Livide (2011)

Lucie Klavel testar på arbetslivet som vårdgivare inom hemtjänsten. Tillsammans med sin handledare, sjuksköterskan Madame Wilson, åker de runt och hjälper gamlingar med deras behov. Deras sista stopp är hos den gamla damen Deborah Jessel som bor i ett förfallet kråkslott ute på en hed i utkanten av staden. En gång i tiden var Deborah en världsberömd danslärarinna vars nyckelord var disciplin, något hennes elever bittert fick lära sig. Nu spenderar hon sina sista ensamma dagar i livet i koma. Madame Wilson berättar för Lucie om ett rykte som säger att den stenrika damen har gömt en skatt någonstans i huset, Madame Wilson har själv försökt hitta den utan framgång. När första arbetsdagen är slut berättar Lucie historien för sin pojkvän William och efter mycket om och men låter hon sig övertalas att bryta sig in hos den gamla damen för att försöka hitta rikedomen. Då ingen av dem har något körkort tar de med sig sin gemensamma vän Ben. Väl där börjar Lucie känna sig illa till mods och det är med all rätt. Skatten är inte alls vad de föreställt sig och istället väcker de till liv ett fruktansvärt förflutet, värre än någonting de kunnat föreställa sig i sina värsta mardrömmar.

”Förväxla inte dagen med natten.”

Regissörsduon Alexandre Bustillo och Julien Maury debuterade för fem år sedan med det ultravåldsamma mästerverket Inside (À l’intérieur). Inside är en av mina favoriter bland den nya vågen av franska skräckfilmer och jag har sedan dess varit spänd på vad duon skulle hitta på näst. Under årets upplaga av Fantastisk Filmfestival i Lund visades deras nya film Livide men jag fick aldrig chansen att ta del av filmen på den vita duken. Nu i efterhand grämer jag mig något över att jag inte tog en dag ledigt från jobbet för att gå på föreställningen.

När jag satte mig ner för att se Livide var det inte utan att jag kände mig beredd på att bli besviken. Livide var definitivt ingen Inside utan en helt annan historia, en väldigt bra sådan trots sina skavanker. Utseendemässigt är Livide en fröjd för ögat och enklaste sättet att kategorisera filmen är att kalla den för en vuxensaga, ibland känns den som en mardrömsvariant av Alice i Underlandet. Den gamla damens gigantiska kråkslott är en utmärkt utspelningsplats. Spindelväv, uppstoppade djur, gamla fotografier, uttryckslösa dockor och en nästintill mumifierad tant som grädden på moset ger en perfekt atmosfär för en film som denna. Det finns drag av filmer som Suspiria, The Others och The Orphanage men i slutändan klarar Livide av att stå på egna ben och leverera någonting eget. Den till en början ganska simpla historien utvecklar sig till någonting helt annat än det man förväntat sig. Det finns en del brister i filmens historia men de kompenseras med hur snyggt allt i filmen är och den otroliga stämningen. På sina ställen är Livide makalöst vacker och utseendemässigt är den estetiskt fulländad på alla plan. Inside drog igång med en rasande fart och levererade ett blodbad utan dess like men denna gång väljer regissörerna att ta tid på sig med att berätta deras historia. Det förekommer några brutala sekvenser i Livide men inte alls i samma utsträckning som i Inside utan här läggs allt krut (förutom några billiga hoppa till sekvenser) på atmosfären vilken är blytung. Historiemässigt saknade jag några förklaringar här och där men om man bortser från det är Livide ett visuellt mästerverk!

The Taint (2010)

Någonting i vattnet får männen att bete sig som grottmänniskor och förvandlas till överkåta mördare som tar livet av den kvinnliga befolkningen. Två vetenskapsmän med mindervärdeskomplex har framställt formulan cockzantium, vilken förvandlar prinskorvar till falukorvar. Efter en dispyt dem emellan släpps cockzantium ut i vattnet och alla som dricker av det förlorar befattningen fullkomligt och jagar kvinnorna med stenbumlingar med deras könsorgan hängande ur byxorna. Nu är det upp till den stenhårda Misandra och tönten Phil (som inte hunnit dricka av det förorenade vattnet än) att hindra samhället från att tas över av de kåta mördarna.

”- Who was that large cocked man?

- That was no man, that was something worse!”

Då fick jag äntligen chansen att se The Taint, filmen som jag i korta drag bara fått sammanfattad med följande två ord, exploderande penisar. Det är i stort sett det enda av filmens handling jag vetat något om och det räckte gott och väl för att få mig intresserad.

The Taint är over the top när det kommer till det mesta. Specialeffekter som till största del består av söndermosade skallar och ejakulerande penisar som skjuts sönder och samman är vad vi under sjuttio minuter får bevittna, tillsammans med töntigt skådespeleri och övertydliga peruker. Jag har nog aldrig sett så mycket manliga könsorgan i en film tidigare, och detta är inte ens en vuxenfilm i ordets rätta mening. Oftast kan jag känna mig allergisk mot denna typ av filmer men här fungerar allt perfekt. Drew Bolduck som spelar Phil (med en blonderad Keith Richards peruk) och dessutom står bakom filmens manus och regi är härligt bortkommen i rollen. Tillsammans med hans sidekick, den stencoola Misandra utgör de ett underhållande och osannolikt radarpar som stöter på en rad bisarra figurer under filmens gång. Vetenskapsmannen som fått ansiktet avslitet och nu försöker finna ett botemedel till sin skapelse cockzantium berättar den helt uppåt väggen historien för oss och innan vi vet ordet av är filmen slut. Det är fullt ös med galenskaper och det var länge sedan sjuttio minuter sprang iväg så fort. Som pricken över i får vi ett alldeles utomordentligt elektroniskt soundtrack som jag inte skulle dra mig en sekund för att lägga under nålen. Nu låter det kanske som om The Taint är skapad av kvinnohatande män men så är verkligen inte fallet. Tar man The Taint på det viset så har man analyserat filmens minimala historia på tok för mycket. Män är svin och The Taint visar dem från deras absolut sämsta sidor, hela tiden med en komisk sarkasm. Tramsigheterna avlöser varandra och det är enkelt att avfärda filmen som just detta men saken är den att det aldrig känns för mycket, det är jävligt kul. The Taint är definitivt inte en film för alla men jag har i alla fall inte haft så här roligt sedan jag såg Peter Jacksons Bad Taste för första gången. 

