Stephen King - Roadwork (1981)

”Vindrutetorkarna svepte fram och tillbaka med regelbunden rytm och nedanför dem rann snön, som defrostern hade förvandlat till slask, som tårar.”

Barton George Dawes är fyrtio år gammal och lever ett stilla liv någonstans i Amerika, tillsammans med sin fru Mary. De har varit gifta i tjugo år och Barton har jobbat lika många år på tvätteriet Blue Ribbon (samma tvätteri som händelserna i The Mangler utspelar sig) där han sakta klättrat upp till toppen som chef. Barton och Mary har haft en tuff tid bakom sig. De förlorade sitt första barn vid födseln och deras andra vid tio års ålder. Hemadressen har varit på Crestallen Street i snart fjorton år och de tar en dag i taget.

”Vad vill ni ha, Dawes? Sprängämnen, svarade han.”

En dag blir det för mycket för Barton. Inte bara hans arbetsplats utan även deras hem ska rivas till grunden då en motorväg ska byggas genom staden. De blir tvungna att flytta till en närliggande förort men Barton vägrar. Han säger upp sig från sitt jobb och köper i hemlighet vapen. Han konsumerar mer och mer alkohol och beter sig alltmer oresonabelt. Snart lämnar Mary honom och han bli ensam kvar i deras dödsdömda hus. Barton får ett utflyttningsdatum av vägverket men han har inga planer på att rätta sig efter det. Barton tänker stanna kvar i sitt hem, till varje pris.

”Kanske, om han var full och slocknade, skulle den bränna upp honom med. Det skulle vara slutet på hela den här ömkliga röran.”

Det har dragits paralleller mellan Stephen Kings Roadwork och Joel Schumachers film Falling Down. Det är inte särskilt konstigt då de har mycket gemensamt. Båda historierna handlar om män som tröttnar på samhällets normer och gör revolt, med våld. Jag föredrar Falling Down.

”Jag vet inte. Jag gillar dig, men det är som om något plågar dig. Jag kan inte förklara det. Det är som om du är på väg att göra nåt riktigt vansinnigt.”

Roadwork, eller Vägbygge som är den svenska översättningen är den tredje boken i serien böcker skrivna under Stephen Kings pseudonym Richard Bachman. Det är den tionde boken jag läser av King och hittills den sämsta. Det är inte en dålig bok men det händer alldeles för lite för att hålla mitt intresse uppe och de trehundra sidorna tog nästan en vecka att ta sig igenom. Ibland är det dock riktigt bra, som hans möte med den unga Oliva eller nyårsfesten som ger honom nya insikter med hjälp av meskalin. Tyvärr är det Bartons tankegångar, dränkta i alkohol, som tar upp bokens största del och efter ett tag håller de mig inte längre engagerad.

”Han höll det i handen och såg på det styva, vita tjänstekuvertet, med sinnet fyllt av nästan alla de dåliga känslor en människa kan ha: Förtvivlan, hat, rädsla, ilska, saknad.”

I Roadwork berättar huvudpersonen att han gillar Max von Sydow (svensk kost med för den delen vilket jag inte kan förstå) och går därför för att se The Exorcist på biografen. Det måste ju betyda att King själv tycker om honom och kanske var det därför som von Sydow blev erbjuden och accepterade att spela huvudrollen i filmatiseringen Needful Things, tolv år efter det att Roadwork blev publicerad.

”Det fanns ingenting som höll honom kvar utom en vidrig tvångsföreställning. Ingen fru och bara ett spöke till barn, inget jobb och ett hus som snart inte skulle vara något hus mer. Han hade pengar på fickan och en bil som var betald. Varför satte han sig inte i den och åkte iväg?”

Bachmans romaner (i alla fall de tre första) är mer jordnära än mycket annat som King skriver under eget namn. De tar upp saker som faktiskt kan hända i samhället om en människa blir pressad för mycket och till slut får nog. De tar upp psykisk ohälsa och meningslösheten i samhället som invånarna ständigt blir matade med. Det handlar om masskonsumtion i absurdum i The Long Walk (recension HÄR) där vinnaren av Maratonmarschen får sitt liv berikat med allt han kan önska sig under resten av sin existens medan de andra deltagarna förlorar sina liv. Bachmans första roman Rage (som jag recenserar HÄR) bär många likheter med Roadwork. Rage var en studie i en ung människas destruktiva nedåtspiral och det är Roadwork med fast det är inte alls lika bra. Det känns segt och utdraget medan Rage var en bok jag mer eller mindre sträckläste. I varje fall är det skönt att ibland ta en paus från djävulsfigurer, vampyrer, telekinesi eller hemsökta hotell och då är Richard Bachman ett alldeles förträffligt alternativ.

Blackaria (2010)

Angela går i terapi hos sin vän Marco. Hon lider av fruktansvärda mardrömmar vilka började samma dag som hennes nya granne, rumänskan Anna Maria Draghinescu flyttade in i hyreshuset. För varje natt som går får hon värre visioner av en möjlig framtid där Anna Maria blir brutalt mördad i en hiss av en svartklädd figur med ett glimmande rakblad. Samtidigt känner Angela en sexuell dragning till sin kvinnliga granne och drömmarna är lika erotiska som de är förödande. En natt hör hon hemska ljud från andra sidan sovrumsväggen och när hon går för att se vad som är på tok finner hon Anna Maria mördad. Angela är på väg där ifrån när hon välter en kristallkula som krossas mot golvet. Av glasskärvorna låter Angela en optiker tillverka ett par glasögon då kristallkulan gör det möjligt för henne att se in i framtiden. En framtid där hon ser sig själv gå ett våldsamt öde tillmötes.

”The killer was looking for the secret of how to forsee the future.”

