Evidence (2011)

Även fast jag i nittio procent av fallen blir besviken när det kommer till den numera omåttligt populära found footage filmen fortsätter jag att se så många jag kan komma över. Det finns trots allt guldkorn inom genren. Filmer som Cannibal Holocaust, Man Bites Dog, The Blair Witch Project, The Poughkeepsie Tapes, [●REC] och Trolljegeren är bra exempel på filmer där den skakiga handkameran och en bra historia fungerar utmärkt.

Brett är en storstadsmänniska som avskyr allt som hör skogen till. Hans polare Ryan bestämmer sig för att göra en dokumentärfilm om sin vän Bretts första campingupplevelser. Ryans flickvän Abi och hennes väninna Ashley följer också med och tillsammans åker de iväg i riktning mot skogen i en lånad husbil. De parkerar och promenerar till en avskild dunge för att slå upp läger och inleder deras vistelse med att korka upp en flaska Jack Daniels. Mitt i allt ståhej hör de fruktansvärda skrik komma från mörkret men de avfärdar det som präriehundar och går till kojs. Nästkommande dag när de strövar runt i skogen ser de någon eller någonting nere i en ravin som avlägsnar sig illa kvickt när storstadsfolket närmar sig. De fruktansvärda skriken fortsätter under den andra natten och Ryan finner att deras skrämselrop är inristade i barken på de kringliggande träden. Livrädda springer de tillbaka till husbilen med någonting flåsande i sina nackar och låser om sig. Nästa dag är Brett försvunnen och de andra återvänder till campingplatsen för att hämta sina saker, leta reda på Brett och bege sig hemåt men när de kommer tillbaka till husbilen är den förstörd. Ryan ger sig av för att hämta hjälp och lämnar Abi och Ashley kvar, ovetandes om att terrorn knappt har börjat.

Found footage genren är oftast helt ologisk och det är lika ofattbart varje gång när de olyckligt lottade individerna springer runt och fokuserar på att filma eländet istället för att ta sig därifrån. Skulle det ha varit jag som agerat huvudrollsinnehavare så skulle jag ha slängt kameran och lagt benen på ryggen. Nu är det ju i och för sig inte logik som lockar mig till denna typ av film och jag är tacksam för att de fortsätter att filma deras traumatiska upplevelser. Ibland blir jag förvånad över hur överrumplad och tagen på sängen jag kan känna mig när jag ser en film. Evidence är en sådan film och den skakiga handkameran känns oftast befogad och nyckelingrediensen till den otrygga stämningen. För en gångs skull får vi följa ett gäng trovärdiga personer och historien utvecklas till någonting helt annat än vad man först kan tro. Evidence är en riktigt effektiv film som inte väntar en timme på att röra på sig. Här börjar det händer saker ganska snart och sedan håller filmen mig i ett järngrepp. Ofta är Evidence en förbannat otäck film och jag hoppade till vid flera tillfällen, idag tillhör det verkligen inte vanligheterna. Ska man uppleva Evidence så ultimat som möjligt ska det ske i ett mörkt rum med hörlurar och gärna helt allena. Du gör även bäst i att veta så lite som möjligt om filmen i förväg, så är ju oftast fallet men här var det nog det som gjorde att jag satt med svettiga handflator i 80 minuter. Evidence var en rysligt positiv överraskning. Det är inte bara en av de bästa filmerna i found footage facket som jag tagit del av utan även en av de skickligaste och mest slagkraftiga skräckfilmer jag sett på väldigt länge. Om du inte lider av fobi mot skakiga filmkameror är Evidence ett måste om du som jag är i ständigt sökande efter en film som får ditt hjärta att bulta lite snabbare.

Sand Sharks (2011)

Jag har varit på ett djur-som-blir-förbannade-på-korkade-människor-film humör hela månaden och efter några intensiva dagar på jobbet blev jag sugen på att helt stänga av hjärnkapaciteten och se en film i stil med, tja - Sand Sharks.

