolag har dock förgiftat ön och en natt försvinner Patricks föräldrar spårlöst och lämnar honom i ett närmast katatoniskt tillstånd. En psykiatriker försöker få Patrick att bearbeta sorgen genom att åka tillbaka till ön och möta sin stora rädsla men det var ett stort misstag. Ön kryllar av aggressiva muterade komodoödlor.

”You shouldn’t have come here.”

Komodo är en ganska snäll monsterfilm, trots sin femtonårsgräns, och den som väntar sig slafsiga attacker kommer att bli besviken. Det förekommer lite blodiga efterdyningar men i det stora hela är det en ganska tam film beträffande det grafiska våldet. Komodoödlorna är dock imponerande skapelser och även fast jag aldrig har sett en med egna ögon så ser de förbannat verklighetstrogna ut, de är verkligen inga varelser som jag skulle vilja hamna öga mot öga med. Specialeffektskillen Michael Lantieri vet vad han sysslar med då han legat bakom mängder av liknande skapelser och även fast han själv inte står bakom specialeffekterna i Komodo så var han nog ganska så bestämd med hur han ville att ödlorna skulle se ut i slutändan. Komodo är Lantieris första och enda film som regissör och trots att filmen inte sticker ut så är det ändå lite konstigt att han aldrig satte sig bakom kameran igen. Komodo är en underhållande monsterfilm som inte gör allt för mycket väsen av sig med att tro att den är någonting exceptionellt. Den levererar vad den ska och nöjer sig med det. En av killarna i manusduon ligger bakom den två år tidigare ormrysaren Anaconda och dessa båda filmer är ganska snarlika varandra. Historien är dum som fan och dialogen och agerandet är lika idiotisk men det bortser man automatiskt från då det inte är dessa kvalitéer man söker efter i en film som Komodo.

”Drilling poisoned the environment. They got nothing to eat. Well, until you people showed up.”

Komodo håller ett högt tempo och mördarmaskinerna gör entré tidigt in i filmen och dyker sedan upp med jämna mellanrum. Det hinner aldrig bli tråkigt och den större delen av speltiden fördriver karaktärerna på flykt och en efter en trillar de av pinnen innan den obligatoriska och inte alltför originella upplösningen äger rum. Komodo är inte det bästa exemplaret inom genren men det är långt ifrån det sämsta. Det är ett helt okej tidsfördriv som var bättre än väntat och det räcker gott för mig.

Striptease (1996)

När Erin blir sparkad från sitt jobb som sekreterare på FBI gör hon allt i sin makt för att hindra sin sjuåriga dotter från att flytta in permanent tillsammans med sin dumsnut till far. En elakartad vårdnadstvist gör att hon i desperation tar jobbet som strippa på strippklubben Eager Beaver för att tjäna ihop tillräckligt med pengar för att bevisa att hon kan försörja sin dotter. Den högt uppsatta politikern David Dilbeck, som är farligt nära att bli omvald, begår tabben att misshandla huvudpersonen i en svensexa och blir snart utpressad på pengar och makt. På kuppen blir han dessutom förälskad i Erin och gör allt vad han kan för att komma innanför hennes trosor, samtidigt som Erin utnyttjar situationen och smider planer på att ensam få vårdnaden om sin dotter Angela.

”An angel appeared. An angel of pure delight.”

Det var något av en big deal när Demi Moore plötsligt bestämde sig för att kasta kläderna i den redan i förväg förväntade kioskvältaren Striptease. Hon gjorde det emellertid inte gratis, tolv miljoner dollar fick hon för sin insats – en rekordhög summa för en skådespelerska nittonhundranittiosex. Såhär i efterhand är hennes agerande inte särskilt konstigt då både Sharon Stone och Madonna gjort liknande bedrifter några år tidigare och erotiska thrillers och dramas var på tapeten under början och mitten av nittiotalet. Någon dunderhit blev dock aldrig Striptease.

”I give you anything you want. A diamond ring. A Lexus. I’ll get you a condo on the beach. Just be my girlfriend.”