Francois Gaillard och Christophe Robin gjorde tillsammans den fantastiska Last Caress (som jag recenserar HÄR) och det dröjde inte många månader innan de fortsatte att hylla sina husgudar inom den italienska våldsfilmen med Blackaria. Förutom att finna inspiration från italienare som Lucio Fulci, Dario Argento och Mario Bava har de denna gång mest inspirerats av Brian De Palmas tidiga alster. Det är svårt att inte tänka på Fulcis A Lizard in a Woman’s Skin och De Palmas Dressed to Kill när Blackaria spelas upp framför mina ögon. Last Caress var skitbra men Blackaria är ännu bättre. Fransmännen levererar även denna gång mängder av ultravåld och nakna kvinnokroppar i varierande positioner och jag kan inte sluta att känna mig som en pojke i en godisbutik som bara vill ha mer av allt. Gaillard och Robin använder sig av extrema inzoomningar och deras fokus går till starka färger och detaljer i omgivningarna som tapeter, mattor, sängkläder och askfat och även fast det är filmat digitalt är allt otroligt snyggt. Musiken är precis som i Last Caress signerat ett band vid namn Double Dragon (ja de heter faktiskt så) och det passar perfekt in, även fast discodunket kunde ha fått ersättas av ännu mer Goblin-osande musik. Blackaria innehåller inte särskilt mycket logik men jag gillar ändå historien (den lilla som finns) skarpt och det visuella kompenserar logiken med råge. Blackaria har många grymt snygga filmsekvenser och fransmännen visar ännu en gång vilka duktiga filmskapare de är. Jag hoppas verkligen att de får lite pengar slängda åt deras håll så de kan fortsätta prestera bra film. De har redan visat två gånger att de är mer än kapabla att generera imponerande skapelser med små medel. Blackaria är precis lagom lång och klockar in på runt sjuttio minuter, inte en enda onödig minut används. De minuterna fyller istället upp dvdn med de två kortfilmerna Die Die My Darling och Under the Blade och de är inte fy skam de heller. Njutafilms dvd med Last Caress / Blackaria kan mycket väl vara årets film-släpp och det är ett måste för alla som har ett intresse av den alternativa våldsfilmen. 

Trailern (som även den innehåller massa snusk och våld) hittar du HÄR

Last Caress (2010)

Alexandra får en plötslig känsla av att hon snart ska bli mördad. Hon svimmar på en konstutställning och blir hemskjutsad till sin stora herrgård av den unga assistenten Clara. Alexandras varsel besannas då en kvinna i svart utstyrsel, beväpnad med en köttyxa, tar hennes liv. Mördaren är Alexandras avlägsna släkting som letar efter en tavla värd miljoner som finns gömd någonstans på godset. Hennes letande blir inte långvarig då en man med pilotbrillor och ett spikförsett knogjärn mördar henne. Det visar sig att denne också letar efter den ovärderliga tavlan men mannen blir avbruten då Alexandras kusin och fyra vänner plötsligt kommer på besök. Ovetandes om vad som skett och att en hänsynslös mördare gömmer sig i huset, väntar sällskapet på att Alexandra ska dyka upp.

”It felt like somebody was hitting me multiple times. As if a blade had pierced my flesh. And I felt at that moment. I felt it was the end.”

Last Caress är asbra! Jag köpte filmen för en månad sedan efter det att den (tillsammans med Blackaria) blivit lovordad lite varstans på nätet. Sedan försvann den i drivorna av all nyinköpt film, bortglömd, tills igår då jag kom att tänka på den igen. Regissörsduon Francois Gaillard och Christophe Robin skiter i att följa sina landsmäns fotspår och skapa ytterligare ett storverk som Martyrs, Haute Tension, À l'intérieur eller Ils. Istället väljer de att hylla den italienska våldsfilmen (främst giallo) från den gyllene tidsperioden 1960-1980-talet. Det gör de helt rätt i för detta är så in i helvetes underhållande. Det är inte svårt att finna likheter, eller ibland kopierade scener, från filmer av regissörer som Mario Bava, Dario Argento eller Lucio Fulci och verk som City of the Living Dead, Deep Red och Blood and Black Lace får det största utrymmet bland influenserna. Det är en härlig blandning av sex, våld och grafiska mord och filmskaparna hinner t.o.m. att få med lite nunsploitation, en seans, en lesbisk invit och omotiverade nakenscener i filmen. Det händer saker hela tiden och den ena snygga scenen avlöser den andra. Morden är brutala och minimala klädesplagg eller inga alls dominerar bildskärmen. Sekvensen där kusinen till Alexandra ska peta ut nyckeln ur nyckelhålet och mördaren väntar utanför är makalöst effektiv och min favoritdel i filmen. Den senaste veckan har jag lyssnat uteslutande på tysk krautrock så ett soundtrack som detta kunde inte komma mer lägligt. Det är uppenbart att musikerna har lyssnat mycket på Goblin och Fabio Frizzi (och att de älskar den elektroniska musiken från 1980-talet) men vad gör det när det är så här bra. Last Caress berättar en minimal historia och skådespelarna kommer förmodligen aldrig att bli oscarsnominerade (även fast de sköter sig bättre än väntat) men det kompenseras med massvis av naken hud och blodiga mord. För oss som har sett mängder av italiensk film är detta ett fantastiskt smörgåsbord med allt man kan önska sig. Last Caress är en kort film som klockar in på lite mer än 70 minuter, inkluderat eftertexterna (som är skitsnygga och känns som någonting filmbolaget Redemption/Salvation skulle kunna ha gjort) men det är en perfekt speltid för en film som detta då ingenting känns segt eller onödigt. Har du inte köpt njutafilms släpp av Last Caress (som inkluderar regissörernas film Blackaria, två kortfilmer och filmernas soundtrack) så gör det nu för detta är, som det står på filmomslaget, ”en skräckfantasts våta dröm”.

