The Cycle (2009)

En ung kvinna blir jagad genom skogen av en man med diffusa konturer. Hon lyckas ta sig till en landsväg där hon nästan blir påkörd av Carrie som är på genomfart. Carrie ger henne motvilligt skjuts. Vettskrämd berättar kvinnan vad hon varit med om. Allt leder tillbaka till 1967, då den värsta gruvolyckan i Pennsylvanias historia inträffade. 239 gruvarbetare miste livet och ingen tog på sig skulden.

Jag gillar Daryl Hannah skarpt och har gjort det långt innan hon fick tillbaka sin kortlivade popularitet i Kill Bill filmerna. Förutom att hon är en förbannat bra skådespelerska ser hon också väldigt säregen ut, på ett bra sätt. Det är ungefär som med Juliette Lewis. Precis som med Juliette får Daryl på tok för lite stora roller och det är samma sak i The Cycle. Trots att hon har ”huvudrollen” enligt filmaffischen är det inte Daryl Hannah som får mest tid på skärmen, utan en ganska medioker Leah Gibson i förskräcklig frisyr.

Tillbaka till filmen.

Jag gillar konceptet när filmskapare väljer att återberätta en historia i själva filmen. Här blir det helt fel och nutiden är mer intressant än dåtiden. Idén i sig är ganska intressant men för många element är involverade och det blir tillslut pannkaka av allt. The Cycle förblir en film som vi sett för många gånger tidigare, jag i alla fall som redan sett två filmer (Wrong Turn 4: Bloody Beginnings och Vertige) på liknande tema under en veckas tid. The Cycle är en dålig film (det var förmodligen därför filmbolaget bestämde sig för att döpa om filmen till The Devil's Ground) med en alltid lika bra Daryl Hannah.

I Sopravvissuti Della Città Morta aka The Ark of the Sun God (1984)

Tjuven Rick Spear (David Warbeck från världens bästa zombiefilm, The Beyond) anländer till Istanbul med sin flickvän. Han möter upp lokalbon Mohammed som är en hejare på att fixa grejer och vet var man kan dricka goda drinkar och dansa till dålig discomusik. Vi får snart reda på att anledningen till att Rick är i Istanbul är för att en viss Lord Dean har ett jobb till honom. Rick blir erbjuden 25 000 pund för att hitta en spira som finns gömd i solgudens tempel. Det är dock inte helt enkelt då spiran finns bakom en dörr gjord av rent guld, dessutom är han inte den enda som är ute efter den. En fanatisk kult som tillber demonguden Gilgamesh är honom tätt i hälarna.

”No, not the rum! I’m afraid that’s where the drug is.

 You have any idéa who might have done it?

 Hmm, alcoholics anonymous! No I have no idéa.”

I Sopravvissuti Della Città Morta, eller The Ark of the Sun God som är dess engelska titel, är en italiensk/turkisk samproduktion. Det är en Indiana Jones rippoff och inte en särskilt bra sådan. David Warbeck har mer gemensamt med Roger Moore’s porträtt av James Bond än med arkeologen Indiana Jones. David Warbeck är också filmens enda behållning och hans sätt att prata till sin flickvän, eller Pussycat som han envisas att kalla henne, är humor helt i min smak.

Jag älskar denna typ av filmäventyr men detta är mer en familjefilm för familjer som gillar att titta på smörja. Det är mycket snack och lite verkstad. Filmen saknar helt glöden som finns i Steven Spielberg’s Raiders of the Lost Ark och miljöerna är långt ifrån lika exotiska. Nej, skippa detta och se trailern istället, det räcker.

Ny Finns Jag På Facebook!

Till er som läser och uppskattar min blogg. Gå gärna in på min Facebook sida och "gilla" den!

Här gör ni det: Dead Moon Night - The Crazy World of Cinema ( in swedish )

Ha det fint och trevlig Halloween!

Fight For Your Life (1977)

”Who are you? Jessie Lee Kain, pleased to meet you nigger.”

Filmen inleds med en polistransport av tre fångar, alla dömda för mord, våldtäkt och lite annat smått och gott. Soundtracket till åkturen är soul där sångaren sjunger: Fight for your life, you got to do it or die! I en annan del av staden flyr en rånare och kör vårdslöst genom samhället och råkar preja polisbilen från vägen. Poliserna går för att se så att fångarna är okej. Det skulle de aldrig ha gjort då det första psykopaterna gör är att skjuta en av poliserna för att sedan kapa en bil och rymma för glatta livet.

Deras plan är att ta sig över gränsen till Kanada. Stackarna är törstiga och har slut på soppa så de knivhugger en kille på en bensinstation och skjuter ihjäl ägaren av en spritbutik. De bestämmer sig för att det kanske är en god ide att ligga lite lågt tills mörkret lägger sig. Fångarna tvingar sig in och stör friden hos den godhjärtade pastorn Ted med familj. Efter timmar av våld och förnedring tröttnar Ted på att vända andra kinden till.