Striptease är en svindyr b-film som är fullproppad med flamsigt agerande och töntig dialog – och förstås massvis av nakna tuttar. Efter arton minuter inträffar det som filmpubliken har väntat på – Demi Moore visar brösten och det är just detta som Striptease gjorde sig redan i förväg omtalad för. Särskilt sexig är dock inte Striptease. Exponerade bröst dyker upp precis överallt, nästan hela tiden och dreglande män gör sitt bästa för att visa sitt intresse genom att stoppa knyckliga dollarsedlar i troskanterna. Till största del så utspelar sig Striptease just på strippklubbar och så mycket till handling får vi aldrig ta del av. Inte för att filmen inte försöker under nästan två timmar men det är förgäves. Samtidigt som Striptease vill berätta en hjärtskärande historia om en stark singelkvinnas kamp om vårdnaden av sitt älskade barn, så begravs historien i en konstig mix av villig och ofrivillig humor och ofta känns Striptease som en tvättäkta buskis. Det är en otroligt lökig film på bästa möjliga sätt och detta är tack vare Burt Reynolds. Han är helt fantastisk som den tappade politikern i blåsväder som smyger runt och fluktar efter kvinnor i konstiga förklädnader och han regerar i varje scen han är med i. Hur sköter sig då filmens huvudrollsinnehavare Demi Moore? Låt oss säga så här, hon är definitivt inte värd tolv miljoner dollar. Om man inte tar Striptease på för stort allvar så är det en riktig höjdarrulle, annars är den lätt att avfärda som smörja. För mig är dock Striptease ett sant guilty pleasure och hur jag än vrider och vänder på det så är det en otroligt underhållande film som fått alldeles för mycket oförtjänt skit genom åren.

Game of Werewolves (2011)

En förbannelse som föddes i början av nittonhundratalet gör sig påmind hundra år senare när författaren Tomás beger sig till sin hemby Arga efter femton års frånvaro. Tomás lånar sin mormors gamla hus för att slå sig till ro och för att påbörja arbetet med sin nästa roman. Han stöter ihop med barndomsvänner, sin före detta förläggare och en avlägsen släkting som sadlat om till präst men ingenting är sig likt. Byborna bär på en fruktansvärd hemlighet, en hemlighet som är skriven i Tomás släkts blod och när månen blir full börjar terrorn…

”Ikväll, med herrens nåd, kommer förbannelsen som har drabbat vår by under 100 år att brytas.”

Jag har hört mycket gott om den spanska skräckkomedin Game of Werewolves och det var med spänning som jag tryckte på play efter att jag till och med fått min sambo intresserad. Filmen var ett av de bidrag som visades under Lunds Fantastiska Filmfestival förrförra året men då den visades på tok för sent så blev det aldrig av att jag såg den, förrän nu.

”Det finns en varulv här! Ring polisen!”

Varulvar, precis som vampyrer, har aldrig tilltalat mig men såklart så finns det några gedigna undantag - jag hade hoppats på att Game of Werewolves var en av dem. På pappret ser allt bra ut men ganska så snart så inser jag att detta inte kommer att tillfredställa mig överhuvudtaget. Det händer en hel del under filmens gång men den håller ändå ett ganska slött tempo och fångar aldrig riktigt min uppmärksamhet. Jag vet inte om det kan bero på att jag inte var på rätt humör eller för att en surpuppa satt och surade vid min sida men jag satt hela tiden och väntade på att någonting skulle hända, någonting som skulle få mina mungipor att röra på sig eller öka pulsen. Jag hade satt ribban ganska högt redan innan jag satte filmen i dvd-spelaren och jag ville verkligen tycka om Game of Werewolves. När ett filmomslag stoltserar med att ”Shaun of the Dead möter Wolfman” så blir man ju såklart lite skeptiskt men när säkra källor har försäkrat mig om att det är en klockren blandning av skräck och komedi så är det ju klart att man har höga förväntningar. Humorn fungerar emellertid inte alls för mig och med undantag för fingersekvensen så finns det inte mycket i Game of Werewolves som kan kallas för humor. Specialeffekterna är det dock inget fel på och varulvarna och dess förvandlingsscener är riktigt bra, men det räcker inte. Det blir ofta högljutt och hysteriskt och jag väntar tappert på att det någon gång under filmens gång ska vända och att det ska bli sådär bra som alla andra verkar tycka, men det blir det inte. I slutändan är Game of Werewolves en av årets största besvikelser.