Wrong Turn 5 (2012)

Fem ungdomar packar bilen full med knark och åker mot den lilla staden Fairlake i West Virginia för att festa loss på årets upplaga av Mountain Man festivalen. En man dyker upp på körbanan och bilen frontalkrockar med ett träd. Utan en skråma på kropparna går ungdomarna för att kolla statusen på mannen som ligger livlös vid vägkanten. Mannen mår prima och börjar vifta med en kniv. Ungdomarna turas om med att sparka skiten ur honom tills en polisbil dyker upp och sätter dem allesammans i finkan. När en av ungdomarna, Billy, tar på sig skulden för knarkinnehavet släpps hans vänner, utan krusiduller, fria och checkar in på ett hotell. Det visar sig att mannen, vars namn är Maynard Odets, varit på rymmen i snart trettio år och efter ett samtal till storstadens poliskår beställs en fångtransport till nästkommande dag. Vad polisen inte vet är att Maynard agerar fadersgestalt till ett gäng kannibaler som bor uppe i bergen och de är redan i full fart med att försöka frita sin saknade familjemedlem…

Jag gillade Wrong Turn när den släpptes för snart tio år sedan. När uppföljaren kom blev jag imponerad över hur våldsam den visade sig vara. Den tredje delen sög rejält och den fjärde, (recension HÄR) som släpptes för knappt ett år sedan, visade sig vara en ganska underhållande tillbakablick på hur allt började. Nu är det dags för den femte filmen i serien vars inspirationskällor är filmer som The Texas Chain Saw Massacre, The Hills Have Eyes och Friday the 13th.

”It’s started. They’re coming for me and you’re dead. But you don’t know it yet.”

Det första vi får se i Wrong Turn 5 är ett par nakna bröst när två ungdomar idkar samlag med varandra. I nästa sekund får ett nyhetsankare sitt fula finger avhugget med en yxa och inte långt därefter ligger den andra handen på marken med spretande fingrar och får agera nummer i filmserien tillsammans med titeln.  Precis som i Wrong Turn 4 försöker filmskaparna att införa lite bakgrundshistoria till filmserien med att kort berätta att stadens invånare försvann 1817 och ingen vet än idag vilka eller vad som låg bakom. Det tillför väl inte särskilt mycket till Wrong Turn 5 men det är kul att de fortfarande i alla fall försöker. Att festligheterna denna gång utspelar sig under en årlig halloween-fest är en kul idé, problemet är bara att de inte tar till vara på det överhuvudtaget utan låter filmen utspela sig på en polisstation med en heldöd stad utanför. Jag trodde att det var full fest i Fairlake men festivalbesökarna kanske inte rör sig i just det kvarteret, vad vet jag? De få scener där gatorna är fyllda med utklädda besökare och kannibalerna One Eye, Saw Tooth och Three Finger kommer på besök fungerar bra då de smälter in alldeles utmärkt. De inavlade kannibalernas utseenden förändras från film till film och det känns som de ser allt mer plastiga och just maskeradmaskerade ut för varje film som görs. Specialeffekterna, som (oftast) är av det gamla hederliga slaget, är det dock inget fel på och mötet med gräsklipparen och tösen som matas med sina egna inälvor är uppfinningsrika påhitt. Wrong Turn 5 är ganska händelselös och känns överlag ganska b med dåliga skådespelare, (t o m Doug ”Pinhead” Bradley är rent ut sagt usel) fjantig dialog och ett beteende som skulle få vilken yrkesgrupp som helst avskedad men det är ett underhållande tidsfördriv. Filmen går mest ut på att folk tillfångatas av kannibalerna för att sedan avrättas på så brutala sätt som möjligt och det är ju ingenting jag kan klaga på. Karaktären Lita slår huvudet på spiken när hon bölar ”Oh, God, I’m so stupid” efter det att hon fått sina ögon utstuckna. Alla involverade är riktigt korkade. Wrong Turn 5 var inte särskilt spännande och filmen var ungefär som jag förväntat mig, varken bättre eller sämre. Jag kommer inte på någon bra svensk översättning till guilty pleasure men det är i alla fall precis vad Wrong Turn-filmerna är för mig och jag vet att jag kommer att kasta mig över den sjätte delen (om de nu bestämmer sig för att förlänga serien) så fort jag bara kan. 

The Stand (1994)

Allt började som en vanlig förkylning men förvandlades snabbt till ett dödligt virus som spred sig genom landet likt en löpeld. Inom loppet av några dagar föll nittionio procent av jordens befolkning offer för den dödliga influensan. Den kvarstående procenten får kämpar för sin överlevnad och längs deras färd, genom ett ödelagt Amerika, sluter de samman och bildar två läger. I Nebraska befinner sig Abagail Freemantle, en djupt religiös 106 årig kvinna vars sista uppgift i livet blir att agera språkrör åt Gud själv. Genom drömmar samlar hon de kvarstående människorna som fortfarande tror på godheten och tillsammans bygger de upp ett nytt samhälle i Colorado som får namnet Frizonen. Samtidigt i Las Vegas lockar Randall Flagg, den svarte mannen, till sig en arme av undersåtar, vars enda funktion är att förgöra allt som är gott. Det är dags att välja sida i den slutgiltiga kampen mellan gott och ont.

”Folks around these parts call me Mother Abagail. I’m 106 years old and I still make my own bread.”

The Stand släpptes 1978 och blev Stephen Kings fjärde publicerade roman. Det var en tungviktare och bokförlaget tvingade King att korta ner boken rejält. Tolv år senare fick han chansen att släppa The Stand så som det var tänkt från början, en nästan 1300 sidor lång historia om det ständigt återkommande temat på ondska och godhet. Förutom de adderade fyra hundra sidorna gjordes förändringar i boken och karaktärer och personer som Madonna, Freddy Krueger, Tom Cruise och Predator vävdes in i historien för att känslan av nutid skulle förstärkas. Vid ett tillfälle sitter Stu och Tom och tittar på Rambo 4, tjugoåtta år innan det att Sylvester Stallone bestämde sig för att återuppliva den gamle actionhjälten. 1994 gjordes filmatiseringen och resultatet blev en sex timmar lång miniserie, uppdelad på fyra delar. Det blev det andra (av många) samarbetet mellan King och filmregissören Mick Garris, efter det att de jobbat tillsammans med Kings första manus som var skapat direkt för den stora duken, Sleepwalkers. 

”- Oh. I never even introduced myself, did I? Pleased to meet you Lloyd. Hope you guessed my name.

- Huh?

- Oh, nothing. Just a little classical reference. Actually, my name is Flagg, Randall Flagg.”