”Who the hell do you think you are, Martin Luther Coon?.”

Fight For Your Life är en elak jävel och en av de bästa terrorfilmer som gjorts. Filmen bryter alla tabun och är så politiskt inkorrekt som det bara går. Just därför är den ett strålande exempel på hur en exploitationfilm ska se ut. William Sanderson, här i en tidig roll, är fullkomligt lysande som übersvinet Jessie Lee Kain. Han spottar ur sig den ena rasistiska kommentaren efter den andra och förnedrar den stackars familjen på alla tänkbara sätt. Till och med att pistolhota en bebis är inte fel utan snarare underhållning i hans värld. Den enda skådespelare jag kan tänka mig som kan bräcka William Sanderson skulle i så fall vara David Hess. Det sexuella våldet är för en gångs skull nedtonat men det är verkligen inte resten av terrorn. Det iskalla mordet på den lilla pojken är bland det mest känslokalla jag sett i denna filmgenre. Du förstår kanske redan nu att Fight For Your Life är en given film att ha i din filmsamling. Mycket bättre än såhär blir inte exploitationfilm!

Wrong Turn 4: Bloody Beginnings (2011)

Året är 1974 och chefsläkaren på ett sanatorium i West Virginia visar en kvinnlig läkare runt. De flesta av sanatoriets 182 patienter är gravt deformerade på grund av inavel och missbildningar. Farligast på hela stället är Hillicker-bröderna, som vi känner igen från de första tre filmerna. Det dröjer inte länge innan de lyckas knycka den kvinnliga besökarens hårnål och bryter sig ut från deras cell. De går bärsärkagång tillsammans med de andra patienterna. En efter en tar de livet av all personal med chefsläkaren som deras grand finale. Vi hoppar fram till 2003, samma år som händelserna i första filmen utspelar sig. Ett gäng ungdomar (som ser på tok för gamla ut för sina påstådda åldrar) ska spendera helgen i en stuga som ligger några mil från deras skola. Det blåser upp till snöstorm och ynglingarna kör vilse. De tar en ”wrong turn” och tvingas övernatta på det nedstängda sanatoriet. Gissa vilka de träffar där?

”It wasn’t a ghost, I think it was a person.”

Wrong Turn var en helt okej uppgradering av The Hills Have Eyes. När Wrong Turn 2: Dead End kom fyra år senare, blev jag positivt överraskad och förvånad över hur pass brutal den var. Trean tyckte jag var ren skit. Mina förväntningar var inte särskilt höga för Wrong Turn 4: Bloody Beginnings.

Jag tyckte det var kul att återse de inavlade kannibalfreaksen igen. Filmen utspelar sig i vinterlandskap istället för under någon av de andra årstiderna, vilket gör filmen effektiv och det känns inte som om detta är del fyra i en filmserie. Att få se lite gamla hederliga specialeffekter istället för en massa CGI-effekter var också ett stort plus i kanten.

Sanatoriet ser ovanligt fräscht ut för att ha varit stängt i nästan 30 år. Skulle man börja anmärka på detaljer och logiska luckor är detta helt fel film och genre att göra det på, då det finns en hel del. Det är ju dock inte logiken som får oss att titta på denna typ av film, eller hur? Skådespeleriet är heller inte mycket att hänga i granen och historien är inte det minsta originell men filmen har ett högt tempo och innehåller en del uppfinningsrika dödsscener. Det känns lite som att slasherfilmsgenren möter The Texas Chain Saw Massacre.

Wrong Turn 4 är en prequel till de första tre filmerna men fungerar självständigt och man behöver inte ha sett föregångarna för att hänga med. Jag var beredd att ranka den lika högt som filmseriens första del men plötsligt hände någonting. Efter en timmes speltid stannar filmen upp och känns plötsligt tråkig och oengagerad. Det är ju vida känt att en slasherfilm brukar trappa upp sitt tempo under filmens sista 30 minuter men här är det precis tvärt om. Det känns som om filmskaparna plötsligt tappar intresset och bara ger upp, skiter i vilket. Det är synd för Wrong Turn 4 hade verkligen potential att bli riktigt bra. Nåja, jag hade i alla fall kul i 60 underhållande minuter. Även om de var i fel ordning.

The Horseman (2008)

Christian Forteski får beskedet att hans dotter har avlidit till följd av en heroinöverdos. Förutom spår av heroin, kokain och alkohol fann polisen sperma efter fyra män. Christian får ett paket utan avsändare, innehållandes en film som visar grova övergrepp på hans kraftigt påverkade dotter. Fylld av sorg och förtvivlan påbörjar han en jakt på hämnd. Det blir en enkelresa till helvetet med en enda avsikt. Att ta livet av alla som var involverade i hans dotters död.

