Earth vs. the Spider (1958)

Carol och Mike är highschool sweethearts och när filmen sätter igång är det Carols födelsedag. Hennes pappa Jack har tidigare under dagen åkt in till stan för att handla en födelsedagspresent men ännu inte kommit hem till en orolig Carol. Vi som ser filmen vet att hennes far blivit attackerad av någonting på hemvägen men det har ju stackars Carol ingen aning om. Hon övertalar sin pojkvän att åka iväg för att leta efter Jack. Sagt blir gjort och det dröjer inte länge förrän de hittar Jacks bil i diket, utan någon i. De hittar något repliknande vid vägen (vi vet ju alla att det är en bit från ett gigantiskt spindelnät men återigen, det har ju våra vänner ingen aning om) och spår leder till en grotta i närheten som är avstängd för allmänheten. Gissa vad de stöter på där? Ja precis, en jättestor skrikande spindel!

Den ursnygga svenska filmaffischen

 "Bullets won't kill it!

  Flames can't hurt it!

  Nothing can stop it!" 

Earth vs. the Spider, eller bara The Spider som det står på omslaget till min gamla vhs som nu blivit uppgraderad till dvd, har alltid varit min favorit bland alla filmer där djur eller insekter vuxit till gigantiska proportioner. Den innehåller en fantastisk stämning som bara kunde infinna sig på 1950-talet.  Underbara miljöer, överdramatisk musik, klämkäcka repliker, stiliga kläder och snygga frisyrer, allt verkade bättre på den tiden, om man bortser från den gigantiska spindeln då förstås. Earth vs. the Spider innehåller massor av oförglömliga scener där min favorit är när spindeln vaknar till liv samtidigt som ett swingband repar för glatta livet till en livlig publik. Regissören Bert ”Mr Big” I. Gordon hinner trots filmens korta speltid även slänga in lite referenser till två av hans tidigare filmer, Attack of the Puppet People och The Amazing Colossal Man. Till skillnad från snarlika Tarantula (recension HÄR) från 1955 är det här pang på rödbetan direkt. Det ges inga förklaringar om hur eller varför och hela filmen har en mycket mer lekfull inställning än Tarantula. Den korta resumén jag gav av filmen är dess 15 första minuter och även när de rullat är det inte en tråkig minut av de 60 återstående. Earth vs. the Spider är precis lika bra som jag kom ihåg den och jag inser ännu en gång att detta är en film jag kan se hur många gånger som helst!

Cut-Throats Nine (1972)

Några soldater med Sgt Brown i spetsen forslar sju fångar genom ett vinterlandskap för att leverera dom till fängelset i Fort Green. De blir stoppade av banditer som letar efter en guldtransport. När banditerna inser att det är en fångtransport tar de livet av soldaterna och skickar häst och vagn med innehåll mot sitt öde. Vad de inte vet är att Sgt Brown och hans dotter Sarah finns bland fångarna. Efter att vagnen totalförstörts och hästarna som finns kvar inte klarar av den hårda terrängen tvingas Sgt Brown leda fångarna genom det bistra landskapet till fots. Hans enda avsikt är dock inte att föra dom till fängelset utan också att finna vem av dem det var som mördade hans fru och dessutom tjäna en hacka. Kedjorna som sammanlänkar fångarna är nämligen gjorda av rent guld.

Cut-Throats Nine är en av de filmer jag velat se en längre tid. När Code Red äntligen släppte den på dvd som ”lawless land double feature” tillsammans med Fred Williamson-western Joshua fick jag äntligen chansen att se denna ökända, spanska western.

”There’s one way you could help. All you have to do is die.”