”We can’t just cancel the party because a few people got killed. That’s bad business”

Den lilla ön White Sands ligger risigt till ekonomiskt efter det att hajar gjorde livet surt för badgästerna för några år sedan. Strulpellen Jimmy (spelad av den alltid lika störiga Corin Nemec) återvänder hem efter många års frånvaro. Han var orsaken till att femton personer miste livet i samband med en fest han anordnade och dessutom lämnade han en tjej i sticket som nu gaskat upp sig och blivit polis. Nu är han redo att ge sig själv en andra chans och lyckas utan några större svårigheter att övertyga borgmästaren (som är hans egen far) att få lov att anordna ytterligare en fest för att rädda ön från en ekonomisk kollaps och på samma gång håva in lite extra klöver till sig själv. Jimmy drar igång på stuts med att anordna Sandman Festival i samband med ungdomars vårlov men han kommer inte långt med planeringarna innan den lilla ön drabbas av plötsliga dödsfall. Allt pekar på att hajar ligger bakom, hajar som lever och jagar i sanden.

”Eat this you sand of a bitch”

På pappret låter Sand Sharks som den perfekta formen av underhållning men det är allt annat än underhållande. Filmen försöker hela tiden ha glimten i ögat och vräka ur sig referenser till alla sorters olika filmer i samma kategori men misslyckas totalt. De ständiga anspelningarna med dialog, karaktärer och hela scener till framförallt Jaws blir ganska snabbt väldigt påfrestande. Skådespelarna är en skara kassa exempel på att man ska ge fan i att ge roller till barn till föräldrar utan någon större talang och till huvudrollsinnehavare i gamla ruttna serier från 1990-talet. Hulk Hogans dotter Brooke fungerar i och för sig hyfsat i den osannolika rollen som en ung hajexpert men Corin Nemec från den gamla skitserien Parker Lewis Can’t Lose är precis lika irriterande som jag kommer ihåg honom, om inte värre. Musiken är fruktansvärd, pistolskotten låter som smällare, den påtvingade humorn är minst sagt irriterande och specialeffekterna är under all kritik. Omotiverade nakenscener eller motiverade med för den delen lyser med sin frånvaro och ju mer jag tänker på det desto mer avskyr jag filmen. Om jag ska ge Sand Sharks någon form av positiv kritik skulle det vara att filmen är förvånansvärt händelserik, problemet är bara att allt som sker är totalt ointressant. Sand Sharks är bland det sämsta jag sett inom djurskräcksgenren någonsin och även om viljan finns inom mig dröjer det förmodligen ett bra tag innan jag återbesöker filmgenren igen. Så dåligt är det faktiskt.

The Collapsed (2011)

Någonting har hänt och den största delen av jordens befolkning har blivit utplånad. En familj på fyra kämpar för sina liv i det laglösa samhället där bara de starkaste överlever. Familjen har snart anledning att oroa sig för mer än de få överlevande då en oförklarlig och osynlig närvaro cirkulerar bland dem.  När mor och dotter blir mördade fortsätter far och son ensamma till fots i den livsfarliga terrängen i hopp om att kunna starta om på nytt i det lilla samhället Dover’s Bend.