The Stand som vi känner bättre till under namnet Pestens Tid var ett tidskrävande projekt att sätta igång och till en början var jag inte säker på att jag skulle fullfölja det, men det förändrades väldigt kvickt. Jag drogs snabbt in i historien och under lite mer än en veckas tid var romanen det enda som upptog min tankeverksamhet då jag inte befann mig på jobb. Miniserien har jag sett vid flera tillfällen tidigare och jag har alltid tyckt väldigt mycket om den. Nu i efterhand är den inte lika bra men den är väldigt trogen förlagan och precis som med tv-versionen av The Shining (som jag recenserar HÄR) är det på gott och ont.

”- The bride cometh to the bridegroom as a flame to the wick of the lamp.

- Is that the bible?

- Danielle Steel, I think.”

Miniserien inleds smått lysande med Blue Öyster Cult’s Don’t Fear the Reaper, samtidigt som döden sveper genom landet och lämnar ett fallerande USA bakom sig. The Stand har otroligt många karaktärer och även fast inte miniserien har lika många som boken är det ibland svårt att komma ihåg vem som är vem. Som vanligt när det kommer till filmatiseringar är en del händelseförlopp och karaktärer ändrade. Det är dock inte något jag stör mig på och de få förändringarna som har gjorts fungerar bra. Det enda jag saknar är Trashmans möte med psykopaten The Kid, utvecklingen hos den till en början mordiska pojken Joe och de mer galna tendenserna hos Harold. Skådespeleriet är rakt igenom mycket bra med undantag för två insatser. Det första är Corin ”Parker Lewis” Nemec. Jag hatar Corin Nemec och här är han precis lika värdelös som vanligt. Han motsvarar inte alls den bilden som jag får av Harold i boken och dessutom så har filmteamet valt att kladda dit prickar i ansiktet på honom som ska föreställa finnar och de försvinner och återuppstår lite hur som helst. Det ser verkligen urlöjligt ut. Det andra problemet är Molly Ringwald som spelar Frannie. Jag hatar henne också. Det är svårt att förstå att hon har en lyckad skådespelarkarriär bakom sig. Hennes otroligt irriterande röstläge retar gallfeber på mig. Resten sköter sig utmärkt. Jag har alltid tyckt om Rob Lowe, Gary Sinise och Miguel Ferrer och det är ett utmärkt val att använda Ray Walston i rollen som den gamle mannen Glen Bateman. Jamey Sheridan (i härligt ful hockeyfrilla) är perfekt i rollen som smilfinken Flagg, även fast det djävulsliknande utseendet som han har allt som oftast i seriens sista del, känns onödigt. Vi vet ju redan vad han ska symbolisera, eller hur? Jag hade helt glömt bort att Ed Harris och Kathy Bates medverkade och även fast de inte har mycket speltid har de små men viktiga roller. Stephen King dyker som vanligt upp i en lite större roll än tidigare och det gör även regissörerna Tom Holland och Sam Raimi. Jag kan rada upp den ena skådespelarinsatsen efter den andra men då skulle jag fylla ytterligare en sida så jag stannar här och konstaterar istället att i det stora hela är det riktigt bra. Att The Stand är en tv-produktion märks tydligt men det är absolut ingenting som stör. Effekterna är väl sisådär men de drabbade influensaoffren är väldigt effektiva och man kan nästan känna doften av ruttnande människokött genom tv-skärmen. Överlag är det mesta väldigt bra iscensatt. The Stand lyckas förmedla det fruktansvärda 1990-talsmodet alldeles utomordentligt. Pottfrisyrer, minst två storlekar för stora klädesplagg och byxor som är uppdragna till armhålorna gör sig ännu en gång påminda. Det ser verkligen fånigt ut och jag försöker förtränga att jag själv en gång i tiden klädde mig och såg ut på det viset.

The Stand är en mastig miniserie att ta sig igenom och likaså romanen men det blir aldrig tråkigt eller utdraget. De religiösa aspekterna blir (särskilt i boken) ibland lite tröttsamma och Mor Abagail (som ser ut som E.T.) är väl inte världens mest intressanta figur. Bortser man från detta är The Stand en klassisk historia om kampen mellan gott och ont och det märks tydligt att King blivit inspirerad av Tolkiens trilogi om Härskarringen. Tack vare intressanta karaktärer som den dövstumma Nick Andros och hans förståndshandikappade vän Tom Cullen, misslyckade rockstjärnan Larry Underwood, den tickade bomben Harold Lauder, vilsna Nadine Cross, ynkryggen Lloyd Henreid och pyromanen Trashman håller The Stand hela tiden mitt intresse uppe. I boken visar Stephen King vilken fingertoppskänsla han har när det kommer till detaljer och vissa partier är bland det bästa han har skrivit. Hans skildring av Trashmans färd mot Las Vegas, Stu och Toms julfirande och framförallt hans beskrivning av när pesten sprider sig från person till person och från stad till stad är makalöst bra. M-Å-N-E, så stavas ’det här är en förbannat bra historia’ men boken är bättre, mycket bättre.

Stephen King - The Long Walk (1979)

”Maratonmarschen var en av dessa saker som levde på apokryfiska historier, amuletter, legender.”

Hundra unga män i varierande åldrar (som inte får överstiga 18 år) deltar varje år, den 1 maj i Maratonmarschen. Det är en lång färd som tar sin början i Maine och avslutas inte förrän nittionio av dem är döda och bara en vinnare återstår. Inga raster är tillåtna och om man saktar in för mycket utdelas en varning, efter tre får man ett skott i huvudet. Soldater med den mystiska Majoren i spetsen följer deras minsta rörelser i detalj och varje misstag registreras. Amerikas befolkning följer med spänning det livsavgörande spelet och satsar sina pengar i hopp om rikedom. Priset för vinnaren av marschen är att få sina innersta önskningar uppfyllda under resten av livet och det finns ingen silver- eller bronsmedalj, bara vinna eller försvinna.

”Hela marschen föreföll bara vara ett enda stort frågetecken som tornade upp sig framför honom. Han försökte intala sig att en sådan här företeelse måste ha någon djup mening. Så måste det naturligtvis vara.”