Cut-Throats Nine, eller Condenados a Vivir som är den spanska titeln, är ingen vanlig western utan en mörk och dyster historia där inte en enda karaktär förtjänar någon sympati, om man bortser från Sarah. Här är det inget ”sitta runt lägerelden, äta bönor och spela gitarr”, allt är dödsdömt redan från början och vinterlandskapet som filmen utspelar sig i förstärker den känslan. Att spela in en westernfilm under vinterns årstid är inget som tillhör vanligheten och här hjälper det filmen på traven. Dessutom är det ett tacksamt miljöombyte. Cut-Throats Nine har ett rykte om sig att vara den mest våldsamma westernfilm som gjorts. Jag vet inte om det är jag som blivit avtrubbad eller om jag hade för höga förväntningar. Visst, den innehåller en hel del blodiga scener helt i stil med Lucio Fulci’s filmer men att kalla den för den mest våldsamma westernfilm som gjorts, det vet jag inte riktigt om jag håller med om. Filmen är i och för sig en konstig hybrid mellan western och skräckfilm. Den atmosfärfyllda musiken ekar gammal skräckfilmsmusik och därför passar de blodiga morden perfekt in. Jag gillar Cut-Throats Nine ungefär lika mycket som jag trodde att jag skulle göra, fast på ett annat sätt. De många men korta tillbakablickarna lägger någon slags psykedelisk touch på filmen som jag gillar skarpt. Det är dock mycket promenerande utan att någonting egentligen händer men tack vare filmens sköna och bisarra stämning som inte liknar någonting annat jag sett, kvarhåller den mitt intresse. Konstigt nog fick jag ett sug att se om filmen direkt efter att bokstäverna FIN tynat bort på TV-skärmen. Det är något speciellt med Cut-Throats Nine, något jag inte kan sätta fingret på.

Drive (2011)

En namnlös stuntman i Los Angeles extraknäcker som bilförare vid olika brott. Hans granne Irene och hennes son blir hans enda sällskap utanför jobben. När Irenes man kommer ut från fängelset och blir pressad på pengar ställer namnlös upp och hjälper till. Allt går åt helvete och snart har han maffian i hälarna och alla runt omkring honom svävar i fara.

Drive är dansken Nicolas Winding Refn’s debut i Hollywood, och vilken debut! Historien i sig är inte mycket att prata om då man har sett det förr men det är allt runt omkring som är så otroligt bra. Ryan Gosling är fullkomligt lysande i huvudrollen och spelar den namnlösa föraren med en otrolig nerv, hans övergång från charmtroll till skogstokig vilde är lysande. Gosling visar åter igen att han är en av filmvärldens mest intressanta skådespelare just nu. Det är inte bara Gosling som är bra, Breaking Bad’s Bryan Cranston, Mad Men's Christina Hendricks, Carey Mulligan (som jag funnit bedårande ända sedan jag såg henne i mediokra An Education), Ron Pearlman och Albert Brooks, alla gör strålande jobb. Till och med de minsta birollerna imponerar. Det är fingertoppskänsla filmen igenom. Vad som höjer Drive ytterligare ett snäpp är den elektroniska musiken som lägger ett vemod likt en slöja över filmen. Musiken är så pass bra att det är det enda som snurrat på min stereo sedan filmen tog slut. Jag kan, som de flesta redan gjort, skriva sida upp och sida ner om hur bra Drive är men jag stannar här. Drive är årets bästa film!

Lady Snowblood: Blizzard From the Netherworld (1973)

”Jag minns…när jag föddes. Jag såg allt. Jag ser den synen även nu. Därför är min mors agg även mitt. Denna hämnd är min hämnd.”

Året är 1873 och Sayo och hennes man är på väg till en liten by där de ska slå sig till ro. Fyra lurendrejare stoppar dem och mördar brutalt hennes älskade. De tar Sayo till fånga och utsätter henne för övergrepp. När hon lyckas ta livet av en av männen hamnar hon på anstalten Hachioji i Tokyo. Förblindad av hat ligger hon med så många män hon kan i hopp om att bli gravid och föda ett barn som kan utkräva hämnd. Året efter föds Yuki och Sayo dör vid födseln. Tora, en av de många fängslade som stod modern nära, tar Yuki till munken Dokai som lär henne allt han kan om hämnd och hur hon hanterar ett svärd. Efter en hård uppfostran växer Yuki upp och blir lönnmördaren Lady Snowblood. Hennes enda mål är att utkräva hämnd på de återstående tre som låg bakom hennes familjs död.