The Bay (2012)

Media visar ett djurliv som mystiskt dör som flugor emedan ingen tycks veta varför. Några år senare får allmänheten ta del av vad som verkligen hände efter det att konfiskerade filmupptagningar läckt ut. Känns det igen? Klart att det gör, vi har sett liknande scenarion otaliga gånger tidigare men ändå blir jag lika nyfiken då varje nytt tillfälle ges.

Invånarna i den lilla staden Claridge i Maryland är i full färd med att fira fjärde juli när de plötsligt och hastigt blir mystiskt sjuka. Konstiga utslag dyker upp på deras kroppar och sjukhuset fylls snart av människor i panik. En efter en avlider de under våldsamma förhållanden. Till en början tror smittskyddsinstitutet att det är ett bakteriellt eller virusartat utbrott men det visar sig vara något mycket värre. En ekologisk katastrof har utbrutit i den lilla staden när den anslutande Chesapeake buktens vatten blivit förorenat och producerat parasiter som kläcker sina ägg inuti sina offer. Resultatet blir förödande.

”The first signs that something was very wrong happened six weeks before july the 4th. It was on the news, but I don’t think anybody put two and two together and knew what was going on.”

The Bay är ytterligare en film i den tillsynes odödliga found footage genren och även fast majoriteten av filmerna inte riktigt håller måttet dyker det ibland upp en och annan guldklimp. The Bay är en sådan. The Bay är inte gjord av vilken nobody som helst utan filmens regissör är ingen mindre än oscarsbelönade Barry Levinson. Det känns lite otippat att en man som ligger bakom filmer som Rain Man, Good Morning Vietnam och Sleepers kläcker ur sig en film som denna men han visar sig kunna behärska genren alldeles utmärkt. För omväxlighetens skull får vi i The Bay se katastrofen ur många synvinklar. Först och främst ur universitetsstudenten Donna Thompsons (som fått i uppdrag att filma stadens fjärde juli firande) perspektiv men vi blir även serverade klipp från sjukhuspersonal, forskare, smittskyddsinstitutet och självklart från öns befolkning. The Bay drar igång i ett rasande tempo och släpper sedan aldrig taget om tittaren. Det är ofta väldigt spännande och många scener är otroligt bra iscensatta. Det märks att Levinson hämtat inspiration från många filmer och här kan hittas uppenbara referenser till klassiker som Jaws och Alien och krabbätartävlingen som slutar i ett kräkkalas är en direkt kopiering och förmodligen en hyllning till Stand by Me. Det är inte särkilt ofta blodigt eller våldsamt men när det väl händer är det till belåtelse och vissa sekvenser är väldigt effektiva och det ligger en otäck stämning över hela filmen. The Bay är väldigt rakt berättad och för en gångs skull känns det faktiskt som ett ganska trovärdigt scenario även fast det finns lite frågetecken här och där. Tillsammans med Evidence (som jag recenserar HÄR) är The Bay årets bästa fejkdokumentär!

The Evictors (1979)

Det är en gassande het sommardag nittonhundratjugoåtta någonstans i norra Louisiana och familjen Monroe blir vräkta från deras hus. När de vägrar lämna sitt hem stormar polisen stället och en våldsam eldstrid utbryter. Fjorton år senare köper det nygifta paret Ben och Ruth Watkins det vackra lantstället och flyttar in, utan att veta någonting om husets förflutna. Ben jobbar hårt under dygnets ljusa timmar för att förtjäna en befordran medan Ruth får agera hemmafru. En dag ligger en lapp i deras brevlåda där det står att någon vill att de ska lämna huset och snart får Ruth känslan av att någon har varit i deras hem. En kringresande försäljare berättar om huset mörka förflutna där flera familjer genom åren fått sätta livet till under mystiska omständigheter. Ruth blir mer och mer övertygad om att någon vill dem väldigt illa.

”Hell, I got a feeling we got a great life here.”

Jag var galen i skräckfilm redan som liten grabb. Så fort jag fick chansen slängde jag mig över allt som såg läskigt ut, i hemlighet förstås så att min far inte fick reda på vad det var jag egentligen tittade på. Under ett av många sommarlov som jag spenderade hos min farmor hittade jag en dröse filmer i hennes mans sommarstuga. Det var Mästerdetektiven Blomqvist, Anderssonskans Kalle, Nils Poppe-filmer och en massa andra gamla svenska klassiker, och en film vid namn The Evictors. Jag tyckte omslaget såg hur läbbigt ut som helst och jag spenderade mycket tid med att fascinerat titta på bilden där en figur i slokhat bar iväg en livlös kvinna. Jag kommer fortfarande ihåg filmens slogan som var något i stil med att ”ingen tänkte ens på att låsa sin dörr” och jag rös med välbehag varje gång jag höll kassetten i min hand. När jag en dag fick sommarstugan för mig själv tog jag chansen att äntligen titta på filmen och ända sedan dess har jag velat se The Evictors igen.

”Nobody’s ever gonna live in our house.”