Vi får under närmare trehundra sidor följa den sexton (inte sjutton som det står på bokomslaget) år gamla Ray Garraty (och mer eller mindre anonyma deltagare som sakta och olustigt blir till nära vänner) som blir tilldelad nummer 45 och kallas för ”Maines hopp” av åskådarna. De många deltagarna kämpar för att inte bli för beroende av varandra, De inser snart att även fast bara en av dem kommer att vinna måste de samarbeta för att göra situationen uthärdlig.

”Om jag vinner det här, ska jag aldrig gå mer.”

Det är oklart om anledningarna till varför de tävlande överhuvudtaget anmälde sitt intresse för Maratonmarschen då inga av dem verkar ha några direkta mål med åtagandet. Det kan vara spänning, frustration, likgiltighet men det spelar egentligen ingen roll då The Long Walk i mångt och mycket är en studie i mänsklig beteende. Under tiden de går i raska mak tampas ungdomarna med tankar kring livet, rätt och fel, rädslan och likgiltigheten inför döden och sakta börjar de se det lilla och de betydelsefulla delarna i livet som man ofta tar för givet. De börjar se saker och ting ur ett nytt perspektiv och känslan av att vara odödlig försvinner allt mer för varje timme som går. Triviala och vardagliga saker tas inte längre för givet. Små saker som en skiva vattenmelon, ett leende på läpparna eller ett rungande skratt blir till det primära, det nödvändiga lilla i det stora hela.

”Om du var tvungen att göra om det här en gång till…om du visste att du kunde komma så här långt och fortfarande vara på benen…skulle du göra det?”

Historier av detta slag har gjorts tidigare, där det är en mot alla, alla mot en och det är ett populärt ämne att ta upp. Det har gjorts mängder av filmer och böcker på liknande tema med ungdomar i huvudrollerna som kämpar för sin överlevnad. Lord of the Flies är ett bra exempel, Battle Royale ett annat. Idag är ämnet mer populärt än någonsin med böckerna och filmerna om Hungerspelen. Stephen Kings tillvägagångssätt är dock unikt och jag vet inte om det har gjorts på samma vis tidigare, i så fall har det gått mig helt förbi. Stephen King skrev emellertid en snarlik berättelse i The Running Man, men det är en annan historia.

”…Maratonmarschen är rena rama mordet…”

The Long Walk eller Maratonmarschen som är den svenska översättningen, var Stephen Kings andra roman under pseudonymen Richard Bachman och kom ut 1979 (i Sverige 1987). Enligt King var The Long Walk den första roman han skrev och han började så tidigt som åtta år innan det att Carrie (min recension av filmen kan ni läsa HÄR) blev publicerad med att skriva på boken. Många anser att The Long Walk är ett av Kings bästa verk men jag vet inte riktigt om jag kan hålla med. The Long Walk är mångt och mycket en enda lång förflyttning från punkt a till b och det är inte så mycket som händer där emellan. Det är en bra historia om hopp och längtan och det är intressanta begrundningar men de flesta av karaktärerna förblir anonyma och det är inte mycket till bakgrunder från varken spelet eller personerna, vilket jag kan tycka är lite synd. Som debutroman (om det nu stämmer) är det dock en väldigt imponerande skapelse och jag känner redan nu att det är en bok jag kommer att läsa igen i framtiden. Frank Darabont som ligger bakom Stephen King filmatiseringarna The Woman in the Room, The Shawshank Redemption, The Green Mile och The Mist (recension HÄR) har köpt rättigheterna till boken för en möjlig filmversion och även fast de båda fängelsefilmerna inte tillhör favoriterna hos mig kan han mycket väl vara den perfekta mannen för en bra och värdig filmatisering. The Long Walk är inget mästerverk (även fast boken växer mer och mer för varje gång jag tänker på den) men det är absolut nödvändig Stephen King läsning.

HÄR kan ni läsa min recension av Stephen Kings första bok under psuedonymen Richard Bachman -  Rage.

Cat's Eye (1985)

Cat’s Eye är en antologi bestående av tre kortare historier signerad Stephen King. Vi får följa en katt som på olika sätt blir en bifigur i filmens sammanvävda historier. I sista delen får vi reda på dennes roll i berättelsen.

Dick Morrison blir övertalad av sin vän Jim att pröva på en ny metod för att sluta röka, en metod som gjort under på honom själv. Quitters, Inc. är en rökavvänjningsklinik som använder sig av extrema metoder för att få sina kunder att fimpa för gott. Just hur extrema de är får Dick snart erfara i den första historien, Quitters, Inc.

James Woods som här spelar Dick är som vanligt mycket bra och man kan riktigt känna hans abstinens. Då jag själv fimpat cigaretterna för några månader sedan känner jag igen mig i mycket av hans beteende, självklart är det inte lika extremt men jag får verkligen hoppas att inget liknande händer mig om jag får ett återfall. Jag har aldrig hört The Police låt Every Breath You Take i ett bättre sammanhang tidigare!

I nästa berättelse blir tennisspelaren Johnny kidnappad av storfräsaren Cressners gangsters då han har en affär med dennes fru Marcia. Cressner ger Johnny ett val, att anta en utmaning eller att bli inspärrad på livstid för innehav av droger de planterat i hans bil och att aldrig se sin nyfunna kärlek igen. Vad han måste göra för att vinna en väska fylld med pengar, sin frihet och livs kärlek får vi se i The Ledge.

The Ledge är en riktig nagelbitare och den bästa historien i filmen. Jag gillade förlagan skarpt i boken och precis som Quitters, Inc. är överförandet från bok till film mycket bra. Nu låter det som om jag glorifierar alla berättelserna i Stephen Kings novellsamling Night Shift men sanningen är den att de flesta är väldigt bra.

Filmens sista del skulle egentligen vara Sometimes They Come Back (som jag recenserar HÄR) men filmbolaget ansåg att den skulle passa bättre som långfilm och det hade de ju helt rätt i! Istället skrev King en ny historia exklusivt för Cat’s Eye där han hade Drew Barrymore i åtanke som flickan Amanda efter det han sett henne i filmatiseringen av sin roman Firestarter (som jag recenserar HÄR). Det är inte så konstigt då Barrymore även här visar vilken fantastisk barnskådespelare hon var.