Patrick (1978)

Det slår slint i huvudet på Patrick och han mördar sin mor och hennes älskare genom att elektrifiera dem båda i badkaret efter en het kärleksakt. Nyseparerade Kathy Jacquard får efter en tuff jobbintervju arbetet som sjuksköterska på en klinik som tar hand om medvetslösa patienter och hennes ansvarsområde blir att ta hand om mannen i sal 15 – Patrick. Patrick har legat i koma i tre år efter en skada i hjärnbalken. Doktor Roget ser ingen chans till förbättring och använder Patrick som en försökskanin för att utforska gråzonen mellan liv och död. Vad personalen inte vet om är att Patrick besitter psykokinetiska krafter och han börjar sakta kommunicera och fatta tycke för den nya sjuksköterskan…

”One thing’s for certain. Patrick never does anything on purpose.”

Under hela veckan har jag lyssnat nästan uteslutande på musik signerad det italienska bandet Goblin. Jag har helt har snöat in på dessa mästerliga italienare för att jag ska se dem live om lite mindre än en månad. Eller tja, den enda kvarstående originalmedlemmen är ju egentligen Claudio Simonetti men det är verkligen inte fy skam, snarare en dröm som går i uppfyllelse. Jag menar, vem skulle kunna tro att man skulle få höra bandets fantastiska skapelser live idag? Inte jag i alla fall men det är åtminstone någonting som jag ser grymt mycket fram emot. Anledningen till att jag skriver om Goblin är för att Njutafilms släpp av australiensiska Patrick innehåller en bonus-cd med Goblins alternativa soundtrack till filmen och jag tror faktiskt att det är första gången som jag hört musiken. Den tillhör inte bandets bästa skapelser men trots detta är det fantastiska toner som strömmar ur stereon. Tyvärr innehåller inte själva filmen Goblins alternativa soundtrack men det är ingen fara på taket då Brian Mays (nej, inte gitarristen i Queen) Bernard Herrmann osande originalmusik passar Patricks stämning bättre.

”What do you call it when someone has the power to make things move around the room without touching them?”

Precis som med Goblins musik så vet jag inte om jag sett Patrick tidigare, även fast den har funnits i min filmsamling under flera år. När jag såg den fantastiska dokumentären Not Quite Hollywood: The Wild, Untold Story of Ozploitation så blev jag dock påmind om att det var på tiden att jag gjorde någonting åt den saken. Patrick inleds grymt snyggt och under de första tio minuterna är jag beredd att ge Patrick ett toppbetyg. Richard Franklin är en väldigt kompetent regissör som på många sätt kan ses som Australiens svar på Brian De Palma, som två år tidigare gjorde en film på liknande tema – Carrie och samma år som Patrick kom ut The Fury. Det är dock helt skilda filmer – bra på olika sätt. Franklin använder sig av samma typ av uppfinningsrika kameravinklar som De Palma och i Patrick levererar han många jävligt snygga sekvenser. Problemet med Patrick är emellertid att den är på tok för lång. Det blir aldrig tråkigt men filmen skulle dock ha tjänat på att kortas ner med en halvtimme. Jag hittar inget bra svenskt ord för det men slow burner passar bra in i sammanhanget. Långsamt bygger filmen upp till det alldeles för korta crescendot som är över inom loppet av några minuter. Manusförfattaren Everett De Roche ligger bakom en rad personliga favoriter som Roadgames, Long Weekend och Razorback fast denna gång är det mycket som skulle ha kunnat exploateras mer, som till exempel huvudkaraktären Patricks bakgrund och anledning till varför han spenderar flera år i en sjukhussäng.

Som ni förstår så tycker jag inte att Patrick är en helgjuten klassiker och den rockade inte min värld särskilt mycket men den är definitivt sevärd. Sidohistorien som fokuserar på Kathys relation till sitt ex och flirten/vänskapen med Brian är bra utan att ta fokus från vår sängliggande huvudkaraktär och Patricks nollställda ansiktsutryck är allt lite småläbbigt. Den avslutande chocksekvensen är riktigt effektiv men jag önskar att de vore fler. Franklins finurliga kameravinklar räddar filmen många gånger om men jag kan inte annat än att bli lite besviken efter det att filmen tagit slut. Helt värdelös är den dock inte och folk som har ett intresse av den så kallade ozploitation genren bör åtminstone ge den en chans, det finns många där ute som verkar uppskatta filmen mer än mig.