The Evictors säger sig bygga på en sann historia, om det är riktigt eller inte har jag ingen aning om. Hur som helst är det en bra historia som förmodligen inte särskilt många har sett röken av på länge, om de ens sett filmen överhuvudtaget. För mig var det ett kärt återseende från barndomen. The Evictors finns för närvarande bara på vhs, så kopian jag fick hålla tillgodo med var en bootleg-dvd. Det ryktas om att bolaget Shout! Factory ska släppa filmen tillsammans med regissörens The Town That Dreaded Sundown under nästa år. Om så är fallet blir det ett givet köp. The Evictors är en hemsökt-hus-historia utan de övernaturliga elementen, ibland känns det som en slasherfilm ur mördarens synvinkel och det är ofta en förbaskat bra sådan. Det är inte en särskilt våldsam historia utan The Evictors förlitar sig helt och hållet på atmosfär istället för på blodiga mord. Självklart finns här en del människor som får sätta livet till men de sekvenserna är ganska blodfattiga. Istället blir vi serverade oväder med blixtrar och dunder, knarrande golvbrädor och siluetter som smyger omkring i mörkret. Filmens tillbakablickar som är snyggt filmade i brundaskig sepia är otroligt stämningshöjande och vävs snyggt in i historien. Det är en skön stämning filmen igenom och att The Evictors utspelar sig under nittonhundrafyrtiotalet är ett välkommet ombyte. Det är aldrig fel att få ta del av alla dessa gammeldags attiraljer som telefoner och rullstolar och att få komma på besök i affärer där expediten själv hämtar varorna som står uppskrivna på en lapp. Jessica Harper (jag har aldrig tänkt på det tidigare men hon är väldigt lik Sarah Wayne Callies i vissa vinklar) från Suspiria är vackrare än någonsin och hennes sköra men på samma gång tuffa karaktär fungerar alldeles utmärkt. Det är besynnerligt att hennes karriär aldrig riktigt tog fart igen efter nittonhundråttiotalets början då hon är en strålande skådespelerska. Michael Parks spelar hennes make och precis som Harper är han en alldeles förträfflig skådis. The Evictors är en i grunden ganska förutsägbar historia men sedan inträffar en rad otippade händelser i slutet som jag inte var beredd på. Delar av upplösningen känns starkt influerat av Hitchcocks Psycho. Det finns lite lösa trådar här och där men det är ingenting som stör. The Evictors är inte ett mästerverk men en behaglig rulle som är perfekt underhållning under en regnig eftermiddag och som definitivt förtjänar ett ordentligt filmsläpp.

The Crawling Eye (1958)

Systrarna Anne och Sarah Pilgrim, som försörjer sig som tankeläsare, sitter på ett tåg som ska ta dem till Genève. Någonstans i de Schweiziska Alperna stannar systrarna då Anne känner en märklig dragning till den lilla byn Trollenberg. På tåget befinner sig även den amerikanska forskaren Alan Brooks som är på semester för att hälsa på sin vän professor Crevett, som har något brådskande att visa honom. Ett radioaktivt moln svävar över berget i Trollenberg och flera bergsklättrare har försvunnit in i dimman utan att komma tillbaka igen, de som återvänder är våldsamma kopior av sitt forna jag. Någonting från en annan värld finns i molnet och det börjar röra sig allt fortare ner mot den lilla byn och dess vettskrämda invånare. Nu ligger byns öde i händerna på professor Crevett, hans vän Alan och telepatiska Anne.

”Didn’t you see? His head! It was torn off!”

Filmomslaget säger The Crawling Eye men när filmen drar igång står det The Trollenberg Terror. Jag gillar titeln The Crawling Eye så jag kör på den. The Crawling Eye är en brittisk science fiction skräckis av bästa sort. Den bygger på en tv-serie i sex delar som sändes mellan åren nittonhundrafemtiosex och nittonhundrafemtiosju men för den som vill slänga sig över den (som jag) har otur då den inte verkar existera längre. Ett år senare kom filmen och den är ett ofta förbisett fynd inom sin genre. John Carpenter fick inspiration till sin The Fog efter det att han sett filmen och det känns inte helt otippat om Stephen King sett den ett antal gånger innan han skrev sin långnovell The Mist (han använde sig dock av filmens monster i sin mastodontroman It).

The Crawling Eye är en tidstypisk skapelse som går den extra milen med att vara lite originell. Denna typ av films standardkaraktärer med forskare av olika slag (och i detta fall ett gäng bergsklättrare) får tacksam tillökning av systrarna Anne och Sarah. Annes telepatiförmåga höjer filmens underhållningsvärde ytterliga ett snäpp. Även om vi inte reagerar något nämnvärt på det idag så är The Crawling Eye en ganska blodig skapelse för att vara från nittonhundrafemtioåtta. Avslitna huvuden är inte något vi är vana att se i filmer från denna era och även fast de verkligen inte är några skrämmande exempel fick det säkert publiken att sätta kudden framför ögonen när det begav sig. Det råder delade meningar huruvida monstren är något att hänga i granen eller inte när de tittar fram efter drygt en timme, jag tycker de ser alldeles fantastiska ut. Ska du se The Crawling Eye (filmen finns att få tag på lite varstans till en billig slant) köp då den brittiska originalversionen då den amerikanska varianten är nedklippt drygt tio minuter. Den amerikanska publiken var otålig och ville att monstren skulle göra entré så fort som möjligt och brydde sig uppenbarligen inte särskilt mycket om historien i sig. The Crawling Eye är nödvändig att se om man gillar denna typ av filmer och det är ett guldkorn bland de brittiska science fiction skräckfilmerna från femtiotalet.

Apt Pupil (1998)

”- What do you want? Tell me. - I want to hear about it. - Hear about what? - The stories. Everything. - What everything? - Everything they’re afraid to show us in school. You were there. You did those things. No one can tell it better than you. That’s all I want.”

Todd Bowden är sexton år gammal, han lever i en välbärgad familj med en mamma och pappa som älskar honom och hans betyg tyder på en strålande framtid. Men han bär på en mörk hemlighet, en hemlighet som sträcker sig ända tillbaka till Tyskland och andra världskriget. När det är temavecka om förintelsen i skolan blir den unga mannen fascinerad och läser vidare om krigets fasor på biblioteket. En dag när Todd sitter på bussen hem från skolan stiger en gammal man ombord, en man Todd känner igen från historieböckerna. Det är en sjuttiofemårig äldre herre vid namn Kurt Dussander eller Arthur Denker som han numera kallar sig. Han är en nazistisk krigsförbrytare som är efterlyst runt om i världen för de fruktansvärda dåd han begått. Todd tvingar mannen att berätta allt han gjort och varit med om under kriget i utbyte mot att han inte anmäler honom till polisen. En inre ondska griper tag om Todd och hans fascination för vad han får berättat för sig tar alltmer över hans tankeverksamhet. Det öppnar mörka dörrar för dem båda, dörrar som aldrig går att stänga igen.