Sista delen heter The General. Flickan Amanda drömmer mardrömmar om ett monster som bor i väggen. Mycket riktigt är det helt sant och den enda som kan rädda henne är Amandas nyfunne vän, katten som hon gett namnet General.

The General är det sämsta bidraget i filmen men det är fortfarande en trivsam historia. Monstret är skapat av den nyligen avlidna Carlo Rambaldi och även fast det inte är någon E.T. direkt fungerar den trolliknande varelsen alldeles utmärkt. Även här dyker Every Breath You Take upp i helt rätt tillfälle.

Cat’s Eye är regisserad av Lewis Teague som två år tidigare regisserade Cujo (som jag recenserar HÄR). Filmen innehåller mängder av referenser till Stephen Kings verk. Den rabiessmittade hunden Cujo jagar katten i början och blir nästan påkörd av djävulsbilen Christine. Dick tittar på filmatiseringen av The Dead Zone (den recenserar jag HÄR) och Amandas mamma läser Pet Sematary.

Cat’s Eye är en småmysig samling thrillerrysare som är perfekt för en kylig höstkväll med dämpad belysning och snask i godisskålen.

Maximum Overdrive (1986)

”Den 19 juni 1987, klockan 09.47 passerade jorden in i den sällsynta, diffusa svansen tillhörande Rhea-M, en vildsint komet. Enligt astronomiska beräkningar skulle planeten komma att stanna i kometens svans i åtta dagar, fem timmar, tjugonio minuter och tjugotre sekunder.”

En mekanisk revolt sker runtomkring i världen. Plötsligt börjar maskiner få fnatt och att agera på egna initiativ för att ta kål på människan. I Wilmington, North Carolina kämpar ett gäng figurer med varierande personligheter för sina liv när de blir fast på ett lastbilsfik. Det samlas förarlösa långtradare utanför som vägrar att låta gästerna lämna Dixie Boys Truck Stop med livet i behåll.

”That’s what I was doing before every machine in the world went into maximum overdrive.”

Maximum Overdrive är en riktigt dålig film, på ett väldigt bra sätt. Filmen innehåller blodiga specialeffekter, fräcka monsteråk, tafatt humor, uruselt skådespeleri, töntig dialog, oändligt antal svordomar och ett soundtrack av självaste AC/DC (som skrev bl.a. Who Made Who till filmen). Allt är så lökigt som det bara kan bli och det känns (även fast det förmodligen inte är på flit) som en skapelse gjord med glimten i ögat. Maximum Overdrive är Stephen Kings (som dyker upp i filmens början och blir hånad av en bankomat) första och sista film som regissör. När han fått frågor om huruvida han kommer att regissera igen gav han som svar, titta bara på Maximum Overdrive. Jag gillar novellen Trucks (från novellsamlingen Night Shift) som filmen bygger på och här har King själv överfört sin korta berättelse till långfilmsformat. Han har valt att lägga till teorier om varför händelserna uppstår och lite mer kring de olika karaktärerna, annars är det i stort sett samma sak, bara lite mer utdraget.

”You sure make love like a hero.”

Även fast skådespeleriet är under all kritik gillar jag Emilio Estevez. Han gör inte särskilt bra ifrån sig i Maximum Overdrive men han är hundra gånger bättre än sin upphypade lillebror Charlie Sheen och han har medverkat i många av mina ungdomsfavoriter som t.ex. Judgment Night, Stakeout och Young Guns. Maximum Overdrive är verkligen inte en kul film att se i fullscreen format (som min dvd visade sig ha) då mycket som händer i bildens utkanter helt försvinner och vi får se diskussioner mellan två halva ansikten, eller inga alls. Nu är det ju självklart inte kul att se någon film i det formatet men det var länge sedan jag råkade ut för det och jag får hoppas att den nya versionen jag skickat efter inte lider av samma besvär.

Maximum Overdrive visar att det fungerar alldeles utmärkt att göra en skräckfilm (om man nu kan kalla filmen för det) med ett soundtrack bestående uteslutande av hård musik. När AC/DC inte snurrar i bakgrunden får vi ta del av de märkliga ljudeffekterna som uppstår när de mindre apparaterna anfaller människor. Det låter som duschscenen i Psycho, fast på droger. Maximum Overdrive är en riktig grabbfilm och ett perfekt tidsfördriv under förfesten. Det var länge sedan jag såg och hörde så mycket rock n roll i en film tidigare. Om man ska sätta Maximum Overdrive i ett filmfack måste det bli under kategorin rocknrollskräcksaction.

Vi blir serverade lite mer än nittio minuter där maskiner i olika storlekar tar livet av människor på uppfinningsrika vis och även fast majoriteten inte kommer att tycka att detta är någonting att hänga i granen tycker jag själv att det hur bra som helst. Stephen King borde definitivt inte skämmas för sin skapelse. Maximum Overdrive må vara en skitfilm men det är en förbannat underhållande sådan!

Children of the Corn (1984)

Burt och Vicky är på väg till Seattle (tror jag) där Burt fått jobb som läkare. De har en lång bilresa framför sig och när de åker genom Nebraska stapplar plötsligt en pojke ut på vägen och ligger, efter lite skjuts från bilens framskärm, livlös på vägbanan. De inser snabbt att det inte var kollisionen som dödade pojken utan att han fått sin hals avskuren av någon som gömmer sig i de enorma majsfälten som omringar väggrenen. De lindar in pojken i en filt, lägger honom i bakluckan och beger sig mot närmsta stad för att rapportera olyckan. När de kommer till den lilla staden Gatlin verkar den först ligga öde men de får snart erfara att staden är långtifrån obebodd. Gatlins unga invånare har tagit livet av alla vuxna och tillber nu, ledda av den unga predikanten Isaac, Han-Som-Går-Bakom-Raderna.

Det är imponerande att en kortnovell på trettio sidor lyckats generera åtta filmer och en nyinspelning gjord för tv. Children of the Corn besitter en bra historia men kanske inte så pass bra att man kan utveckla den i all evighet även fast vissa delar i serien håller viss klass.