The Collapsed använder sig av ett klassiskt upplägg där världen vi lever i har gått åt helvete och där de få som överlevt får kämpa för sina liv. Vad som kunde ha varit en film i mängden lyckas skapa en egen och ganska originell historia. The Collapsed har vissa likheter med den lysande filmen The Road och tv-serien Lost men med en minimal budget och skaparglädje lyckas filmen utvecklas till någonting helt annat. Istället för att ösa på med spektakulära effekter och stora skådespelarnamn använder sig The Collapsed istället av bra omgivningar, stämningsfull musik och imponerande kameraarbete. Mycket av filmen består av dialog och The Collapsed rör sig framåt i sakta mak, utan att för den delen bli utdragen och seg. Istället skapar den en känsla av olustighet och jag väntar bara på att någonting ska gå fel. Det gör det också för den som har tålamodet att vänta till slutets fantastiska final. Som i många andra liknande fall när det kommer till filmer av denna sort kommer det säkert att finnas folk som tycker att det händer på tok för lite. Det gör inte jag och The Collapsed är en av de bästa lågbudgetfilmer jag sett på länge, en positiv överraskning som bara blir bättre och bättre med speltiden. Jag har svårt att finna några större brister i The Collapsed. Den minimala summa pengar känns ibland av men det är just detta som är mycket av filmens styrka och jag kan inte tänka mig att det skulle göras bättre om filmen fått en högre budget. Det är felet med många filmer idag, att budgeten mörkar en dålig historia. Ett stramt pengaflöde tvingar filmskaparna att tänka utanför lådan och lägga deras största fokus på filmens handling istället, just därför är det den sortens film som intresserar mig mest i dagens läge tillsammans med flertalet tv-serier. Ibland är det minimala att föredra och oftast är det osynliga hotet mer otäckt än det fullt synliga. Så är fallet med The Collapsed.

Mia Ajvide - Mannen Som Föll I Glömska (2011)

Den senaste tiden har jag tagit en paus från filmtittandet och istället sjunkit in i litteraturens ibland fantastiska värld. Jag har under en längre tid varit nyfiken på Mia Ajvides debutroman Mannen Som Föll I Glömska och under några dagars tid har hennes historia om bortglömda fångat mitt intresse.

Jack lever tillsammans med sin hustru Aino i en stuga i utkanten av Stockholm. Han jobbar på Myntholms slott och har tillsammans med sin chef Sven hittat inskriptioner i ett av slottets tornrum tillhörande en ung flicka vid namn Alma och en annan oidentifierad individ med förkortningen E L. Alma satt inspärrad i tornrummet någon gång under 1800-talet då hon plötsligt och hastigt föll offer för psykisk ohälsa. De enda besök Alma mottog var från hennes allra närmaste och ingen av dem bar initialerna E L. Jack är så fullt upptagen med det tvåhundra år gamla mysteriet att han till en början inte märker att folk i hans omgivning börjar bete sig märkligt. Ofta glömmer de bort vem han är och det tar tid innan de kommer ihåg honom igen. När han en kväll kommer hem till sin hustru tittar hon på honom med tomma ögon och schasar iväg honom från deras hem. Aino känner inte längre igen sin make Jack. Alla han hållit kära vet inte längre vem han är, förutom hans mors vän Artur som låter Jack flytta in i sin lägenhet. Snart blir Jack varse om att det finns fler som honom, bortglömda personer som bor i ett kollektiv i förorten Rinkeby.

Mia Ajvide

Skulle det inte vara för att Mia Ajvide är hustru till min favoritförfattare John Ajvide Lindqvist skulle jag förmodligen aldrig ha läst hennes bok. Det var emellertid tur att jag satte mig ner och började läsa Mannen Som Föll I Glömska då det visade sig vara en bok - mycket bättre än jag förväntat mig. Boken är långt ifrån felfri men hennes berättarstil och ämnet hon tar upp är intressant och ofta förs mina tankar till just hennes make. Historien om att plötsligt bli bortglömd är fascinerande och Mia plockar upp en hel del intressanta perspektiv och sidohistorier. De många frågorna som ställs och scenarion som utspelas är ofta väldigt smarta och de glömdas tillvägagångssätt att hålla de vanliga levande i deras minnen är finurligt utförda. Tyvärr tappar Mia ofta fokus och det lämnas lösa trådar och parallella historier glöms bort utan att avslutas. Bokens första hundra sidor är en seg resa om man bortser från bokens korta men intensiva inledning där Jack sakta faller i glömska. De avslutande tvåhundrasextio håller mig dock ständigt intresserad och nyfiken på vad som ska hända härnäst och ofta är det riktigt spännande. Orkar man bara ta sig igenom bokens början med en inte särskilt intressant bakgrundshistoria till Myntholms slotts förflutna och dess invånare och ständiga beskrivningar av prylar och dess utseenden så kommer belöningen i form av intressanta personporträtt, inte helt olika de från Johns böcker, och en ofta väldigt engagerande historia. Jag vet att det är fel att jämföra två författare bara för att de är gifta och för att de lever tillsammans men det är svårt att inte göra det då jag hela tiden ser John i periferin i de många meningarna. Det är i och för sig inte särskilt konstigt då de hjälper varandra i deras skrivandeprocesser och förmodligen är det därför de tillsammans utformat en liknande berättarteknik. Nu är Mia inte lika skarp i sina berättelser och personporträtt som sin make men Mannen Som Föll I Glömska är dock en väldigt bra debutroman och det bådar gott inför kommande verk. Någonting inom mig väntar ivrigt redan nu på att få sätta tänderna i en ny historia från Mia och ju mer jag tänker på Mannen Som Föll I Glömska desto bättre tycker jag den är, trots sina brister.