”Men Dussander hade alltid kallat honom ”pojke”. Bara pojke. Föraktfullt. Anonymt. Ja, just det, anonymt. Lika anonymt som ett serienummer i ett koncentrationsläger.”

Apt Pupil (Sommardåd) är en väldigt bra historia och en av de bästa jag läst av Stephen King. Det kan mycket väl vara det mörkaste författaren någonsin har skrivit, och det säger inte lite. Apt Pupil ingår i hans novellsamling Different Seasons, tillsammans med de tidigare filmatiserade Stand by Me (recension HÄR) och The Shawshank Redemption (recension HÄR). Det har länge varit på gång med en filmatisering av novellen men det har alltid kommit någonting emellan. När det blev klart att Bryan Singer skulle sitta i regissörsstolen sålde Stephen King filmrättigheterna för en dollar. Efter det att Anthony Hopkins tackade nej till rollen som Dussander gick arbetet till Gandalf, förlåt Ian McKellen. Singer kunde inte ha valt en bättre man för rollen då McKellen är som skapad för att spela den nazistiska krigsförbrytaren. Efter det att jag avslutade novellen i morse har jag varit ivrig att se filmatiseringen och det dröjde inte många timmar innan jag placerade filmen i dvd-spelaren.

”Han gillade Dussanders sätt att vädja, det sättet som de en gång hade vädjat till honom.”

Allt händer väldigt fort i filmen om man jämför med boken men tack vare McKellen och Brad Renfro som spelar Todd blir allting väldigt lyckat. Deras två känslokalla personporträtt är otroligt bra och deras samspel är alldeles utomordentligt. Renfro var en förbannat bra skådespelare och agerar rollen som den ondskefullt manipulativa Todd med en otrolig trovärdighet. Det är tragiskt att denna unga skådespelare bara hann bli tjugofem år gammal innan hans liv tog ett abrupt slut i en överdos. Filmatiseringen av Apt Pupil är en snällare variant av boken och även fast det fortfarande är ett provokativt ämne saknar jag mycket av novellens våldsamma och mörka natur. Allt det grymma som beskrivs i boken är rejält nedtonat och Todds möten med ”vinalkisarna” är helt borttagna. Det är emellertid inte filmens största problem. Bokens våldsamma slut är helt borttaget och skedet fram till crescendot är till viss del ändrat. Även fast det inte är ett lyckligt slut i ordets rätta mening är det ingenting mot var boken hade att erbjuda. Det är inte första gången detta händer i filmatiseringarna av Kings verk, Cujo (den recenserar jag HÄR) är ett annat bra exempel och jag förstår inte varför det ska vara så svårt att följa Kings vision fullt ut och låta filmerna få sluta på samma vis. Om man nu ska trilskas med att göra en massa nyinspelningar kan man börja med alla de filmer som helt bortser från förlagornas slut, då kan jag se en mening med dem. Även fast Apt Pupil inte kommer i närheten av boken måste jag ända få lov att säga att det är en lyckad filmatisering och för det har vi Singers skickliga regi och de två huvudrollsinnehavarna att tacka för. Men jag kan inte sluta att irritera mig något fruktansvärt på att Singer inte kunde följa historien hela vägen, hur svårt ska det vara?

Doctor Sleep (2002)

Michael Strother flyttar med sin familj från Seattle till London. Han hjälper folk med att sluta röka genom hypnos och under en session kommer han i direktkontakt med sin patient och ser en flicka kämpa för sitt liv i ett vattendrag. Han låter sig utpressas och tvingas jobba med polisen med att hjälpa dem att få fast en seriemördare som härjar i staden. Den lilla flickan visar sig vara den enda som lyckats fly och är nu djupt traumatiserad av händelsen. Ju mer de nystar i historien desto närmare kommer de den känslokalla mördaren och snart svävar Michaels egen familj i stor fara.

Goran Visnjic var när Doctor Sleep (eller Close Your Eyes som den även kallas) kom, omåttligt populär som kirurgen Dr. Luka Kovac i långköraren ER/Cityakuten. Det var en serie jag såg då och då när de gick i repris under sena kvällar. Då tyckte jag att han var en av de mest intressanta karaktärerna i serien och dessutom tyckte jag att han var en bra skådespelare. Det är han även i Doctor Sleep. Saken är den att han är den med mest talang för yrket. Den resterande skaran människor involverade känns inte särkilt engagerande och Shirley Henderson som spelar polisen Janet Losey känns mest påfrestande med hennes tårfyllda ögon och irriterande röstläge. Jag tyckte mycket om Doctor Sleep när jag såg den första gången och jag minns den som en riktigt otäck historia. Ända sedan dess har jag velat återbesöka den och jag har pratat gott om filmen med många människor genom åren. Nu tyckte jag helt annorlunda. Det är en ganska tam och förutsägbar historia som räddas något av filmens sista femton minuter som faktiskt är riktigt spännande. En speciell scen som involverar ett vasst objekt och ett öga är riktigt, riktigt effektfullt. Alla klichéer finns här och det blir en långsam och ganska ointressant berg och dalbana där vi återigen får historien ”doktorn-som-åker-till-ett-nytt-ställe-med-sin-familj-för-att-glömma-det-fruktansvärda-som-hänt-men-dras-in-i-någonting-nytt-och-nu-är-hans-familj-i-fara-och-han-dör-nästan-på-kuppen” berättad för oss. Här finns dock en väldigt intressant historia i seriemördarens intentioner men tyvärr utvecklas den aldrig på ett tillfredställande sätt. Jag skulle gärna vilja veta mer om den galna alkemisten Francis Paladine! Datoranimeringarna under hypnoserna känns idag väldigt förlegade och ser mest ut som windows skärmsläckare och filmens fula förtexter fick mig att leta efter spelkontrollen till mitt gamla playstation. Detta är i och för sig petitesser som jag förmodligen enbart lät ta upp onödig energi för att jag blev besviken på att filmen inte var lika bra som jag mindes den. Doctor Sleep är inte helt värdelös och ibland är det en mycket bra psykologisk thriller med ockulta inslag men den är långt ifrån så lysande som jag tyckte för tio år sedan.