Pumpkinhead (1988)

Ett gäng storstadsungdomar åker till vischan för att dricka öl och åka motorcross. Det visar sig vara en dålig kombination när en av ynglingarna av misstag kör ihjäl den fredliga butiksägaren Ed Harleys son Billy. Förblindad av hat tar Ed hjälp av en gammal kvinna i bergen som bär på hemligheten om hur man väcker den skoningslösa demonen Pumpkinhead till liv för att hämnas sin sons orättvisa död. Allt kommer med ett pris och när Ed inser sitt misstag och försöker att stoppa hämndaktionen är det redan för sent…

”Will it be alright? Should I be afraid?”

Av någon oförklarlig anledning så har jag alltid avfärdat Pumpkinhead som tramsskräck, utan att egentligen ha en aning om vad den handlar om. Tur för mig så ignorerade jag min egen dumhet och köpte dvdn för en billig peng på en loppis förra året. Pumpkinhead visade sig vara en typisk film som jag skulle älska om jag såg den för första gången för ett halvt liv sedan. Pumpkinhead är ett alldeles utmärkt exempel på en lyckad åttiotalsskräckis. Den är så där härligt mysrysig och lägger mest krut på en skön stämning istället för blodiga specialeffekter och i detta fall så saknar jag faktiskt inte dem överhuvudtaget. Vi blir serverade fantastiska omgivningar med dimmiga träskområden och ociviliserade rednecks. Allt är svettigt och skitigt och även fast det ser sunkigt ut så skulle jag inte banga för att skaffa mig en liten stuga i samma område. Filmmusiken ekar stundtals Once Upon a Time in the West och sedan är det tidstypisk åttiotalsskräckmusik för hela slanten, det är ett toppensoundtrack!

”Keep away from Pumpkinhead unless you’re tired of living.”

Om Lance Henriksen är med i en film så brukar det räcka för att få mig intresserad och Pumpkinhead kan mycket väl vara en av hans absolut bästa filmer. Här spelar han ut hela sitt register och som grädden på moset har han dessutom lagt sig till med en härlig sydstatsdialekt. För regin står make up/specialeffektskillen Stan Winston som har haft ett finger med i spelet i en rad höjdarrullar. Pumpkinhead är hans regidebut och sorgligt nog återvände han aldrig som regissör inom genren igen. För en gångs skull innehåller Pumpkinhead en sympatisk skara ungdomar som gör allt för att rätta felet som de begått. Undantaget är den osympatiska ledaren (vars namn jag förträngt, det kan ha varit Joel) som gör allt för att hålla sig borta från lås och bom. Vi slipper också att ta del av onödig avväpnande humor utan istället levererar Pumpkinhead en gravallvarlig ond folksaga som inte helt otippat genererade tre uppföljare. Om man tycker att det är smått fantastiskt att en korthistoria av Stephen King kan generera en hel uppsjö av uppföljare så är Pumpkinhead ett ännu mer imponerande exempel, filmen bygger på en två stycken kort dikt av Ed Justin. Efter en ganska lång upptrappning, som faktiskt inte känns det minsta utdragen, så gör demonen entré på riktigt och det är en imponerande skapelse som är en fröjd för ögat och pojken inom mig som fortfarande törstar efter tuffa filmmonster sitter med ett brett grin i soffan. Pumpkinhead är en ny favorit bland åttiotalets bidrag till genren och jag kan faktiskt inte hitta någonting att klaga på - jag älskar Pumpkinhead! Nu är jag ruskigt nyfiken på att se vad uppföljarna har att erbjuda.

Species II (1998)

Astronauten Patrick (som är senator Ross son) landar tillsammans med sina två medresenärer efter 182 dagar, 11 timmar, 53 minuter och 37 sekunder på Mars. Under hemfärden förlorar jorden kontakt med dem och någonting händer på rymdfärjan, någonting som förändrar dem, särskilt Patrick. När han kommer hem har han en okontrollerad sexlust och alla kvinnor han kommer i kontakt med dör bestialiskt efter att de blivit befruktade med Patricks livsfarliga säd. Doktor Laura Baker och tuffingen Press Lenox vet redan vad det handlar om och känner igen scenariot. Motvilligt slår de sina kloka huvuden samman för att en gång för alla stoppa hotet mot mänskligheten.

”I told them not to go!”