”Man hugger inte mot en död mans grav och hans blommor utan anledning.”

Lady Snowblood, eller Shurayukihime som är originaltiteln har många likheter med Lone Wolf and Cub serien. Det är samma man som ligger bakom de båda mangaserierna och i Lady Snowblood tar Kazuo Koike upp ett liknande tema om heder och hämnd. Nu har jag inte sett Lone Wolf and Cub-filmerna utan bara den amerikanska versionen, Shogun Assassin (recension HÄR) men Lady Snowblood blev jag enormt imponerad av. Allt är så oerhört vackert. Miljöerna är som tagna ur en vuxen saga och det pastellfärgade blodet som bokstavligen sprutar likt fontäner är en fröjd att se. Det är inte svårt att hitta likheter med Quentin Tarantino’s hämndsaga Kill Bill. Allt från att dela upp filmen i kapitel till användandet av titelmelodin, Flower of Carnage. Det spelar i och för sig ingen roll då bägge filmerna är förbannat bra, dock föredrar jag Lady Snowblood före Kill Bill. Har ni ännu inte bekantat er med vackra Meiko Kaji så ta och gör det för detta är riktigt bra på alla tänkbara vis. Njutafilms har släppt filmen och dess uppföljare och du kan hitta den lite överallt för under hundralappen. Så vad väntar du på? Gå och köp!

Cellât (1975)

Arkitekten Orhan hatar vapen och har som livsfilosofi att man ska behandla människor med värdighet och respekt. Han förfäras över alla våldsamheter som händer i Istanbul och förstår inte hur folk kan bete sig på sådant vis. Hans inställning förändras dock när hans syster och fru blir brutalt misshandlade och våldtagna. Hans fru Filiz avlider i eftersviterna från skadorna och hans syster Sevgi blir katatonisk. När polisen inte kan hjälpa honom mer än att ge de visa orden att de skyldiga aldrig kommer att gå ostraffade utan att de bli arresterade någon gång framöver, tar han lagen i egna händer. Orhan börjar rensa upp bland slöddren på Istanbuls gator.

Känner du igen historien? Ja, det är inte så konstigt då turkiska Cellât i grund och botten är en ripoff på amerikanska Death Wish (recension HÄR) från året innan. Dialog och händelser är ofta rakt av kopierad men det spelar ingen roll då Cellât är en riktigt underhållande film. Om man bortser från den urusla klippningen är det en stabilt utförd film och Serdar Gökhan är som klippt och skuren i rollen som Orhan. Dessutom vet han hur en man bär upp sin mustasch! Det övertydligt töntiga ”all you need is love” budskapet under filmens första minuter är ren fars som dessutom innehåller den längsta skrattkavalkaden jag sett på länge, kanske till och med någonsin. Långa och utdragna skratt är förövrigt något som återkommer förvånansvärt mycket i filmen, och det är ju kul. Kanske inte i en film som detta men turkarna kommer undan med det och det blir ofrivilligt komiskt. Med detta menar jag inte att Cellât är en rolig film, absolut inte. Det är en tragisk historia om en man som förlorar allt och som inser att den ibland våldsamma verkligheten inte alltid går att förändra. Cellât är trots de många likheterna med Death Wish, en film som klarar av att stå på egna ben. Tyvärr är den något av en raritet men får du chansen att se den så tveka inte, detta är riktigt bra!