Dallas: Season 1 (1978)

Välkommen tillbaka till en tid då familjer runt om i världen satt bänkade framför tvn en gång i veckan för att följa oljegiganterna Ewings intriger. Välkommen tillbaka till 1978, året då det skrevs tv-historia, året då såpornas såpa Dallas började sändas.

Egentligen är jag en generation för sen för att riktigt komma ihåg Dallas och dess enorma framgång. Trots detta har jag vaga minnen från min barndom då min far och mor, en gång i veckan satt tysta framför tvn och med spänning följde maktspelen mellan familjen Ewing och Barnes. Jag har varit sugen en längre tid på att se serien från början och bilda mig en egen uppfattning om dess kvalitet och storhet. När det visade sig att min sambo var lika nyfiken som jag cyklade jag ner till Kvarnvideo i Malmö och köpte de två första säsongerna av serien.

J.R.

Digger Barnes och hans son Cliff driver en privat vendetta mot familjen de anser ha tagit allt ifrån dem, familjen Ewing med Jock och hans son J.R. i spetsen. Rättegångar hänger över Ewings och när den yngste sonen i familjen, Bobby, kommer hem som en nygift man sätter det de båda familjerna i en olustig sits. Pamela Barnes, Cliffs lillasyster, är kvinnan som Bobby valt till sin fru och familjerna är livrädda att äktenskapet ska leda till ytterligare spänningar i deras liv. Den äldsta brodern J.R. sätter igång illa kvickt med att försöka förstöra sin lillebrors äktenskap men det visar sig att kärlek ibland är tjockare än blod.

Dallas var till en början menad som en miniserie, bestående av fem avsnitt men då den blev omåttligt populär valde tv-bolaget att fortsätta inspelningarna. I slutändan resulterade Dallas i fjorton säsonger och några filmer gjorda för tv. För en vecka sedan sändes det första avsnittet i en ny omgång av Dallas som ska skildra nya maktkamper med en ny generation av Ewings i huvudrollerna. Jag kunde inte ha valt en bättre tid att börja se serien och själv ta del i hur allt tog sin början.