Vackra men dödliga Natasha Henstridge är tillbaka igen, inte som Sil utan som klonen Eve. Denna gång skapad för att kunna bekämpa en möjlig invasion av kåta utomjordingar men när det kommer till män har Eve fått sin föregångares gener. Så fort hon känner närheten av sin själsfrände från yttre rymden är parning allt som snurrar i hennes huvud. Tillbaka är också Michael Madsen (som tonat ner sina käcka kommentarer och verkar gå på tomgång) och Marg Helgenberger som repriserar sina roller. Vid deras sida dyker Peter Boyle upp som tokig doktor, George Dzundza som general med ett konstigt öga och James Cromwell som senator Ross och de är som vanligt pålitliga aktörer som gör vad de kan med sina tunna rollfigurer.

”Just don’t forget that I’m human too.”

Rymdäventyret som utspelar sig på jorden fortsätter och det är ett jäkla drag i Species II. Allt är uppskruvat – våldet och sexet får mer fokus och allt är denna gång mycket farligare, mer påtagligt och slutet för mänskligheten knackar frenetiskt på dörren. För regin står ingen mindre än Peter Medak, mannen som i början av åttiotalet gav oss en av de bästa spökfilmer som gjorts, The Changeling. Handlingen är minimal men det kompenseras av kladdiga specialeffekter och massvis av naket. Species II innehåller allt en bra monsterfilm ska innehålla och även fast det kanske inte är en bättre film än Species så är den snäppet mer underhållande. Med undantag för den otroligt irriterande Mykelti Williamson som spelar en av de tre astronauterna som inte kan hejda sig när det kommer till fjantiga oneliners är Species II ett alldeles utmärkt tidsfördriv. Tempot är högt och finalen är fräck – de knappa nittio minuterna rann iväg kvickt och jag skattar mig lycklig som har de båda uppföljarna ståendes väntandes på mig i filmhyllan.

Wake Up and Die (2011)

Efter en blöt utekväll på krogen vaknar Camila upp med en främling vid sin sida, i en lägenhet hon tidigare aldrig varit i. Främlingen heter Dario och är en psykopat. Camila förstår snart att allt inte står rätt till och innan dagen ens har hunnit börja sluts Darios händer kring Camilas hals och livet rinner sakta ur henne. Nästa morgon vaknar Camila igen men det är inte en ny dag, det är samma mardröm som om och om igen utspelar sig. En ond cirkel har inletts där samma morgon återupprepas, alltid med samma resultat – Camila dör. För varje ny morgon blir Camila mer medveten om sitt öde och gör allt i sin makt för att förändra det.

”Det var ingen mardröm. Det var på riktigt.”

Jag tror aldrig att jag tidigare har sett en Colombiansk skräckfilm. Nu är Wake Up and Die inte en renodlad skräckfilm utan mer en psykologisk terrorfilm men i alla fall, det blev en intressant inledning till ett land som jag hoppas få se mer film ifrån framöver. För några månader sedan såg jag om Groundhog Day (Måndag Hela Veckan) tillsammans med min sambo då hon aldrig sett den tidigare så det är svårt att inte se likheter mellan dessa två filmer. Det är dock två helt skilda skapelser och Wake Up and Die är en ondskefull och skoningslös variant på samma tema, att vakna upp varje morgon till samma scenario.

Wake Up and Die är regissören Miguel Urrutias regidebut och jag ser redan fram mot vad han ska hitta på härnäst. Filmen innehåller bara två skådespelare (med undantag för minimala inhopp) och då krävs det verkligen att de övertygar – det gör de med bravur. Andrea Montenegro som spelar Camila är otroligt bra i sin totalt utlämnande roll som kvinnan som fastnat i en ond dröm. Det är inte i många scener som hon har kläder på sig, inte Luis Fernando Bohórquez som spelar Dario heller för den delen, och det är inte mycket som lämnas åt fantasin. Det råa men inte överdrivet grafiska våldet utspelar sig ofta till tonerna av vacker klassisk musik och kontrasten blir strålande. Camila ändrar taktik för varje morgon hon vaknar och det pendlar från uppgivenhet, ilska, rädsla till försök att förstå människans ondskefulla natur. Detta gör att det aldrig blir tråkig eller känns som ett långt upprepande, för även fast vi vet hur det ska sluta vet vi inte på vilket sätt. Snygga mellanpartier där historien spolas fram och tillbaka ger filmen ytterligare ett djup som gör mig nyfiken på varje nytt segment. En otippad vändning som använder sig av ett välanvänt koncept uppenbarar sig mot slutet men utan att förstöra filmens helhet. Wake Up and Die är ett uppfriskande bidrag till dagens våldsfilm och precis som Groundhog Day lyckas Wake Up and Die hålla publiken intresserad och frågande, fast på två helt olika sätt.