Ants! (1977)

Jag har ett starkt barndomsminne av filmomslaget till Ants. Långt innan jag började titta på skräckfilm fascinerades jag av deras omslag. När jag var runt 10-12 år gammal brukade jag cykla runt och stanna på olika bensinmackar för att kolla in filmerna de hade för uthyrning eller försäljning. En Texaco-mack fångade snabbt mitt intresse när jag hittade en film där myror attackerade en stackars tjej på omslaget. Jag tyckte att den såg hur läbbig ut som helst och mina ögon fick pingisbollstorlek varje gång jag tittade på omslaget. Jag cyklade förbi macken vid flera tillfällen för att titta på den slitna vhs-kassetten. Till min förtjusning var den aldrig uthyrd eller såld, kanske inte så konstigt då den inte direkt passade in bland nyheterna på deras topplista. Efter en tid stängdes dock macken men filmomslaget stannade kvar i mitt huvud. Nu, cirka 20 år senare, när filmen är ännu mer inaktuell passade jag på att hälla upp ett glas vuxendricka och krypa upp i soffan. Det var äntligen dags att få se Ants för första gången.

”Vince, you know what I’m beginning to think?

  What?

  Whatever it is, it’s mad because we disturbed it.”

Runt omkring hotellet Lakewood Manor pågår grävningar och hela faderittan för att göra plats för ett casino. Charmören Anthony Flemming har i avsikt att köpa hotellet men ägarinnan är inte lika med på noterna. Efter lite inställsamma kommentarer verkar det dock som om hon är beredd att diskutera ärendet. Snart inträffar emellertid incidenter som får dem att tänka på andra saker. Två arbetare skadas allvarligt i ett jordras varav den ena avlider. Doktorn har ingen aning om vad som kan ha orsakat arbetarnas kritiska läge för själva jordraset var det inte. Doktorn ber Mike, chefen över grävningarna och dessutom pojkvän till hotellägarinnans dotter, att klura ut vad som kan ha orsakat olyckan. Det visar sig att de råkat ta sönder ett rör som leder in till hotellets kök och dessutom väckt arga och supergiftiga myror till liv. Snart finns myrorna överallt och hotellets gäster och personal är i stor fara.

”Mike, is that really the sky up there and we made it?”

Allt är lugnt om man sitter stilla och andas genom en tapetrulle

Självklart är inte detta det animerade familjeäventyret där Woody Allen, Sylvester Stallone och Sharon Stone ger röster till de flitiga små arbetarna, utan en amerikansk TV-film från det glada 1970-talet. Så värst glatt är det i och för sig inte då myrorna ställer till med problem i och runt omkring ett hotell.

Ants har fått oförtjänt dålig kritik. Jag förstår inte varför folk tittar på denna typ av film om de inte gillar det. Det är ju inte så att de inte vet vad filmen ska handla om. Jag gillade Ants, eller It Happened At Lakewood Manor som är filmens originaltitel. Det är en bra TV-film med skön stämning, från en tid då det spottades ut filmer där djur och insekter slog tillbaka mot människan. Skådespeleriet är stabilt rakt igenom och de flesta av aktörerna var redan innan Ants rutinerade skådespelare inom TV. Brian Dennehy dyker upp i en tidig roll som brandchef och agerar och ser ut precis som han alltid har gjort.

Det är ingen hemlighet att jag älskar denna typ av film och jag hade verkligen inga höga förväntningar när jag tryckte på play. För alla er som förväntar er blodiga dödsfall och omotiverade nakenscener i tidsenlig anda kommer att bli besvikna. Här fokuserar kvinnorna mer på att skyla sig än att få väck myrorna från kroppen. Jag tycker dock att myrattackerna fungerar förvånansvärt bra och rakt igenom är allt snyggt gjort för att vara en TV-film. Många kommer säkert att klaga på filmens sega tempo och att den är alldeles för händelselös. Jag njuter i 100 minuter. Kanske beror det på min längtan efter att få se filmen i alla dessa år, eller är det min odödliga kärlek för filmer där djur blir förbannade och kräver hämnd.

The Cottage (2008)

Två bröder, varav en av dem inte är särskilt begåvad, kidnappar en storbystad blondin vars styvfar är en hot-shot gangster. Till hjälp tar de gangsterns fetto till son och håller blondinen fången i en stuga i skogen. Deras intentioner är att begära 100 000 pund för styvdottern. Detta går inte riktigt som de tänkt sig och istället för att få en väska fylld med pengar får de en fylld med servetter. När den mer begåvade brodern åker in till byn för att styra upp situationen stöter han på de bisarra lokalinvånarna. De varnar honom för vad som finns i skogen och råder honom till att låsa om sig. När han kommer tillbaka till stugan har allt ballat ur. Brodern och den storbystade blondinen är borta. Han tar med sig tjockisen och beger sig ut i skogen för att leta rätt på dem.