Småglin på film är ofta bland det otäckaste jag vet. Vissa gånger kan det bero på att de är skrämmande dåliga skådespelare, andra gånger för att de är manipulerande små satungar. Ibland kan de vara otäcka för att de personifierar ondska och ibland för att de är religiösa dårfinkar som i Children of the Corn. Burt har rätt i filmen när han säger att ”varje religion utan kärlek och förståelse är falsk”.

”But he’s always been here, just like He Who Walks Behind The Rows.”

Novellen och filmen skiljer sig ganska mycket från varandra och i filmatiseringen är Burt och Vicky (som spelas av Linda Hamilton, samma år som hon slog igenom som Sarah Connor i The Terminator) ett kärlekspar istället för två personer som hatar varandra och är på väg att skiljas. Förlagans slut är mycket mörkare och filmen skulle ha tjänat på att använda sig av det istället, vilket jag inte förstår att filmmakarna inte gjorde. Nu lyckas emellertid filmen med mycket annat, som att ge historien om barnen ett större djup och mer utrymme. Barnens ”vardag” är mycket mer utvecklad i filmen och den unga pojken Jobs berättarröst och systern Sarahs (de enda två normalt funtade ungarna i filmen) synska förmåga är till historiens fördel och ett bra nytillkommet element. Barnet som spelar Isaac och predikar med en röst som verkar ha blivit utsatt för helium är perfekt och hans högra hand Malachai med det passande utseendet som fräknig rödtott med underbett är otroligt irriterande (på ett bra sätt). Den första timmen av Children of the Corn är otroligt bra och massakern i kaféet och bilolyckan är båda två väldigt snyggt iscensatta. Morden i filmen känns överlag elaka och de olika tillhyggena barnen använder sig av ger mig härliga krypningar längs ryggraden. Genom filmen ligger en obehaglig stämning som förstärks av den Goblin-liknande musiken med barnkörer och oroväckande syntslingor. Som jag nämnde tidigare skulle filmen tjänat på att använda sig av romanens slut istället och jag kan tycka att det är synd att de valde ett annat då resten av filmen är väldigt bra och ofta lite småläbbig.

Stephen King är inte bara en bra historieberättare han är dessutom förbannat duktig på att komma på bra namn till sina berättelser och Children of the Corn är ytterligare ett exempel. Under mina sex månader i USA för några år sedan var jag med ett sällskap som ofta bilade långa sträckor genom landet och de var alla eniga om att Nebraska var den mest deprimerande staten av dem alla. Det är inte svårt att förstå när man ser Children of the Corn, vars landskap är platt och trist med majsfält så långt ögat kan nå. Jag har aldrig tyckt att Children of the Corn varit en särskilt bra film men jag har nu ändrat uppfattning. Det är ”en vuxen mardröm” med barn i huvudrollerna, det kan inte bli mycket otäckare än så.

För er som är intresserade recenserar jag den fjärde delen i serien HÄR.

Sometimes They Come Back (1991)

Motvilligt återvänder Jim Norman till sin hemstad tillsammans med sin fru Sally och deras son Scott. Då lärarjobben inte växer på träd hemma i Chicago blir de tvungna att flytta till staden som Jim förknippar med sin olyckliga barndom. Jim var nio år gammal när hans storebror Wayne blev mördad och förövarna omkom i en tågolycka. Det är nu tjugosju år sedan han satte sin fot i staden och om nätterna hemsöks han av mardrömmar från sitt förflutna. Plötsligt dyker den svarta raggarbilen som demolerades i tågolyckan upp igen och elever på skolan mister livet, för att följande dag ersättas med hans brors döda mördare. Jim blir tvungen att en gång för alla göra upp med sina demoner för att rädda sig och sin familj från en säker undergång.

”After you’re gone he’s gonna take your seat in the class.”

Sometimes They Come Back är en av de bästa berättelserna i Stephen Kings novellsamling Night Shift. Regissören Tom McLoughlin (som ligger bakom Friday The 13th Part VI: Jason Lives) gör ett fint jobb med att överföra historien till film. Det är en tv-produktion men det märks knappt då det är en mycket bra sådan som inte låter sig påverkas av bolagens restriktioner på vad de får visa under bästa sändningstid. Historieberättandet och de fina skådespelarinsatserna drar också sina strån till stacken för att få oss att inte sakna våldsamma specialeffekter eller explicita sexscener, och de lyckas alldeles utmärkt. Favoriten Brooke Adams från filmpärlor som Shock Waves (läs mer om filmen HÄR), Invasion of the Body Snatchers och The Dead Zone (den recenserar jag HÄR) har tyvärr en ganska anonym roll som Jims fru och gör här inte mycket väsen av sig. William Sanderson är alltid lika kul att stöta på i filmer och här har han en liten roll som Mueller, killen som kom undan. Sometimes They Come Back skulle dock inte vara någonting utan Tim Matheson. Han är riktigt bra i huvudrollen som Jim och lyckas exemplariskt att förkroppsliga smärtan hos karaktären som mist sin bror och är livrädd att förlora sin familj. Jag kan inte minnas att jag sett honom i någon film tidigare (när jag kollar på imdb inser jag att det är många) men jag gillar honom skarpt och dessutom liknar han Timothy Hutton.

Jag har en softspot för filmer där huvudpersonen berättar (i ord) grunden till historien för oss. Det har jag även för tillbakablickar, om de är utförda på ett bra sätt och det är de här. Sometimes They Come Back är en av mina favoritfilmatiseringar av Stephen Kings verk och även fast den tappar en hel del mot slutet och blir lite väl sentimental är det en mycket bra historia. De bleka rockabillykillarna från helvetet, vars raggarbil sprutar eld är en kul tillökning i Kings värld. Jag gillar filmtiteln skarpt och startar jag någonsin ett rockband (igen) är det självklart det givna bandnamnet. Mina damer och herrar, låt mig presentera årets hetaste musikakt (trumvirvel) ”The Sometimes They Come Back” (jubel). Ni hör ju själva, det låter hur bra som helst!