Även fast jag var nyfiken på serien var jag beredd att bli besviken. Så blev det inte då jag och min sambo snabbt drogs in i fejderna. Den iskalla J.R., hans fru Sue Ellen som en gång i tiden blev krönt till fröken Texas, genomhyggliga Bobby, söta trubbelmakaren Lucy, pappa Jock och hans förstående hustru Ellie, Pamela som byter efternamn från Barnes till Ewing, ranchens förman Ray, skenheliga Cliff och den bittra fyllehunden Digger. Alla är klockrena karaktärer och anledningen bakom seriens stora framgång, tillsammans med överflödet av lyx och de ständiga intrigerna som aldrig verkar få ett slut. Serien inleds med att Ray idkar samlag med den unga Lucy och efter rädslan för att bli påkomna avslutar det. Däremellan får vi ta del av skolkning från skola, dubbelspel, otrohet och den första säsongen avslutas i ett barbecue-party där de båda familjerna tvingas samman, för att sedan sluta i ett fylleslag där allt som kan går fel. I första säsongens nästsista avsnitt dyker Brian Dennehy upp och förvandlar serien till ett bidrag inom home invasion / terrorfilmen då J.R. och Ray levt rövare i en liten håla utanför Dallas och haft sex med gifta kvinnor. Snart får de ovetande familjemedlemmarna genomlida en mardröm på Southfork Ranch. Allt detta händer inom loppet av fem avsnitt på 45 minuter vardera. Det bådar gott inför resten av säsongerna och jag ser spänt framemot vad J.R. och alla de andra karaktärerna i serien ska hitta på härnäst. Det finns en anledning till att Dallas blev en succé och det är tack vare de begåvade skådespelarna och seriens perfekta blandning av makt, girighet, pengar och sex. 34 år senare lyckas Dallas, med sin fantastiska signaturmelodi, fortfarande med att underhålla och agera likt en drog jag inte kan få nog av.

Frágiles (2005)

Mercy Falls barnsjukhus på ön Isle of Wight är på väg att stängas men då en tågolycka tar upp alla sjukbäddar på St. James i London blir åtta barn lämnade kvar. Sjuksköterskan Amy Nicholls hoppar in extra under nattpassen i dess sista skede i avvecklingen då den förra nattsköterskan slutat abrupt. Det finns en anledning till att tjänsten blivit ledig med kort varsel. Barnen drabbas av oförklarliga benfrakturer och mystiska ljud hörs från sjukhusets övervåning. Amy får bra kontakt med den sjuka Maggie som säger sig kommunicera med en liten flicka vid namn Charlotte, även kallad den mekaniska flickan. Barnen är livrädda för det okända väsendet och efter en rad incidenter är Amy övertygad om att den mekaniska flickan existerar och vill dem väldigt illa. Sjukhuset bär på ett mörkt förflutet och Amy inser att de måste lämna sjukhuset så fort de bara kan om de ska komma därifrån med sina liv i behåll.

Under en längre tid har jag varit övertygad att jag sett Frágiles tidigare och när jag blev sugen på att ge filmen en ny chans insåg jag att jag konstigt nog aldrig sett den. Ända sedan jag såg regissören Jaume Balaguerós debutfilm Los Sin Nombre, vilken jag tyckte var fruktansvärt läskig, har jag blivit imponerad av allt han regisserat. Balaguerós senaste film Mientras Duermes (recension HÄR) gav mig mersmak och viljan att se om hans katalog igen och Frágiles var den jag hade vagast minnen från, vilket ju visade sig ha sina anledningar. Calista Flockhart har aldrig varit någon större favorit hos mig även fast jag som tonåring till en början följde hennes ganska charmiga karaktär Ally McBeal under onsdagskvällarna på TV4. Mitt intresse för den tramsiga advokaten svalnade dock ganska snabbt och efter Flockharts giftermål med Harrison Ford medverkade hon allt mer sällan i någonting. I Frágiles är hennes karaktär emellertid långt från Ally McBeals och hon fungerar riktigt bra som den sköra sjuksköterskan Amy. Frágiles är inte en särskilt otäck spökhistoria men det kompenserar den med att leverera en rad stämningsfulla sekvenser. Stämning är det som filmen vinner mest på överhuvudtaget och de gråa miljöerna och det regniga engelska vädret är perfekt för en film som denna. Jag har dock väldigt svårt att förstå varför det är så krångligt att skapa en riktigt otäck spökfilm. Filmer av denna sort bygger ju på stämning, inte kostsamma effekter och stora skådespelarnamn. Det räcker att det rycker i en gardin för att ge rysningar genom kroppen, om det görs på rätt sätt. Det finns bara en handfull lysande exempel inom genren och jag tycker fortfarande att Robert Wise’s The Haunting är den bästa spökfilm som någonsin gjorts. Frágiles är inte en ny favorit hos mig även om den ibland är mycket bra men det är en perfekt film för en regning eftermiddag eller en stormig natt.