Efter en långsam men ganska så kul inledning som skruvat gisslandrama, ändrar filmen inriktning, vilket den å andra sidan gör många gånger. Från komedi till action för att sedan hoppa över till skräckfilm och lägga till en vanskapt seriemördare i rollistan. Brittisk humor har alltid tilltalat mig och The Cottage är stundtals riktigt rolig. Att det sedan flippar ut och att blodet sprutar både hit och dit ser jag som ett rejält plus i kanten. Det är få filmer som klara av balansgången mellan skräck och komedi men engelsmännen har visat att de hanterar det tidigare. Shaun of the Dead och Severance är utmärkta exempel. Nu är inte The Cottage lika bra som någon av dom och jag tror inte att jag kommer att se filmen igen men det var ett skojigt tidsfördriv. Inte läskigt men kul!

The Dead Zone (1983)

Läraren Johnny är med om en bilolycka och hamnar i koma. När han vaknar upp fem år senare har allt förändrats. Hans dåvarande flickvän har gift sig och skaffat barn, dessutom har han blivit välsignad med en gåva/förbannelse. Han kan se in i framtiden, bakåt med för den delen. När han får syner av incidenter som sedan blir till verklighet vill alla ha hans hjälp, allt från att hitta bortsprungna katter till att agera spågumma. Samtidigt som Johnny legat i koma har en mördare och våldtäktsman härjat i staden. När fler unga kvinnor hittas mördade bestämmer sig Johnny för att hjälpa polisen hitta mördaren, vilket han gör men lyckas även bli skjuten på kuppen. Trött på att enbart vara igenkänd som mannen som kan se in i framtiden flyttar Johnny och försöker börja ett nytt liv, i en ny stad. Det är lättare sagt än gjort när han en dag får visioner om en presidentkandidat med ödesdigra planer.

The Dead Zone har jag sett vid flera tillfällen som tonåring. Det är också den David Cronenberg film jag sett flest gånger. The Dead Zone är en av de bättre Stephen King filmatiseringarna och Christopher Walken visar här vilken bra skådespelare han faktiskt är. De senare åren har han blivit något av en genreskådespelare och resultatet blir ofta en parodi på sig själv. Kul kuriosa är att Johnnys sista uppgift till sina elever innan bilolyckan var att de skulle läsa Legenden om Sleepy Hollow. I Tim Burton’s filmatisering från 1999, spelade Walken rollen som ”Hessian Horseman”. The Dead Zone är en bra film men tyvärr inte lika bra som jag kom ihåg den. Det känns lite som om Cronenberg vill, precis som med A History of Violence (recension HÄR), få in två filmer i en. Även här är filmens första del den bästa. Nu har jag inte läst boken men som med så många andra filmatiseringar har säkert boken det som filmen saknar.

Eastern Promises (2007)

En ung flicka avlider i samband med en förlossning i London. Barnmorskan Anna tar med flickans dagbok för att finna släktingar till det nyfödda barnet. Då dagboken är skriven på ryska ber hon sin farbror att översätta den till henne. Den berättar en tragisk berättelse om prostitution, droger och om ökända män inom den ryska maffian.

”He was like a brother to me and now he looks like a fucking icecream.”