Stitches (2012)

Avdankade och tjuriga Richard ”Stitches” Grindle agerar inte helt förtjust clown på barnkalas för få lite pengar i fickan. Toms tioårskalas blir hans sista jobb när ett spratt går fel och Stitches genomborras av en felvänd kniv i diskmaskinen och avlider. Sex år senare knaprar Tom ångestdämpande och plågas av minnena från sin tionde födelsedag, dessutom tycker han sig se ondskefulla clowner lite varstans. När mamman åker till London passar Tom på att bjuda in sina närmaste vänner till sin födelsedagsfest. Det spårar emellertid ut då en av kompisarna skickar iväg en massinbjudning till skolans elever och snart kryllar huset av kåta och festsugna ungdomar. Ett av inbjudningskorten fångas av vinden och hamnar på Stitches grav och hämndlysten återvänder clownen från dödsriket för att hämnas på dem som är ansvariga för hans död.

”A clown that doesn’t finish a party can never rest in peace.”

Jag såg regissören Conor McMahons debutfilm Dead Meat när den kom och jag minns att jag gillade den skarpt. Irländarens senaste film Stitches har jag uteslutande hört gott om och det visade sig att den var precis så bra som alla andra tycker. Stitches är en hyllning till sjuttio- och framför allt åttiotalets slasherfilmer, till och med musiken osar Carpenters legendariska Halloweenslinga. När det blandas in humor i skräckfilmer blir jag alltid lite skeptiskt då det ofta blir pannkaka av alltihop. Det finns såklart vissa undantag och Stitches är ett av dem. Våldet är uppskruvat - kroppsdelar flyger och blodet sprutar. Humorn är helskön och även fast de typiska anspelningarna på sex och droger bockas av så är Stitches en förbannat rolig film, utan att det spårar ur. Det är en bra samling unga skådespelare som jag aldrig sett tidigare och det är tacksamt att regissören låtit de mest störiga bli avverkade först. Ross Noble som tydligen är en uppmärksammad stå-upp-komiker har jag aldrig hört talas om tidigare men han är lysande som clownen Stitches och hans porträtt är en fantastisk tillökning till skräckfilmsansiktena som jag hoppas att vi får se mer av i framtiden. Filmens historia är minimal men i en film som denna behövs det inte mer – inslaget med clownkulten är smått lysande! Specialeffekterna, vilka är många och av den gamla skolan, är en fröjd att se och de flesta är dessutom uppfinningsrika skapelser. Stitches är inte det minsta otäck men den är underhållande som fan. Det är en klockren film och den bästa av sitt slag som jag sett sedan Tucker & Dale vs. Evil. Jag håller med citatet på dvdomslaget från Njutafilms släpp av filmen: ”En blivande kultfilm man vill se om och om igen!”

The Tower (2012)

Det är julafton och förberedelserna inför årets mest glamorösa fest i skyskrapan Tower Sky pågår. Det anses vara Koreas lyxigaste skyskrapa där 5700 boende bor i de 1700 lägenheterna. När de obligatoriska inspektionsronderna görs, uppmärksammas det att sprinklersystemet inte når över den sextionde våningen och att det förväntas starka vindbyar. Trots trubbel avfärdas problemen som struntsaker och det är klackarna i taket och julfirande för hela slanten. Galejet blir kortvarigt när en helikopter kraschar in i byggnaden och kaos utbryter. Det som inte får hända händer – skyskrapan brinner!

”Vilka era förväntningar än är på den här kvällen så kommer de att överträffas.”

Koreanska The Tower har jämförts med The Towering Inferno och det är inte det minsta konstigt. Filmen är klart inspirerad av Hollywood-hitten från sjuttiotalet och det är svårt att inte se de många likheterna i både handling och händelseförlopp. Det är egentligen skit samma om The Tower är en officiell nyinspelning eller inte då det på löpande band görs halvtaskiga remakes i Hollywood och detta är fan så mycket bättre än de flesta.

”Äh, vad skulle kunna hända?”