The Sentinel (1977)

Fotomodellen Alison Parker har bott tillsammans med sin pojkvän Michael i snart två år och han tjatar på henne att de ska gifta sig. Alison känner sig inte redo för knyta de banden utan behöver istället tid för sig själv då hennes liv har kantats av tragiska händelser de senaste åren. Hon hittar en lägenhet i utkanten av centrala New York till en minst sagt överkomlig slant och flyttar genast in. Hon träffar sina nya grannar, en samling udda karaktärer som anordnar en inflyttningsfest för henne men hon inser snart att allt inte står riktigt rätt till. Alison drabbas av plötsliga svimningsattacker och hon har svårt att sova om nätterna på grund av de högljudda hyresgästerna. Hon kontaktar hyresvärden för att få bukt med de stökiga grannarna. Enda problemet är, att förutom en blind präst på den femte våningen, så har ingen bott i hyreshuset på snart tre år.

”Black-and-white cat. Black-and-white cake.”

Jag var på ett sagolikt luciatåg i Sankt Johannes kyrka i Malmö igår och när jag kom hem började jag tänka på Michael Winners övernaturliga rysare The Sentinel. Jag plockade fram dvdn och slog mig ner i soffan i skenet av julgransbelysningen. För mig har Winner alltid varit regissören som gjorde de bästa Charles Bronson filmerna. Death Wish 1-3 (alla fem filmerna recenserar jag HÄR), Chato’s Land och The Mechanic visar Bronson i sitt esse. The Sentinel har jag stött på lite varstans utan att det har blivit av att jag sett den men till slut tog jag mig i kragen och beställde filmen. Det är jag förbannat glad över att jag gjorde.

”To thee thy course by lot is given charge and strict watch, that to this happy place no evil thing approach or enter in.”

The Sentinel har en sjuhelvetes skådespelarensemble. Jag tror aldrig jag har sett lika många bra skådisar i en och samma skräckfilm förut, filmen kryllar av kända ansikten. Tidigt i sina karriärer medverkar här Tom Berenger, Beverly D’Angelo (fantastisk som tystlåten lesbisk kåtbock), Christopher Walken, Richard Dreyfuss och Jeff Goldblum (som av någon konstig anledning är dubbad) i små roller eller som statister. Förutom dessa idag stora namn dyker rutinerade skådespelare som Ava Gardner, Arthur Kennedy, Martin Balsam, Eli Wallach och John Carradine (i en tidstypisk roll som den blinda prästen) upp. Cristina Raines passar perfekt som den vackra men plågade modellen Alison och Chris Sarandon (i porrmustasch) är bra i rollen som hennes tvivelaktiga pojkvän.

The Sentinel är en toppenfilm som innehåller allt en bra skräckfilm ska innehålla. Lesbiska tokstollar, snygga slipsar, våldsamma specialeffekter och religiös vidskepelse är bara några av de ingredienser vi blir serverade under nittio minuter. Filmen är väldigt stämningsfull rakt igenom och många gånger är den oväntat brutal. Jag tänker ofta på Roman Polanskis Rosemary’s Baby och The Tenant när jag tittar på The Sentinel och jag skulle inte bli förvånad om Lucio Fulci sett filmen innan han gjorde sin mästerliga The Beyond. Filmens upplösning påminner mycket om Tod Brownings mästerverk Freaks (HÄR skriver jag om den) och i mångt och mycket känns The Sentinel som ett potpurri av allt som varit bra med skräckfilmen genom åren. Jag gillar förstås The Sentinel skarpt och den ansluter sig numera till mina favoriter bland sjuttiotalets ockulta skräckfilmer. The Sentinel är en film jag kommer att se flera gånger i framtiden och jag rekommenderar den varmt.

Inbred (2011)

Jeff och Kate tar fyra ungdomsbrottslingar med sig ut på landet för att lära snorungarna vett och etikett. De har hyrt en stuga ute på vischan i den lilla byn Mortlake utanför Yorkshire och planerar en lugn helg ute i naturen. Det blir inte riktigt som de har tänkt sig. Nästkommande dag beger de sig ut på landsbygden för att göra saker tillsammans med det spårar snart ut och ungdomarna vandaliserar allt de kommer över. Två av dem avviker från gruppen och blir attackerade av tre byfånar som fördriver tiden med att elda upp levande kreatur och masturbera till bilder av nakna kvinnor med djurhuvuden. När de andra i gruppen kommer till deras räddning skadar sig Jeff svårt och de skyndar sig till den lokala puben (The Dirty Hole) för att be om hjälp. Det visar sig vara deras livs största misstag. Jeff får huvudet separerat från kroppen av en köttyxa och de andra blir inlåsta i källaren. Sjuka föreställningar anordnas i byn och gästerna från storstaden är underhållningen.

”They won’t leave, they never do.”

Jag läste mycket om regissören Alex Chandons senaste film, Cradle of Fear när den var på tapeten i början av millenniet. Mycket tack vare att min tonårsidol Dani Filh från black metal bandet Cradle of Filth hade en roll i den. Det blev dock aldrig av att jag såg den fast jag hållit den i min hand vid flera tillfällen genom åren. Det tog Chandon tio år att leverera en ny film och Inbred har det surrats en hel del om de senaste månaderna och efter det att jag såg trailern för ett tag sedan blev jag mycket nyfiken.

”Is it also inproper for me to stick my cock in your good ladys mouth?”