Anacondas: The Hunt for the Blood Orchid (2004)

När researchteamet Byron & Mitchell Research Ltd. misslyckas med att leverera nya läkemedel till ett läkemedelsföretag gör de ett sista desperat försök att få deras uppmärksamhet. På ön Borneo finns en blomma som sägs kunna förlänga människan livslängd avsevärt. Perrinia Immortalis, även kallad blodorkidén, blommar endast i sex månader vart sjunde år och det är bråttom att lägga vantarna på dem då tre veckor endast återstår av blomningen. En skara folk med varierande bakgrund åker på en expedition till Borneo för att hämta hem den sällsynta blomman. När de kommer till ön är det regnsäsong och invånarna vägrar att ge sig ut på de farliga vattnen. På ön befinner sig amerikanaren Bill Johnson och efter lite övertalning och en tjock bunte pengar går han med på att ta expeditionsteamet ut på det oroliga vattnet. Resan mot deras destination är lång och farlig och när båten kraschar får de fortsätta till fots. De kommer inte långt innan gruppen svävar i livsfara då området kryllar av jättestora och jättehungriga anakondor.

”Everything gets eaten out here. It’s the jungle”

Anacondas: The Hunt for the Blood Orchid har ingenting med Anaconda (recension HÄR) att göra förutom att detta också är ett djungeläventyr med stora anakondor i huvudrollerna. Johnny Messner fungerar bra i den största rollen som den muskulösa kaptenen med schysst attityd och som hjälper storstadsfolket från djungelns alla faror. Resten av karaktärerna är inte mycket att hänga i granen och jag förstår inte varför filmmakare konstant envisas med att ha med någon mörkhyad hiphoppare-wannabe som slänger ur sig pinsamma repliker. Man kan inte annat än att sakna en karaktär av Jon Voights kaliber. Om man bortser från de tråkiga karaktärerna så är Anacondas ett helt okej tidsfördriv. Likt Anaconda vinner filmen mycket på de fantastiska miljöerna och här får vi även stöta på en aggressiv krokodil, en livsfarlig spindel och en småkul apa. Datoranimationerna är bättre denna gången och regissören Dwight H. Little har valt att köra på konceptet ”den som väntar på någonting gott” och inte visa anakondorna i sin fulla prakt förrän i filmens sista del. Det är både på gott och ont då filmen ibland går på tomgång utan att någonting intressant händer. Skulle det inte vara för den otillfredsställande finalen skulle Anacondas ha fungerat ännu bättre. Tiden rinner dock kvickt iväg och i sällskap med lite snask och någon likasinnad kamrat är det synd att klaga. Filmen är inte skitbra och den får mig inte att vilja se Anaconda 3: Offspring eller Anaconda 4: Trail of Blood men jag kan inte annat än älska alla dessa filmer om djur som växer till gigantiska proportioner, oavsett kvalitet.

Mientras Duermes (2011)

César jobbar som portvakt i ett hyreshus och är omtyckt av alla, men de känner honom inte. César är en olycklig man som lever ett liv helt utan mening och är oförmögen att känna glädje. För att orka med sin vardag lägger han all sin fokus på den vackra hyresgästen Clara. Han skapar ett fantasiförhållande med henne där han om kvällarna smyger in i hennes lägenhet och lägger sig under hennes säng i väntan på att hon ska somna. César drogar henne och försätter henne i törnrosasömn medan han smyger runt i lägenheten och injicerar hennes hudsalvor med någonting som saktar försämrar hennes hy, sedan kryper han ner jämte henne och spenderar natten vid hennes sida. Dagarna fördriver han med att berätta för sin sjuka mor om deras förhållande och med att skicka hotfulla brev och sms till Clara. Claras grannes dotter får nys om vad César pysslar med om nätterna och börja utpressa honom. Snart eskalerar allt i paranoia, kackerlackor och mord.