The Mangler (1995)

En äldre kvinna mister livet när hon fastnar med handen i en mangel på sin arbetsplats Blue Ribbon Laundry i staden Rikers Valley. Polisen John Hunton åker dit för att undersöka saken närmare men då mangeln uppfyller säkerhetskraven avskrivs fallet som en olyckshändelse. När fler fruktansvärda olyckor inträffar (och en incident med ett kylskåp) på tvätteriet och det uppdagas att olyckorna började äga rum efter det att oskulden Sherry råkat skära sig på en av mangelns stämskruvar, är Hunton och hans svåger övertygade om att mangeln är besatt av någonting ondskefullt.

”It’s almost like the machine tasted blood and found that it liked it.”

Precis som Graveyard Shift (som jag recenserar HÄR) är The Mangler baserad på en kortnovell från Stephen Kings första novellsamling Night Shift (Dödsbädden om man föredrar den svenska översättningen). Historien är helt befängd på ett härligt skruvat sätt och som en korthistoria fungerar den alldeles utmärkt, som långfilm är den inte lika bra.

”We all have to make sacrifices.”

Till att börja med är The Mangler på tok för lång. Speltiden klockar in på lite mer än hundra minuter och filmen är ofta plågande tråkig. Polisens hippiesvåger Mark är ful som stryk och en totalt värdelös skådespelare. Han tar upp alldeles för mycket utrymme och så fort han öppnar truten eller försöker att agera kokar jag inombords. Ted Levine som spelar snuten skötte sig utmärkt i The Silence of the Lambs men här verkar han helt ha tappat sina skådespelartalanger och fungerar definitivt inte som huvudrollsinnehavare. Han lunkar mest omkring och är tjurig hela tiden och sliter sönder sin kappa i var och varannan scen (vid ett tillfälle skjuter han skarpt mot den). Jag har aldrig varit någon större beundrare av Robert Englund. Visst, han passar utmärkt i rollen som Freddy Krueger i A Nightmare on Elm Street-filmerna och han har medverkat i en del bra filmer men han är ingen vidare skådespelare. I The Mangler är han dock filmens största behållning (tillsammans med mangeln från helvetet då förstås som är ett ganska imponerande stycke maskineri) som snuskhummern Mr Gartley, vars kropp inte innehåller många fullt fungerande organ. Englund är sminkad för att se dubbelt så gammal ut och barnmördaren Kruger ser ut som en svärmorsdröm i jämförelse med den förfallande Mr Gartley. Tobe Hooper kan vara en av de mest överskattade större namnen inom skräckfilmsgenren och hans filmer svajar rejält i kvalitet. Han inledde sin karriär med guldkorn som The Texas Chain Saw Massacre och Salem’s Lot (som jag recenserar HÄR) men sen har det varit en stadig nedåtspiral och jag kan inte komma på någonting bra som mannen presterat under de senaste tjugo åren. Om man bortser från filmens imponerande effekter som är härligt slafsiga och våldsamma är The Mangler ren smörja. Det är ett skämt att filmen lyckats generera två(!?) uppföljare. Håll dig så långt borta från The Mangler som du bara kan, om du inte är en älskare av självplågeri eller vill se en stor mangel löpa amok. Tro mig, det är inte lika kul som det låter.

Graveyard Shift (1990)

John passerar genom Gates Falls och tar jobb på stadens textilfabrik Bachman Mills som har en ledig plats då en tidigare anställd avlidit i en olycka. Han börjar jobba nattskiftet och är inte särskilt omtyckt bland bondtölparna. När facket lagt näsan i blöt och insett att Bachman Mill är en fara för de anställda får föreståndaren Warwick en vecka på sig att städa upp fabrikens källare, annars stängs den ner. Han sätter ihop en grupp olyckligt lottade individer med John i spetsen för att utföra smutsgörat. Det kryllar av råttor i källaren men gruppen inser snart att det är deras minsta problem. Någonting fasansfullt väntar på dem nere i källaren, någonting som är väldigt hungrig.

”There’s something down here!”

Stephen Kings novell Graveyard Shift (som finns med under namnet Nattarbete i novellsamlingen Dödsbädden) är 20 sidor kort och tog mig mindre än en halvtimme att läsa klart. Jag gillade den skarpt och lyfte inte blicken från boken förrän sista stavelsen. Det är ett av Stephen Kings tidigaste alster som publicerades för första gången 1970. Filmen har jag bara vaga minnen från men jag minns att jag gillade den.

Graveyard Shift är en effektiv monsterfilm som använder sig av Kings historia och utökar den med ett tillfredställande resultat. Den sunkiga textilfabriken fungerar alldeles utmärkt och dess omgivande kyrkogård ser ut som någonting hämtat ur en Hammerfilm. Allt ser verkligen skitsunkigt ut, allt från omgivningarna till karaktärerna som alla ser ut som de aldrig varit utanför den lilla hålan. Den enda karaktären som verkar och ser hyfsat förnuftig ut ballar ut och går lös på en bil med en yxa. Stephen Macht är fantastisk som den överonda chefen Warwick och spelar ut hela sitt register. Brad Dourif är som vanligt bra och passar perfekt in med sitt bisarra utseende i rollen som råttförgöraren med flera lösa skruvar, synd bara att han inte får mer speltid. Andrew Divoffs medverkan hade jag helt glömt bort men han är alltid lika kul att stöta på. Konstigt nog är Graveyard Shift regissören Ralph S. Singletons enda film som regissör. Han har lyckats skapa en riktigt underhållande rulle som jag redan nu känner att jag kommer att se fler gånger under min livstid. Filmens monster är en förträfflig skapelse som lyckas åstadkomma riktigt köttiga dödsscener. Graveyard Shift har en allvarlig ton rakt igenom (så allvarligt som det kan bli med en skitstor fladdermus i en källare) och vi slipper en massa onödigt trams. Det är en rakt berättad historia utan sidoberättelser eller fördjupade personporträtt. Det ska städas upp i en källare på en textilfabrik, chefen är ett svin, någonting lever och frodas i källaren, folk dör och vem ska överleva. Mycket mer än så behövs inte för att det ska resultera i en bra skräckfilm om det görs på rätt sätt och det gör Graveyard Shift. Har du inte sett filmen tidigare och gillar en bra monsterfilm är det hög tid att du bekantar dig med Graveyard Shift. Det är en bortglömd Stephen King filmatisering som bör komma på tal oftare än vad den gör.