Inbred inleds med en helt bisarr sekvens där en man och en kvinna sitter i en lada och dricker lemonad, samtidigt som en ung man klyver ved i bakgrunden. När den unga mannen blir nekad ett glas av den läskande drycken blir han skogstokig, kläcker ur sig ovanstående mening och hugger ihjäl dem båda med yxan. Sedan blir vi introducerade för de otroligt irriterande ungdomarna som tittat på filmklippet på en mobiltelefon. Filmens första halva är ganska händelsefattig, men inte direkt tråkig. Den sista halvan består mest av skrik och brutala dödsscener. Inget fel i det men vad jag stör mig lite på är de incestuösa byfånarnas utseende och agerande. Det känns som om regissören har samlat ihop ett gäng teaterskådisar och skickat iväg dem till närmaste buttericks-affär för att handla skämtartiklar och maskeradsmink. Med andra ord är deras utseenden inte särskilt imponerande och det förstör helheten något. Skådespeleriet pendlar mellan bra och kasst men karaktären Jim som bär flera likheter med Rob Zombies skapelse Captain Spaulding är underhållande som den skvatt galna ledaren. Inbred bär uppenbara likheter med filmer som The Texas Chain Saw Massacre, Two Thousand Maniacs!, Deliverance, An American Werewolf in London, The Hills Have Eyes och Wrong Turn (här kan ni läsa mina recensioner av den fjärde och femte delen i serien) men det är nog menat mer som en hyllning än en efterapning. Den brittiska humorn finns här, om än becksvart, men jag kom aldrig på mig själv med att dra på smilbanden, kombinationen mellan skräck och humor fungerar inte riktigt. Filmen försöker ofta att vara så stötande som det bara går och att trampa allt som är politiskt korrekt på tårna. Inbred ger emellertid en van skräckfilmstittare som mig själv inte mycket nytt att höja ögonbrynen åt, även fast filmen på sina ställen är en riktigt elak jävel. Man vet att det inte kommer att sluta lyckligt. Vissa av morden är dock förbannat snyggt utförda och den mörka musiken gör vissa sekvenser i filmen riktigt effektiva i sann sadistisk anda. Här har de även den goda smaken att ta livet av de mest irriterande karaktärerna först och det är ju alltid ett plus. Jag är lite kluven till Inbred. Den var absolut inte dålig men jag hade nog alldeles för höga förväntningar.

The Shawshank Redemption (1994)

Bankmannen Andy Dufresne blir oskyldigt anklagad för morden på sin fru och hennes älskare. Hans dom blir två gånger livstids fängelse, utan någon chans till att bli benådad. 1947 kommer Andy till Shawshank fängelset. Sakta knyter han en livslång vänskap med fången Red som redan avtjänat tjugo år av sitt livstidsstraff. Shawshank styrs av den ondskefulla fängelsedirektören Samuel Norton och den aggressiva fångvaktaren Byron Hadley. För att göra vistelsen så uthärdlig som möjligt för sig själv och de andra fångarna hjälper han fängelsepersonalen med deras ekonomiska bekymmer och med att hitta kryphål i den tjocka lagboken. Andy har dock en baktanke med sina handlingar som ger honom en gnutta hopp, hopp om att finna sin nyckel till frihet.

”I’m innocent, just like everyone else here.”

Det finns mängder av recensioner av The Shawshank Redemption (eller Nyckeln Till Frihet som den heter här hemma i Sverige) runtomkring på nätet och det finns egentligen inte mycket mer att tillägga. Anledningen till att jag överhuvudtaget låter filmen få ta upp plats här på bloggen är att jag har gett mig själv uppdraget att läsa och se, om inte allt, så i varje fall det mesta som Stephen King har skrivit eller ligger till grund för.

The Shawshank Redemption bygger på Stephen Kings långnovell Rita Hayworth and the Shawshank Redemption (Vårbedrift från Sommardåd) som ingår i hans novellsamling Different Seasons. Filmatiseringen blev regissören Frank Darabonts stora genombrott och genererade fler filmatiseringar av Kings verk med The Green Mile och senast The Mist (recension HÄR). Darabont inledde sin karriär som filmstuderande med att filmatisera Kings novell The Woman in the Room som han fick lov att göra kortfilm av för en dollar (en s.k. dollar baby). Många av Kings historier har köpts av andra filmstuderande regissörer för samma summa med det enda kravet att King själv äger rättigheterna och att filmerna aldrig ska göras med intentionen att tjäna pengar på dem. Dessutom ska en kopia av filmen skickas till King själv. Darabonts kortfilm gjorde intryck på King och av Darabonts hittills fem långfilmer är det bara två av dem som inte har någonting att göra med författarens verk. Darabont äger emellertid rättigheterna till The Long Walk (boken recenserar jag HÄR) och korthistorien The Monkey som han själv säger skall göras till film i framtiden, så samarbetet mellan de båda är långt ifrån över.

”I had to come to prison to be a crook.”

Att The Shawshank Redemption ligger på första plats över de bästa filmer som någonsin har gjorts på imdb är ett skämt. Visst, det är en bra historia men att den blivit hyllad världen över som ett mästerverk är lite att ta i. I ärlighetens namn är det inte en särskilt originell historia och den innehåller de flesta klichéer som genren har att erbjuda. Det är absolut inget fel i det men själv föredrar jag de fängelsefilmer som inte tar sig själva på för stort allvar och om de nu vill göra det ser jag hellre på kvalitetsserien Oz. Till och med männen och kvinnorna på Oscarsgalan förstod att The Shawshank Redemption inte var något storverk när den av sina sju nomineringar håvade hem nada. Jag har aldrig varit någon större gillare av Tim Robbins och även fast han sköter sig alldeles utmärkt här är det något med honom som gör att jag aldrig imponerats av mannen. Samma sak gäller för Morgan Freeman (han har i och för sig en fantastisk berättarröst) som jag någon gång under tvåtusentalets början inte klarade av att se i tv-rutan längre. Likt Samuel L. Jackson dök han upp i vad som kändes som var och varannan film och nu upplever jag honom mest som en uttjatad kliché av sig själv. I The Shawshank Redemption gör de båda (och resten av skådespelarensemblen med för den delen) dock väldigt bra ifrån sig men det hjälper inte den ofta haltande historien. I bokform fungerade den hundrasidiga berättelsen alldeles utmärkt (även fast det inte är en av mina favoriter) och jag sträckläste den i sällskap med en god islaywhisky. Filmatiseringen håller sig väldigt trogen förlagan och det är inte mycket som har ändrats men jag kan inte annat än att tycka att filmen känns något onödig. Det är inte särskilt konstigt att The Shawshank Redemption har lyckats hitta sig in i publikens hjärtan då den berättar sin gripande historia om vänskap, mod, längtan och svek. Det är sådant som tilltalar den stora publiken och så kommer det nog alltid att vara. Det är klart som korvspad att The Shawshank Redemption är en bra historia, det är en fängelsefilm med klass men om man tycker att detta är den bästa film som gjorts så kan man inte ha sett mycket av den varan i sitt liv. Ibland känns filmen ganska seg, något som jag aldrig upplevde när jag läste boken. Jag vet att många av er som läser detta förmodligen inte håller med mig om att detta kanske är en av tidernas mest överskattade filmer och det är okej, varje människa har rätt till sin egen åsikt men gör mig en tjänst. Läs boken (och se mer film) innan du rankar The Shawshank Redemption som en av de bästa filmer som någonsin har gjorts.