Eastern Promises är det andra samarbetet mellan David Cronenberg och Viggo Mortensen, i mina ögon deras bästa. Det är en mörk och brutal berättelse där de grå och trista Londonmiljöerna är perfekt iscensatta. Mortensen visar här ytterligare en gång att han är en utmärkt skådespelare, fast det är Vincent Cassel som stjäl showen som maffiabossens enda son. Naomi Watts sköter sig bra med att göra det hon gör bäst, spela en sorgsen men stark kvinnokaraktär. Precis som att A History of Violence (recension HÄR) hade en omtalad sexscen har även Eastern Promises en sekvens som var uppmärksammad när den kom. Den innehåller en brutal slagsmålscen i en bastu, med en spritt språngande naken Mortensen. Detta är filmens bästa stund och är värd att se enbart för detta. Nu är emellertid Eastern Promises mycket mer än så. Det är Cronenbergs bidrag till maffiafilmen och som med så mycket annat hanterar han det utmärkt. 

Mother's Day (2010)

”Yes, mother”

Daniel och hans fru Beth har fest hemma i sitt nyköpta hus. Samtidigt flyr tre bröder från ett misslyckat bankrån där en av dem blivit skottskadad. Bröderna beger sig tillbaka till sitt barndomshem för att möta upp sin mor och syster. Det visar sig dock att det inte längre är deras hem utan Daniel och Beths hus sedan två månader tillbaka. Fly förbannade tar knäppgökarna de nya ägarna och deras gäster som gisslan och terrorn kan börja. Morsgrisarna är ingenting jämfört med modern som snart lyfter skräcken till en helt ny nivå.

”What’s the point in having ears if you’re not going to listen?”

Tydligen är Mother’s Day en nyinspelning av en gammal tromafilm med samma namn. Jag har inte sett den men det spelar ingen roll om det är en remake, så länge det är en bra sådan. Mother’s day är just det. Det är ytterligare ett bidrag till den ständigt aktuella home invasion / terrorfilm genren och jag måste säga att jag blev positivt överraskad. Rebecca De Mornay har inte gjort något vettigt sedan mitten av 1990-talet och det är kul att se henne igen som fullfjädrad psychobitch. Deborah Ann Woll (Jessica från True Blood) spelar här systern i familjen och ser ut att gå på autopilot och spela exakt samma roll som i serien, fast utan huggtänder. Filmen rör sig i ett långsamt tempo utan att bli tråkig, trots dess relativt långa speltid på närmare två timmar. Det var ett smart drag från regissören Darren Lynn Bousman att sluta regissera den oändliga serien av Saw-filmer och istället regissera Mother’s Day för resultatet blev över förväntan. Filmen är långt från ett mästerverk men den är underhållande och stundtals otippat våldsam, dessutom är slutet för en gångs skull ingen besvikelse. Heartless Bastards dyker oväntat upp på filmens soundtrack och får mig att inleda veckan med deras musik. Det är ett band värt att kolla upp för er som ännu inte bekantat er med dem, filmen med för den delen!

A History of Violence (2005)

I och med att David Cronenberg’s nya film, A Dangerous Method, går upp på de svenska biograferna nu på fredag tyckte jag att det var läge att se om A History of Violence. Det var med denna film regissörens samarbete med Viggo Mortensen började.

Tom Stall lever ett stillsamt och harmoniskt liv med sin familj i den lilla staden Millbrook i Indiana. En dag kommer två elaka människor och håller Tom med personal gisslan på hans diner. Av ren automatik tar han livet av de två elakingarna som mördat sig igenom USA en längre tid. Tom blir hyllad som hjälte och TV och tidningar sprider historien. Uppmärksamheten får dock ingen positiv efterföljd då män med maffiabossen Carl Fogarty i spetsen tycks känna igen honom. Inte som Tom Stall utan som Joe från Philadelphia och det är ingen person de tycker något vidare om.

Detta är David Cronenbergs första ”mainstream” film (med undantag för kanske The Dead Zone) som inte följer i hans spår av filmer inom den smala genren body horror. A History of Violence är en mycket mer rak film som fokuserar på människans psyke men självklart så finns regissörens kännetecken även här. Det mänskliga psyket har han gjort filmer om tidigare, senast den mörka och svårsmälta Spider men A History of Violence är mycket lättare att ta till sig. Cronenberg väljer att ta upp ämnet om hur människan fungerar i pressade situationer och hur våldet i livet ibland blir nödvändigt, här dubbelbottnat.