The Horseman är en rå och realistisk mardröm som utspelar sig i namnlösa förorter i Australien. Det är mycket mer än bara en hämndhistoria. Det är en faders sorgsna resa genom tomhet och smärta. Den enda ljuspunkten i hela filmen är relationen som uppstår mellan Christian och en ung lifterska vid namn Alice. Då Christians minnen av sin dotter visar henne vid en ung och oförstörd ålder, indikeras det ganska tydligt att deras relation för länge sedan raserats. Alice blir dottern han aldrig hade, dottern han kan rädda från det grymma i samhället.

Utseendemässigt ser The Horseman ut som en skapelse från 1980-talet. Den ser skitig ut men inte alls på samma sätt som exploitationfilmer från samma era. Filmen har mer gemensamt med brittiska Dead Man’s Shoes (recension HÄR) än merparten av Death Wish (recension HÄR) kopiorna. Det är inte en cool film som man jublar åt varje gång elakingarna får vad de förtjänar. Här känns det i hela kroppen. När man tror att det inte går att bli mer miserabelt och att våldet nått sitt klimax, når filmen ytterligare en pik.

The Horseman är en svår film att betygsätta, inte för att den är dålig utan för att den tar upp ett ständigt aktuellt ämne som är omöjligt att värja sig mot. Det är enkelt att ställa sig frågan och att spekulera, vad skulle du själv göra i en liknande situation? Svaret är däremot omöjligt att ge.

Vertige (2009)

Två par och ett femte hjul bilar genom Kroatien för att bergsklättra i Balkanbergen. När de når sin destination är leden avstängd. Självklart så struntar våra nya bekantskaper i detta och börjar i sakta mak att göra allt för att nå sitt mål. Då hälften av sällskapet är sådär på att klättra blir det inte världens smidigaste semesteräventyr. Panik uppstår när en bro rasar samman och möjligheterna att ta sig ner helskinnade elimineras. Det visar sig att detta inte är ledens enda skavank och att det fanns en anledning till att den är avstängd för allmänheten. Som om inte detta vore nog med bekymmer är bergets topp fylld med fällor, gillrade av en ondsint bergsbo med kass kroppshygien.

Skräckfilmer som kommer från Frankrike är oftast säkra kort, med få undantag. Vertige är inget undantag och är vid flera tillfällen en riktig nagelbitare, särskilt filmens första parti. De första 45 minuterna består mest av bergsklättring och fungerar väldigt bra som en spännande överlevnadsthriller. Andra delen blir något av en blandning av The Hills Have Eyes och Wrong Turn, fast inte alls lika absurd och överdriven. Det är en blandning som fungerar överraskande bra och jag finner mig själv vid flera tillfällen kippa efter andan. Det enda som egentligen drar ner filmen är Loïc, Chloés irriterande pojkvän. Han beter sig som en barnrumpa och ynkrygg med uppenbar höjdskräck. Frågan är vad Chloé överhuvudtaget ser i honom och varför han följde med på resan från första början. Bortser man från detta är Vertige riktigt bra.

Filmen bygger upp en stabil stämning ända från början och tjänar mycket på att inte visa förövaren alltför tidigt. När han väl visualiseras är det heller ingen besvikelse. Vertige är inte särskilt originell men fan så underhållande!

Primal (2010)

För 12 000 år sedan satt en kille och kladdade på en grottvägg. Han blev slaktat av någonting människoliknande med sylvassa tänder. BAM! Vi blir förflyttade till nutid. Sex vänner åker i en bil någonstans i Australiens ödemarker. De är på väg till samma ställe för att utforska grottmålningarna som killen 12 000 år tidigare skapade. Tydligen är det 120 år sedan någon såg dem sist och för de gick det inget vidare. Vännerna slår läger i närheten av målningarna och spelar gitarr vid lägerelden, knullar, svär och dricker öl. När en av tjejerna, Mel, bestämmer sig för att nakenbada blir hon täckt av blodiglar. Det visar sig att något i vattnet gör henne väldigt sjuk. Under natten får hon hög feber och hennes tänder trillar ut. Efter ett misslyckat försök att ta henne därifrån till ett sjukhus blir hon allt sämre. Mel blir skogstokig och hennes sprillans nya rakbladsvassa tänder använder hon flitigt på de andra i sällskapet. En mardröm långt ute i ingenstans har tagit sin början.

Detta är ett koncept som alltid har tilltalat mig och det krävs inte mycket till övertygelse för att få mig att se så många som möjligt av dessa filmer. Det enda undantaget skulle i så fall vara om de kommer från produktionsbolaget The Asylum. Deras filmer har gjort mig besviken och irriterad flera gånger för mycket.