The Tower innehåller allt en bra katastroffilm ska innehålla. Vi blir serverade den obligatoriska inledningen där huvudkaraktärerna presenteras och efter en halvtimme drar det igång med grymma specialeffekter och filmen lyckas hålla ett jämnt tempo under de två timmarna. Längs vägen får vi ta del av de ofrånkomliga händelseförloppen med allehanda hinder och incidenter och det hela avslutas i en tårdrypande final. Min enda invändning mot The Tower är de grymt irriterande humoristiska inslagen. Den högljudde kocken som ska fria till sin flickvän är otroligt enerverande och självklart så är han en av dem som lyckas klara sig med livet i behåll (ursäkta spoilern). Jag vet inte om detta skrattas åt i hemlandet men jag har svårt att tro att någon kan tycka att det är roligt. De religiösa tokstollarna som ber efter ständiga mirakel (som självklart besvaras) är heller inte något som jag uppskattar men det spårar i varje fall inte helt ur. Däremot är kärlekshistorien mellan två av de anställda (han har hand om säkerheten och hon är köksansvarig) ett charmigt inslag som jag faktiskt köper rakt av. Filmens karaktärer kommer dock i andra hand då The Tower först och främst fokuserar på de spektakulära specialeffekterna och där har det verkligen inte sparats på krutet. The Tower levererar ingenting nytt men filmen är spännande och håller samma höga kvalité som Hollywoods alldeles egna eldinferno. Gillar du katastroffilmer kommer The Tower inte att göra dig besviken.

Modus Anomali (2012)

En man vaknar upp mitt ute i skogen, begravd under ett tunt lager jord, utan ett minne av vem han är eller hur han hamnat där. Desorienterad och skrämd springer han därifrån till ett hus där en videokamera står riggad med en lapp som säger, tryck på play. Framför hans ögon mördas en gravid kvinna och chockad rusar han ifrån huset ut i skogen igen. När mannen hittar en plånbok i sin bakficka inser han att han är gift och har två barn och kvinnan på videon är hans nu döda hustru. Nu måste han hitta sina barn men mannen blir snart varse om att han inte är ensam i skogen - en galning förföljer honom.

”I’m sorry I couldn’t protect us.”

Modus Anomali (eller Ritual som den heter i USA) är en indonesisk film med engelsk dialog (något som mainstreamfolket säkert kommer att klaga på) som bevisar att det går att göra en bra film trots att skådespelarna inte talar sitt modersmål. Det är inte många karaktärer i filmen och mest fokus går åt Rio Dewanto som spelar den flyende mannen. Han är trovärdig i huvudrollen och presterar en enmansshow med nerv i, du kan riktigt känna hans frustration och förtvivlan.

”Go back to the beginning.”

Modus Anomali drar igång på studs och sedan är det inte många pauser som låter tittaren andas ut. Upplägget är simpelt men väldigt effektivt och även fast det till en början känns som något man sett förut lyckas regissören och manusförfattaren Joko Anwar leverera någonting som känns originellt och inte det minsta blasé. Det är sparsamt med filmmusik och istället får omgivningarna agera soundtrack och vid åtminstone ett tillfälle hoppade jag till i soffan. Dialogen är även den väldigt sparsam men det är ingenting man som filmtittare tänker på då det hela tiden händer saker som håller intresset uppe och ofta är det förbannat spännande. Modus Anomali är i grund och botten en överlevnadsthriller med skräckinslag och den levererar flera ”jobbigt läge” situationer. Efter ungefär en timme kommer en vändning som får mig att tänka ”jaha vad fan kommer detta att leda till”, men sedan faller allt på plats och Modus Anomali förvandlas till en smart liten film. Även fast jag hade mina föraningar om vad som skulle hända var det inte alls vad jag föreställt mig, det var mycket bättre. Modus Anomali är inte en helgjuten film och några partier skulle ha tjänat på att plockas bort eller kortas ner men det är ändå en effektiv rulle, tillräckligt fylld med chockeffekter och spänningsmoment för att hålla mig underhållen. Modus Anomali är kanske inte en film du ser flera gånger men stöter du på den i videobutiken så tveka inte, den förtjänar en plats i filmhyllan.

Morituris (2011)

Tre killar och två tjejer som träffats på ett diskotek kvällen innan sitter i en bil på väg mot ett rejvparty. När mörkret inkräktar och vännerna bestämmer sig för att förfesta i en skog innan knarkandet och dansandet sätter igång på allvar, förändras plötsligt stämningen. Männen förvandlas till monster och våldtar och misshandlar de försvarslösa tjejerna. När töserna till slut lyckas överrumpla sadisterna och fly börjar den riktiga mardrömmen. Området är en begravningsplats för illsinta gladiatorer som nu vaknat till liv och skogen blir deras nya arena.