The House by the Cemetery (1981)

Dr. Norman Boyle, hans fru Lucy och deras son Bob flyttar temporärt från deras lägenhet i New York till ett stort hus (som ligger i anknytning till en förfallen kyrkogård) i utkanten av Boston. Mannen i hushållet har fått i uppdrag att slutföra jobbet (vad det nu är framkommer inte riktigt) som hans kollega Dr. Petersen aldrig avslutade, då hans liv tog en tragisk vändning. Dr. Petersen blev alltmer besatt av den galna kirurgen Freudstein som under 1920-talet utförde fruktansvärda experiment i samma hus som Petersen bodde i. Hans efterforskningar fick ett abrupt slut och han tog sitt eget liv genom att hänga sig i stadens bibliotek. Till samma hus har nu familjen Boyle flyttat. Mystiska händelser avlöser varandra i deras nya hem. Knarrande ljud och barngråt hörs från husets alla hörn och Bob spenderar mer och mer tid med sin nya flickvän Mae (som ingen annan kan se) som varnar honom för att stanna kvar i huset. När familjen väl inser att de måste lämna Boston bakom sig så fort de bara kan är det redan för sent. Någonting fruktansvärt gömmer sig nere i källaren och hans namn är Dr. Freudstein.

”Call it what you will but it’s always been Freudsteins house.”

Lucio Fulci är den största och första anledningen till att jag blev (och fortfarande är) förälskad i den italienska skräckfilmen. The House by the Cemetery är förmodligen den film jag sett flest gånger av de närmare sextio filmer som regissören levererade innan han tragiskt avled 1996. Jag och en kompis såg The House by the Cemetery, under våra sista år som tonåringar, om och om igen och jublade lika mycket varje gång fladdermusen dök upp eller när barnflickan fick sin hals avskuren likt en brödskiva. Vi imiterade den irriterande pojken Bob och filmen var det största samtalsämnet under helgens bravader. Kopian jag ägde var en svensk vhs-utgåva med felstavad filmtitel men den var i alla fall oklippt. De andra filmerna av regissören som gavs ut av det svenska filmbolaget var alla sönderklippta. Inte en droppe blod sågs till och karaktärer försvann ur filmerna utan att det gavs någon förklaring varför. Nu är detta problem ett minne blott och de flesta av de filmer som fascinerade mig som tonåring finns nu att få tag i helt oklippta, utan några större besvär. 

The House by the Cemetery är den sista delen i Lucio Fulcis filmtrilogi "Death Trilogy" (döden är förvisso ett ständigt återkommande tema i hans filmer), de andra två är City of the Living Dead och The Beyond. Tillsammans med Zombie Flesh Eaters och The New York Ripper är dessa filmer anledningen till att Fulci fick det passande smeknamnet ”The Godfather of Gore”. Fulci har regisserat de flesta av filmens genrer med ett oftast gott resultat men han kommer nog för alltid vara främst förknippad med dessa verk. De många och långa våldscenerna avlöser varandra och även fast de blodiga inslagen inte är lika många som i ovan nämnda filmer gör de sig påminda under fladdermusattacken eller när mäklaren kommer på besök. 

“Ann? Mommy says you're not dead. Is that true?”

Det första vi får se i The House by the Cemetery är ett par bröst. Några minuter senare har kvinnans huvud blivit genomborrat av en kökskniv efter det att hon förskräckt fått syn på sin pojkväns lemlästade kropp. Vad som sedan följer är en ganska okomplicerad (för att vara Fulci) historia som blandar slashergenren med spökfilmen på ett högst tillfredställande sätt. Visst finns det logiska luckor lite här och där men det är ingenting som stör. Många av Fulcis filmer känns som surrealistisk konst. Varje gång man ser dem upptäcker man nya nyanser eller underförstådda meningar. Man finner ny symbolik och de allra enklaste historierna utvecklas till komplicerade hjärnnötter, vare sig det finns en logisk förklaring eller inte. 

Kompositören Walter Rizzati står för det pianobaserade ljudspåret och även fast han inte är någon Fabio Frizzi fungerar Rizzatis musik alldeles utmärkt. Den inledande melodin påminner starkt om det klassiska musikstycket Adagio och sätter den drömska stämningen i filmen. Fulcis regi är strålande och som vanligt lägger han mycket fokus på karaktärernas kroppsspråk och zoomningar på övertydliga detaljer, det är inte konstigt att hans registil ibland har jämförts med Sergio Leones. The House by the Cemetery delar flera likheter (om man nu vill leta efter dem) med Stanley Kubricks The Shining (som jag recenserar HÄR) och om de är medvetna eller inte tänker jag inte spekulera i, det är två helt skilda filmer som fungerar lika bra fast på helt olika vis. Pojken Bob (som har världshistoriens kanske sämsta dubbning) och Danny i The Shining är båda två unga pojkar som flyr iväg från verkligheten med deras låtsaskompisar, för dem båda två blir det deras räddning. Här är det spöket Mae som försöker förhindra att Bob råkar illa ut och även fast historien inte är på långa vägar lika utvecklad som i The Shining är The House by the Cemetery en grymt underskattad film bland ”seriösa” filmkritiker runt om i världen. Det händer mycket konstiga saker i The House by the Cemetery men det som ändå tar priset är när barnflickan Ann torkar upp en stor blodpöl från golvet och när Lucy frågar vad hon gör får hon svaret ”I made coffee”, inga konstigheter. Catriona MacColl som även medverkar i de två andra delarna i dödstrilogin passar som vanligt alldeles perfekt in, det ligger en sårbar hinna över hennes karaktärer och The House by the Cemetery är inget undantag. Även fast The House by the Cemetery inte är den bästa delen i filmtrilogin har den ändå en speciell plats i mitt hjärta som den film som introducerade mig för dessa mäktiga våldsfilmer. Jag kan inte annat än att känna mig lite avundsjuk på alla de människor som får stiga in i Lucio Fulcis värld för första gången. The House by the Cemetery är inte Lucio Fulcis bästa skapelse men det är en bra introduktion till regissören och det är fortfarande en förbannat bra film! 