Några ungdomar ute i vildmarken som festar och har det kul och plötsligt kommer ett monster eller en psykopatisk mördare och tar deras liv, en efter en. Det är historier som får mig att fastna på kroken. I Primal får vi dessutom lite mystik inslängt. Score, säger jag då det är riktigt underhållande, till en början i alla fall. Filmen tappar ganska snabbt fart och den sköna stämningen som fanns i filmens första 30 minuter är som bortblåst. Vad som följer är det gamla vanliga springaskrikasplash och det har jag ingenting emot så länge det är gjort med finess. Här får det mig istället att fingra på min telefon och det är inget gott tecken. Primal är ett helt okej tidsfördriv, inget mer. Filmens sista 10 minuter är dock riktigt roande och ”befruktningsscenen” är hur cool som helst, även om regissören kanske sett The Evil Dead några gånger för mycket.

China Lake (1983)

Efter Charles Napier’s bortgång tidigare denna månad kände jag att jag ville se någonting med honom. Mitt val föll inte på Rambo: First Blood II eller The Blues Brothers utan på kortfilmen China Lake. China Lake blev sju år senare en TV-Film vid namn The China Lake Murders, dock utan Napier.

Dylan's gamla trummis Mickey Jones och William Sanderson

Charles Napier spelar här polisen Donnelly som på sin årliga semester åker runt i ökenområdena utanför Los Angeles, iklädd polisuniform och pilotbrillor. Under sin semester är han sannerligen ingen hederlig polis utan en psykopat som stannar folk helt utan anledning. Hans metoder är minst sagt tvivelaktiga. När han sitter på ett café och ser två cementarbetare (Mickey Jones och William Sanderson) äta frukost, börjar han störa sig på dem och fantiserar om hur han misshandlar en av dem. Hans fantasier blir snart verklighet.

Redan i förtexten vet vi att något illa kommer att ske. Det spelas bambambam musik på hög volym och filmens svarta bakgrund fylls med blodröda bokstäver. Charles Napier är som klippt och skuren i rollen som psykopatisk polis. Filmen är inte särskilt otäck men historien är intressant. Ökenlandskapet är enastående och filmen är sprängfylld med atmosfär. China Lake är skriven och regisserad av Robert Harmon som bara tre år senare gav oss sin långfilmsdebut med The Hitcher, en av 1980-talets bästa skräckfilmer. Många paralleller kan dras mellan dessa två filmer och det var intressant att se hur hans karriär som regissör började. Att den på senare år mest består av filmer producerade för TV är lite synd då hans tidiga alster verkligen visar potential för fler storverk.

¡Tintorera! (1977)

Lyxliraren Steve, spelad av Hugo Stiglitz från Nightmare City och över 200 andra filmer, ligger avdäckad i en sjukhussäng efter att han överdoserat kaffe och cigaretter. Doktorn råder honom till att ta det lugnt i tre månader och det är han inte sen att hålla med om. Han dricker whisky, skjuter hajar med harpun och fluktar på bikinibrudar med kikare på sin lyxbåt. Hans sikte hamnar på den amerikanska turisten Patricia som han bjuder på middag och ligger med när filmkameran tittar bort. Deras kärlekshistoria blir kortvarig då Steve är en svartsjuk man. När Patricia pratar med strandraggaren Miguel blir Steve förbannad och klipper till honom. Patricia tycker det är ett osympatiskt drag och bestämmer sig för att byta sexpartner. Efter en natt fylld av sex med Miguel tar Patricia det obligatoriska morgondoppet men ve och fasa, hon blir uppäten av en tigerhaj!

Steve och Miguel lägger gammalt groll bakom sig och blir bästa polare. De raggar brudar och har nakenparty på Steves båt. De träffar brittiska Gabriella (Susan George från Straw Dogs) som de inleder ett gemensamt förhållande med. Eftersom de ser sig själva som en perfekt triangel bestämmer de sig för att bo ihop på båten, under reglerna att ingen svartsjuka får uppstå eller att fler kvinnor dras in i förhållandet. Bryts någon av dessa regler bryts även deras triangel. De umgås dag och natt, mer eller mindre nakna. De förlovar sig och pratar om att skaffa ett kärleksbarn men ingenting varar för evigt och dessutom så finns ju filmens titel någonstans i vattnet.

”As we say in Mexico, you’re the third wheel, asshole.”