”Vi var rädda att någon skulle vara farlig. Men ni är så trevliga. Vi är glada att vi är här.”

Italienska Morituris har funnits på min radar en längre tid och innan jag tryckte på play fick jag samma känsla i kroppen som när jag tittade på Fulcis, Lenzis eller Deodatos filmer för första gången. Jag plockade hem dvdn från årets sci fi mässa i Malmö från de trevliga killarna på SubDVD och Njutafilms ska verkligen ha en eloge för att de släpper denna typ av film hemma i Sverige till ett dessutom humant pris.

Morituris inleds becksvart med att beskriva den kommande mardrömmen i bara några få meningar: ”Inget är tillräckligt för dem som skall dö, eller för dem som redan är döende. För varje dag som går närmar vi oss den sista dagen. För varje timme närmar vi oss avgrunden dit vi alla ska falla.” Efter detta får vi ta del av en semestervideo där en familj och pappans snuskiga farbror blir avbrutna i sin picknick när någon med ett stort vasst föremål tar livet av dem allihop. Sedan tar den riktiga historien vid och vi får bekanta oss med de fem ynglingarna som är på väg till rejvpartyt. Det dröjer ungefär en halvtimme innan det börjar hända grejer men då får vi valuta för pengarna. Sexuella övergrepp och grova utspel fyller de kommande tjugo minuterna och det är ingenting nytt på planeten men under filmens sista halvtimme blir det riktigt underhållande. Tydligen ska Morituris vara inspirerad av sanna händelser som utspelade sig i Italien under mitten av sjuttiotalet då två unga kvinnor blev våldtagna och den ena mördad av tre unga män. Detta är ju dock lite tramsigt att sätta i filmens sammanhang då det enda som stämmer in i verkligheten är just att den innehåller tre män som våldtar två unga kvinnor, sedan slutar likheterna och in i bilden kommer filmens intressanta karaktärer – de levande döda gladiatorerna. Beväpnade med livsfarliga vapen, försedda med tuffa visir och indränkta i damm och smuts visar de skräckinjagande gladiatorerna ingen nåd, inte ens mot de oskyldiga flickebarnen.

Morituris är skoningslös våldsunderhållning som blandar friskt bland genrerna och i det stora hela är Raffaele Picchios första och hittills enda film riktigt lyckad. Från och med det att gladiatorerna kommer in i bilden blir det riktigt stämningsfullt och det levereras den ena grova scenen efter den andra. Sergio Stivaletti behöver väl ingen närmare presentation om man är bekant med de italienska våldsfilmerna från åttio- och nittiotalet. Hans specialeffekter är som vanligt top notch och min enda invändning är att jag önskar att de vore fler. Både till tonen och till utseendet är Morituris en väldigt mörk film. Även under dagtid är det dunkelt och ibland svårt att se vad som försiggår men så länge det är svart i hemmet är detta ingenting som stör. Ljudbilden sätter tonen till filmen alldeles utmärkt med ett mullrigt syntlandskap och under de mer kaotiska sekvenserna får melodisk black metal agera soundtrack. En sidohistoria där männens polare fördriver tiden med en prostituerad genom att hälla syra på henne och introducera en mus för en ingång de inte ska vara välkomna in i känns som den är skapad enbart för att chockera men det är egentligen ingenting att klaga på, den känns bara onödig. Morituris är inget mästerverk men den är fan så mycket bättre än det mesta i skräckfilmsväg idag och det är filmer som denna som fick mig att älska genren helhjärtat. Jag skulle med nöje se en tvåa och då får det gärna vara ännu mer fokus på de tuffa gladiatorerna, om filmen fokuserat mer på dessa figurer skulle Morituris få full pott i betyg. Morituris visar dock att Italien fortfarande är ett land att lita på när det kommer till våldsamma skräckfilmer - jag vill se mer!

Sci Fi Mässa i Malmö 2 Mars 2014

Jane Badler Q&A

Sylvester McCoy Q&A

George Lazenby signerar min Who Saw Her Die? dvd

Michael Madsen signerar min Species dvd

Carl Weathers signerar min Rocky II dvd

Filmköp från mässan

Två legender

Fler bilder från mässan hittar ni på min Facebook-sida!