Jag förstår verkligen varför Cronenberg fastnade för Mortensen och valde att filma med honom i hans kommande två filmer. Mortensen är fruktansvärt bra, det är i och för sig resten av skådespelarna också men Mortensen är filmens kärna. Det är en våldsam historia om kärlek och svek, på Cronenbergs speciella vis. Filmen blev uppmärksammad mycket för en vågad sexscen. Idag känns den inte lika vågad då ribban höjts rejält de senaste åren för vad man visar och inte visar inom både film och TV. David Cronenberg är en av mina favoritregissörer men A History of Violence är inte min favorit bland hans filmer. Det betyder absolut inte att jag inte gillar filmen skarpt, för det gör jag. Det känns lite som om det är två filmer i en. Del ett är mästerlig medan del två känns något stressad och stannar på betyget helt okej. Jag föredrar den tidigare Cronenberg med filmer som The Brood, Rabid, Scanners, Videodrome och Crash. Frågan är om vi någonsin kommer att få ta del av den Cronenberg-sidan igen.

Bob Dylan @ Malmö Arena 3/11 2011

Första gången jag såg Bob Dylan var på Olympen i Lund 2000, efter det har det blivit sex gånger till. När jag var i USA, besökte jag hans hemstad Hibbing i Minnesota. Jag stod på trappstegen som legenden under sin barndom gick upp och ner från. Jag har suttit på passagerarsidan och åkt längs Highway 61. Desolation Row är min favoritlåt, inte bara med Dylan utan överhuvudtaget. Det är en underdrift att Dylan är min största idol (ett ord jag inte tycker om att använda) genom tiderna. Igår spelade han, 70 år gammal, på ett utsålt Malmö Arena.

Mark Knopfler agerade förband men det är en helt annan historia, en bra sådan. Alla vi som älskar Dylan vet att när man går på hans konserter låter det inte som det en gång gjorde. Han ändrar ständigt arrangemanget på låtarna till ibland nästan oigenkännliga versioner. Det är hela grejen med hans konserter och de som inte gillar det gör bäst i att stanna hemma och låta skivorna rulla på stereon istället.

Bob Dylan och hans band inledde konserten med Leopard-Skin Pill-Box Hat. Det första jag kom att tänka på var rösten. Det är nu fyra år sedan jag såg honom sist och då har jag för mig att den inte lät särskilt bra. Jag var beredd på att det skulle låta förskräckligt, vilket jag även varnade min flickvän för som såg honom för första gången igår. Men, det var driv i den och ibland kändes det som man faktiskt lyssnade på originalskivan, nej inte riktigt men så nära originalet man kan komma när man ser Dylan live. En bra Dylan konsert beror mycket på om han är på bra humör eller inte, igår var han på ett strålande humör. Han log nästintill konstant, tog besynnerliga danssteg och spelade gitarr. Detta är så bra som man kan uppleva Bob Dylan i dagsläget. Att dessutom Mark Knopfler spelade gitarr på de fyra första låtarna kändes stort. Det andra jag reagerade på var spellistan. Den har nog aldrig varit så gjuten tidigare. Om man bortser från de dåliga versionerna av A Hard Rain’s A-Gonna Fall och Honest With Me är detta bland det bästa jag sett av honom live. Tangled Up In Blue och Blind Willie McTell var positiva överraskningar och standard låten Highway 61 nådde nya höjder med en entusiastisk Dylan bakom orgeln. Love Sick och Ballad of a Thin Man var ren magi. Turnéns 14 låtar med avslutande Like A Rolling Stone tog slut och publiken var redo att gå hem, men det var inte Dylan. Han gav oss Blowing in the Wind som bonus och jag lämnade konserten med ett leende på läpparna och konstaterade, han kan ju om han bara vill. Bob Dylan är och kommer alltid vara den största låtskrivaren genom tiderna, så är det bara.

Setlist från Malmö Arena 3 November 2011

Två legender på samma scen: Bob Dylan & Mark Knopfler