Det som fick mig intresserad av ¡Tintorera! var den svenska filmtiteln, Tigerhajarna – Havets Marodörer. En uruslare filmöversättning får man leta efter! Jag var dessutom sugen på att se en Jaws kopia. Tji fick jag då ¡Tintorera! har en ganska så missvisande filmbeskrivning och filmomslag. Filmen fokuserar mer på ämnet sexuell frihet än på hajar som tar död på människor, även om det inträffar i filmen. Det är sleaze för hela slanten. Alla ligger med alla och när männen har kläder på sig är det oftast endast tajta badkalsonger som gäller.

Filmen är på tok för lång. Den har över två timmars speltid men det är ändå en film jag gillar. Den innehåller vackra undervattensscener och filmens få hajattacker fungerar riktigt bra. Enligt mexikanarna är det inte vithajen som är den farligaste hajen, utan tigerhajen. Jag väntade filmen igenom på att tigerhajarna skulle titta fram och smaska på öbefolkningen, men de simmade mest runt utan att göra någonting. Så pågick det i lugn takt fram till filmens odramatiska slut. ¡Tintorera! är inte en film som jag kommer att se igen men den var kul så länge den varade, även om det inte var en Jaws kopia.

Proie (2010)

En familj vars företag använder sig av farligt besprutningsmedel, beger sig för att ta död på konsekvenserna. Konsekvenserna är vildsvin som blivit aggressiva efter att de druckit av vattnet i familjens närliggande skog. Det är inte bara vildsvinen som är problemet, snart vänder sig alla mot varandra och ingen litar på någon.

Proie, eller Prey som är den engelska titeln är ytterligare en film som visar möjliga konsekvenser av att behandla moder natur som skit. Förutom uppenbara likheter med andra snarlika filmer som främst den australiensiska Razorback är den stundtals inspirerad av 1980-tals klassikern Predator. Nu är inte Proie i närheten lika bra som någon av dessa titlar. Visst, filmen har lagt i den högre växeln och det är full fart framåt men Proie är ändå inget särskilt. Den ibland överdramatiska musiken får mig att känna som om jag spelar Resident Evil istället för att titta på film. Proie är ett helt okej franskt alternativ om man är sugen på att se en film om förbannade vildsvin. Jag föredrar dock både Razorback och Predator.

House on the Edge of the Park (1980)

När den tragiska nyheten att David Hess lämnat oss nådde mig fick jag direkt ett sug att se någon av hans filmer. Valet hamnade på Ruggero Deodato’s House on the Edge of the Park eftersom det var ett bra tag sedan jag såg den sist.

“Hello, lady.”

House on the Edge of the Park inleds med att Alex (spelad av David Hess) till tonerna av något som låter som en barnvisa, prejar en stackars tjej av vägen och våldtar och stryper henne. Här visar direkt Ruggero Deodato vad vi har att förvänta oss och detta är bara filmens första 2-3 minuter!

”I told you it wasn’t a party!

 Well, if we get there we’ll make it one.”

Alex och hans lätt efterblivna polare Ricky (spelad av Giovanni Lombardo Radice aka John Morghen) är två drägg som spenderar dagarna med att dansa boogie, sälja stulna bilar och hitta på djävulskap. När ett snobbigt par ber dem att laga deras bil passar de på att bjuda in sig själva på överklassfest. De följer med paret hem till deras lyxvilla och Ricky börjar direkt dansa till festens enda låt. Efter att Alex blivit dissad i sexuella inviter och dessutom hånad, slår det slint i huvudet på honom. Snart ballar allt ut och Alex och Ricky håller sällskapet som gisslan. De fördriver tiden med våld, förnedring och övergrepp men det visar sig att överklassällskapet har en plan.

”Why that look, what’s so funny?

  You!

  Why, because I was drinking from the bottle?

  Because you looked like you were giving it head.

  And you look like you should be in a cage!”

Alla borde väl veta vid detta lag att man inte bjuder in David Hess på party. Jag är glad att de gjorde det i alla fall, för detta är underhållning som heter duga.

Första gången jag såg House on the Edge of the Park så gillade jag den skarpt men jag tyckte ändå att den var något tam. På den tiden var jag mest ute efter blod och gore och efter att jag sett David Hess i The Last House on the Left och Ruggero Deodato's kannibal-mästerverk, Cannibal Holocaust så var ribban satt ganska högt.

Filmen är inte särskilt otäck eller chockerande då själva övergreppen oftast slutar i samtycke (om man bortser från den stackars flickan som får lära känna Alex rakblad). Detta höjer filmens nivå av sleaze och skiljer sig markant från genrens andra kollegor där man oftast känner sympati för offren.