The Running Man (1987)

Framtidens Amerika har kollapsat och år 2017 (det står 2019 på filmomslaget) har jordens tillgångar sinat och blivit en bristvara. De fattiga lever under vedervärdiga förhållanden och de rika frossar i lyx. Media dirigeras med en hjärnhand och allt censureras efter de nya normerna regeringen bestämmer. En sadistisk tv-show (en våldsam variant av TV4s Gladiatorerna) under namnet The Running Man är omåttligt populär och invånarna blir hjärntvättade av bolaget ICS med programledaren Damon Killian i spetsen, som styr programmet och dess innehåll.

Polisen Ben Richards vägrar att lyda order när han blir kommenderad att kallblodigt avrätta en grupp hungriga medborgare under ett upplopp. Han fängslas under falska anklagelser och blir satt i arbete i ett fångläger. Tillsammans med några kamrater lyckas de fly och Ben beger sig till sin brors lägenhet i hopp om att undkomma lagens korrumperade män. Hans bror är sedan länge borta och istället bor den argsinta spanjorska Amber Mendez i lägenheten. Ben tar henne som gisslan i hopp om att kunna fly utomlands men rymningsförsöket misslyckas och han blir infångad. Programledaren Killian har kommit på den geniala idén att låta straffade fångare delta i The Running Man och Ben blir tvingad till att ställa upp som deltagare. Tillsammans med hans två vänner William och Harold (även Amber blir inkastad i spelet efter det att hon gjort sig skyldig till stöld) blir de levande måltavlor i ett spel på liv och död. Om de vinner får de tillbaka sin frihet, om de förlorar mister de sina liv. Hack i hälarna jagar mördarmaskiner dem som djur och deras chans för att överleva minskar för varje sekund.

… Minus 100

och nedräkningen har BÖRJAT…

The Running Man är väldigt löst baserad på en roman av Stephen King som denne skrev under pseudonymen Richard Bachman. Boken (vars svenska översättning är Den Flyende Mannen) och filmen har inte mycket gemensamt förutom vissa händelseförlopp och några av karaktärernas namn. Kings roman var en mycket spännande paranoia-thriller som såg kritiskt på samhällets framtid. Någonstans i boken skriver King att ”Han upptäckte att han satt och bet sig i läpparna och tvingade sig själv att sluta med det”. Precis så kände jag boken igenom och jag avverkade de tvåhundratjugosex sidorna inom loppet av två dagar. I boken är Ben Richards en man i trettioårsåldern som lever i fattigdom. Hans fru är tvungen att prostituera sig och deras blott arton månader unga dotter ligger svårt sjuk i lunginflammation. För att rädda familjens ekonomiska situation och deras dotter från en säker undergång ställer han upp i tv-underhållningen Den Springande Mannen. För varje timme han håller sig vid liv får familjen etthundra dollar och om han klarar sig i en månad vinner han en miljard dollar. Ben flyr från stad till stad och byter förklädnader och identiteter och fattiga medborgare som tröttnat på hur samhället styrs erbjuder honom hjälp, andra försöker att mörda honom för att själva tjäna en hacka. Filmatiseringen är en helt annan historia, en lövtunn sådan med muskelberget Arnold Schwarzenegger i huvudrollen som Ben Richards.

“You're lucky he didn't kill you, too. Or rape you, then kill you. Or kill you, then rape you.”

The Running Man, i händerna på regissören Paul Michael Glaser är ren underhållning, hjärndöd sådan. 1980-talet kunde inte vara mer påtagligt än här. Det riktigt osar eran med elektronisk musik, det fruktansvärda klädmodet och frisyrerna som innehåller tillräckligt mycket hårspray för att permanent kunna ta kål på ozonlagret. Det är en testosteronfylld actionrökare som hela tiden håller mig skamligt underhållen och levererar allt jag kan önska mig från genren. Arnold Schwarzenegger är perfekt i huvudrollen (även fast han inte är en nästan två meter lång och spinkig figur som i boken) och han levererar så många oneliners att i stort sett all hans dialog består av sådana. Jag har nog aldrig sett en film som innehåller lika många käcka ordvitsar och som är så extremt usla på ett högst tillfredställande och komiskt vis. The Running Man är förhållandevis våldsam och blodet sprutar ofta och länge åt alla håll. Elakingarna som är hack i häl på Arnold och hans vänner är riktigt festliga påhitt. Vi får bekanta oss med Buzzsaw (en motorsågssvingande mc-knutte), Fireball (en flygande tosing med eldkastare), pensionerade Captain Freedom (som liknar Freddy Mercury), Subzero (en ishockeyspelare med sylvass klubba) och sist med inte minst Dynamo (en operasångare i julgransbelysning).  The Running Man går inte att jämföra med förlagan som är en strålande Stephen King-historia. Men som en fristående film lyckas den däremot leverera förbannat underhållande action och det är en av mina favoritfilmer med Arnold i huvudrollen. Detta är fan så mycket mer underhållande än årets kioskvältare på liknande tema, The Hunger Games. Dessutom försöker filmen inte ta sig själv på för stort allvar utan väljer istället att ge publiken totalt hjärndöd underhållning, precis så som jag vill ha det.