House on the Edge of the Park är en snyggt utförd film och Deodato visar återigen att han är en gedigen regissör. Det är dock tack vare David Hess som den än idag fungerar så bra. Hess är strålande som karaktären han spelat flera gånger tidigare, här vid namn Alex. Han är skvatt galen och har inte några som helst skrupler i kroppen. Personkemin mellan Hess och Radice är också perfekt och är de karaktärer som fungerat bäst ihop framför kameran när det kommer till denna typ av film. Det är uppskattat att se Lorraine De Selle från Cannibal Ferox och Vacanze Per Un Massacro (recension HÄR) som en av gästerna på partyt, även om det dröjer ovanligt länge innan hon kastar kläderna.

Ruggero Deodato har med House on the Edge of the Park lyckats skapa ett mästerverk inom dess genre, fullproppad med våld, sex och sleaze. Det är klart att jag gillar detta!

Willie Nile live @ S:t Gertrud, Malmö 8/10 2011

Wille Nile är älskad och beundrad av artister som Bruce Springsteen och Lou Reed, vilket inte är svårt att förstå. Han är en rockpoet med fingertoppskänsla när det kommer till att skapa melodier som stannar kvar i huvudet. Han har passerat 60 år men ser åtminstone 10 år yngre ut. Willie är ödmjuk som få inom samma bransch och vill vara på scenen och underhålla lika mycket som publiken vill vara där för att uppleva det.

S:t Gertrud i Malmö hade i torsdags äran att få Willie Nile på besök. Han var så pass populär att biljetterna sålde slut inom loppet av 90 minuter. Jag har aldrig sett ett så fullsatt S:t Gertrud tidigare och det var väl inte helt otippat att en extrakonsert blev insatt efter ett starkt påtryck från hans svenska fans. Lördagens spelning var inte lika fullsatt som torsdagens men nära på. The Dimestore Junkies som spelat med honom på hans Sverigeturné värmde upp publiken med några egenskrivna låtar innan Willie Nile själv klev upp på scenen. Han inledde konserten med låten Run från hans 2009 album House of a Thousand Guitars och sedan var det inget stopp på honom. Han gav oss hyllningen On the Road to Calvary, skriven till sin avlidna vän Jeff Buckley. Förutom sina smittande popmelodier i tex allsångsfavoriten One Guitar blandade han allvar och lekfullhet i en perfekt kombination. I Cell Phones Ringing (in the Pockets of the Dead) visar han sitt medlidande efter terrorattackerna i Madrid 2004 för att i nästa stund be bandet att spela signaturmelodin till sin favoritserie Peter Gunn. Detta gör konserten rakt igenom mycket stabil och det är omöjligt att inte tycka om denna sympatiska man från New York. The Dimestore Junkies visar sig från sin absolut bästa sida när de drar igång låten Hard Times In America. För den som väntar på nytt material från Willie gav han oss också den sprillans nya American Ride, en reseskildring genom USA, lika detaljerad som om man såg det med egna ögon. Så, vad finns det då mer att vilja ha från denne fantastiska artist? Svaret är ingenting för han gav oss verkligen allt han hade och mer därtill. Spelningen var uppskattad från båda håll då Willie lovade att besöka Malmö igen nästa sommar för fler spelningar på St. Gertrud. Jag kommer definitivt att vara där och om du nu missade att se honom eller har ett intresse för riktigt bra musik överhuvudtaget bör du hålla ögon och öron öppna. Willie Nile är en av dagens bästa låtskrivare och det är fy och skam att han inte fått mer uppmärksamhet inom musiken idag. 

Jag och Willie Nile

Här kan ni lyssna på hans fantastiska Lonesome Dark-Eyed Beauty:

David Hess 1942 - 2011

Tidigare i veckan avled skådespelaren Charles Napier. Igår möttes jag och många andra av samma besked fast denna gång gällande låtskrivaren och skådespelaren David Hess, genom en facebook status skriven av Davids familj.

David Hess är anledningen till att jag älskar terrorfilm och rape and revenge genren. Utan honom skulle The Last House on the Left, Autostop Rosso Sangue eller House on the Edge of the Park inte varit vad de är. Han är slembollen utan skrupler personifierad och jag kan inte komma på någon annan som porträtterat galenskap och ren ondska inom exploitationfilm så bra. Jag återkommer med jämna mellanrum till hans filmer och mitt intresse för filmproduktion bortom Hollywood är mycket hans förtjänst. Tack David Hess, må du vila i frid.

The Believers (1987)

Martin Sheen spelar Cal Jamison, psykiatrikern som efter sin hustrus död tar sin son och flyttar till New York. Där börjar han jobba som terapeut till New Yorks poliskår. Kommissarie McTaggert tar kontakt med honom efter att en av hans poliser, Lopez, blivit galen i samband med ett ritualmord på ett barn. Lopez berättar om de sju makterna och om en grupp som utövar svart magi, han är övertygad om att de är efter honom. En natt rymmer Lopez från hispan och samtidigt hittar polisen ytterligare ett barn som fallit offer för sekten. Självklart blir Lopez huvudmisstänkt men Cal är inte lika säker. Lopez tar kontakt med Cal och ber honom att möta honom då han är övertygad om att Cal och hans sons liv är i fara. Innan Cal hinner dit har Lopez tagit sitt eget liv efter att han skrikit ordet Culebra. Culebra är spanska för orm och efter en obduktion är det just detta de finner i hans magsäck.

När jag gick i femte klass hade vi en lärare som gillade skräckfilm. På rasterna brukade han berätta om olika filmer för mig och den film som etsade sig fast i mitt huvud var The Believers, eller De Sju Makterna som han kallade den för. Efter många om och men hittade jag den i vår lokala videobutik och tyckte at den var lysande och hur läskig som helst. Det dröjde nog fem-sex år innan jag såg filmen igen och jag tyckte fortfarande den var lika bra, kanske inte lika otäck, men en mycket bra thriller. Nu var det dags att se den för tredje gången och ingenting har förändrats, det är fortfarande en mycket bra film. The Believers är regisserad av John Schlesinger, mannen bakom Marathon Man och Midnight Cowboy. För storyn står Mark Frost som mest är känd för att tillsammans med David Lynch skapat en av världens bästa tv-serier, Twin Peaks. The Believers känns inte det minsta daterad om man bortser från att telefonsamtal oftast görs i telefonkiosker men det känns bara befriande att för en gångs skull slippa det frenetiska klickandet på mobiltelefoner. The Believers innehåller en perfekt blandning av svart magi, voodoo och religiös vidskepelse. Spindelscenen framkallar fortfarande krypningar i kroppen och det är svårt att inte vända bort ansiktet. Det är en perfekt film för en regnig eftermiddag med ett högt tempo och en som alltid lika solid Martin Sheen. Sonen Charlie Sheen har mycket att lära av sin far när det kommer till skådespeleri, för de kvalitéerna verkar han helt tappat idag.

Svensk Polisfilm

Gösta Ekman som Beck

Dagens svenska polisfilmer är allt från mediokra till urusla med vissa få undantag, ändå fortsätter jag att titta på dem. Den senaste omgången av Beck med Peter Haber i huvudrollen har det i dagsläget gjorts 26 stycken av. Lika många har det gjorts i serien om Wallander med Krister Henriksson i huvudrollen. Båda dessa karaktärer har gestaltats tidigare och den enda som egentligen fullt ut har lyckats är filmen Mannen På Taket från 1976 där Carl-Gustaf Lindstedt gestaltade poliskommissarie Martin Beck (Gösta Ekman fungerade också relativt bra och filmen Mannen På Balkongen är stundvis lysande). Mannen På Taket är dessutom en av de bästa svenska filmer som gjorts när det kommer till thrillerfilm, tillsammans med Arne Mattssons serie om privatdetektiven Hillman från slutet av 1950-talet till början av 1960-talet. Filmerna hade kvalitet och det är något man inte kan säga om dagens.

Krister Henriksson som Wallander

Jag kom på mig själv att i tystnad ifrågasätta varför jag tittar på denna typ av film när jag häromkvällen såg den tionde delen i filmserien om Irene Huss. Inom loppet av tio minuter insåg jag vem mördaren var och det är inte första gången detta händer. Sverige har på tok för lite skådisar, bra skådisar som vill porträttera elaka karaktärer i evighetslånga serier. När det är dags för skurkroller har svenskarna haft som (o)vana att använda äldre etablerade skådisar som inte haft någon plats på den stora skärmen på flera år. Detta resulterar i att om man som jag sett väldigt mycket film så är det inte särskilt svårt att gissa sig till filmens stora antiklimax. Man vet direkt att om Loa Falkman, Lennart R. Svensson, Per Moberg eller någon annan skådis från en gammal tv-såpa dyker upp i en film så är det med största sannolikhet de som är elakingarna.

Jakob Eklund som Johan Falk

Sist jag såg en riktigt bra svensk polisfilm var Anders Nilssons Noll Tolerans. Även Livvakterna och Den Tredje Vågen var stundtals väldigt spännande. Att producenterna sedan valde att återuppliva serien med sex filmer till var dock inte särskilt lyckat då de inte alls höll samma höga klass. Det senaste som fick bägaren att tippa över var när jag såg den svensk-danska samproduktionen, Bron. De danska skådisarna sköter sig helt felfritt medan de svenska skådisarna är fruktansvärt dåliga. Tydligast är seriens ena huvudrollsinnehavare Sofia Helin som beter sig som en blandning mellan en störig tonåring och en robot. Kanske är det dags att helt ge upp hoppet om svensk polisfilm och istället rikta mitt fokus mot Danmark och Norge som faktiskt överlag spottar ur sig riktigt bra sådana.

Så jag försöker ställa mig frågan varför jag fortsätter att titta på denna oändliga drös av kassa snutfilmer. Svaret är, jag vet inte. Jag är väl lika dum i huvudet som resten av svenska folket som tittar på dem.

Angela Kovacs som Irene Huss

Raw Meat (1973)

Innan The Tunnel, Stag Night, Creep och alla de där andra filmerna som utspelar sig under markens yta i någon storstad, så kom Raw Meat eller Death Line som är den brittiska titeln.

”- Want to see The French Connection?

  - No, it’s too violent.”

De två studenterna Alex och Particia hittar en medvetslös man nere i Londons tunnelbana. När polisen anländer är mannen borta. Tydligen är mannen högt uppsatt i försvarsdepartementet och dessutom visar det sig att fler personer försvunnit vid samma tunnelbanestopp. Poliskommissarie Calhoun och hans kollega börjar nysta i försvinnandena och snart blir de varse att det finns människor nere i tunnlarna som fått smak på människokött.

Raw Meat är regissören Gary Sherman’s första långfilm. Han kom senare att regissera den något udda men väldigt stämningsfyllda zombiefilmen Dead & Buried och bottennappet Poltergeist III. Det är en bortglömd film som gör det bästa av den uppenbart låga budgeten. Detta är inget filmen lider av, tvärtom är det till dess fördel då filmen lägger all krut på dödscenerna och atmosfären. Raw Meat var dock sämre än vad jag hade förväntat mig och jag förstår inte alla lovord filmen har fått både här och där. Den är seg och det händer inte särskilt mycket. Filmens största behållning är Donald Pleasence som här gör rollkaraktären Calhoun. Hans torra humor och nonchalans gentemot allt och alla är sann underhållning. Christopher Lee dyker upp med snygg mustasch i en liten biroll som MI5 agent, förmodligen för att hjälpa filmen på traven. Det är inget jag klagar över då det alltid är kul att se Christopher Lee i en film även om det bara är i två minuter.

Russell Square Tube Station är verkligen inget ställe jag skulle vilja hänga vid någon tid på dygnet. Inte framför tvn med Raw Meat i dvdn heller för den delen. Nej, här blev jag besviken.

Charles Napier 1936 - 2011

Charles Napier är en skådis jag alltid har uppskattat även om han sällan fick huvudroller. De flesta känner säkert till honom som Murdock från Rambo: First Blood Part II men jag väljer att komma ihåg honom från en av mina favoritfilmer, Russ Meyer’s mästerverk Supervixens. I den filmen finns så många over the top scener att de knappt går att hålla reda på. Den bästa scenen av dem alla är dock när stackars Charles Napier ligger till sängs med sin gigantiska penis i slakt läge. En storbystad kvinna förlöjligar honom och han blir till sist vansinnig. Hon gömmer sig på toaletten men Charles sparkar in dörren och hoppar ihjäl henne i badkaret. Må du vila i frid Charles Napier och tack för att du gav mig en av filmhistoriens bästa scener någonsin!

Rope (1948)

Victoriateatern i Malmö är en mycket behaglig lokal och ett av de mest genuina ställen vi har i staden. Där har jag varit på picknickkonserter med Eldkvarn och den lokala förmågan Andi Almqvist. Jag har druckit vin och ätit god mat samtidigt som jag sugit i mig atmosfären. Klockan är 12 och det är picknickbio. Victoriateaterns Retro Films är en filmklubb som visar äldre klassiker och idag var det dags för Alfred Hitchcock’s Rope från 1948. Detta passade alldeles utmärkt då jag och min sambo nyligen börjat gå igenom regissörens gigantiska filmkatalog. För min sambo är det första gången hon ser Rope, för mig är det första gången jag ser en Hitchcockfilm på bio och det är något jag alltid velat uppleva.

Hitchcok i Neon

Två unga män stryper sin klasskamrat för spänningens skull. De bjuder sedan in vänner och familj till offret samtidigt som de förvarar liket i en kista i samma rum. Deras gamla lärare Rupert är dock smartare än vad de trott och paranoian är snart deras nytillkomna middagsgäst.

Rope är filmad i tio tagningar och är Alfred Hitchcock’s första långfilm i färg. Det är ett kammarspel som trots sin höga ålder fungerar bra än idag. Som vanligt när det kommer till Hitchcock’s filmer innerhåller Rope bra skådespeleri, särskilt av den alltid lika pålitliga James Stewart. Det är inte en av mina favoritfilmer av Hitchcock men det är ett intressant experiment. Det krävs skicklighet för att hålla intresset uppe när allt utspelar sig i ett rum och den skickligheten besitter definitivt Hitchcock.

Fyndat På Loppis! Vol. II

Fyndat På Loppis!