Mientras Duermes eller Sleep Tight som är den internationella titeln är Jaume Balaguerós nya film. Den är långt ifrån hans två senaste filmer, [Rec] och [Rec] ². Här finns inga smittbärande mardrömsvarelser utan istället blir vi serverade en kolsvart psykologisk thriller om en svårt sjuk man. Luis Tosar är mycket bra i huvudrollen som den störda portvakten César (han jobbar i en trappuppgång inte helt olik den i [Rec]) som orsakar smärta hos andra, till synes helt utan anledning. Det känns kanske lite kliché att nämna Hitchcock som inspirationskälla men mycket i filmen känns som en väldigt bra Hitchcock-film. En viss scen i Mientras Duermes är en av de mest intensiva scener jag sett på evigheter och jag är glad att jag hade några naglar kvar på fingrarna när sekvensen var över. Filmen överraskar hela tiden och det är svårt att veta varthän den är på väg. Balaguerós visar ytterligare en gång vilken gedigen regissör han är och jag ser spänt fram mot vad han ska hitta på härnäst. Mientras Duermes är inte en film för alla och slutet kommer säkert att irritera många men ibland kan jag tycka att man inte behöver förstå allting helt ut och att vissa frågor gör bäst i att lämnas obesvarade.

Anaconda (1997)

Ett filmteam åker djupt in i Amazonas djungel för att spela in en dokumentär om regnskogen och dess invånare, Shirishama indianerna. Under en regnstorm hjälper de en stackare vid namn Paul Serone, vars båt havererat. Paul visar sig vara en riktig äventyrare som gett upp sitt tidigare yrke som präst och nu jagar ormar på heltid. Han vet dessutom var Shirishamafolket befinner sig och som tack för hjälpen erbjuder han sig att hjälpa filmteamet att lokalisera dem. Paul har dock inte rent mjöl i påsen. Han jagar en gigantisk anakonda och gör vad som helst för att fånga den, även om det innebär att kliva över lik.

”Fishing for snakes! He’s crazy!”

Det är pang på rödbetan, inget tjafs om filmteamets resa till Amazonas eller trista bakgrundshistorier. Redan under filmens första minuter förstår vi att passagerarna ombord på båten kommer att genomlida ett helvete när till och med den stenhårda Danny Trejo väljer att sätta en kula i huvudet för att undvika att bli ormföda. Jon Voight är som vanligt mycket bra på att spela svin och hans överspelade och genomonda personporträtt är filmens största behållning. Jag hade helt förträngt att Owen Wilson medverkade men han sköter sig faktiskt bra genom att vara nedtonad och inte sitt vanliga störiga jag. Jennifer Lopez har jag aldrig riktigt förstått varför män dreglat över. Hennes skådespelartalanger består mest av att puta med läpparna och blinka med sina rådjursögon och jag kan inte annat än att störa mig på henne så fort hon öppnar flabben. Ice Cube är Ice Cube och Eric Stoltz ligger mest och sover filmen igenom.

Anaconda är ett gammalt hederligt djungeläventyr med en jättelik orm i centrum. Som distraktion blir vi levererade en liten portion kärlek och en liten portion humor vilket gör detta till ett perfekt matinéäventyr för de lite äldre medlemmarna i familjen. Anaconda för tankarna tillbaka till de fantastiska monster- och expeditionsfilmerna från 1950-talet men även senare filmer som Arachnophobia och den självskrivna Jaws. Filmens miljöer är en av de anledningarna till att den fungerar så pass bra som den gör. Sumpmarkerna och Amazonas djungel där faror lurar runt varje hörn är en perfekt plats för en film som denna att utspela sig på. Den datoranimerade anakondan ser inte särskilt övertygande ut men i närkampsscenerna fungerar den bra. Den gigantiska ormens ständiga skrikande gör filmen ännu mer nöjsam och jag konstaterar att Anaconda 15 år senare fortfarande är trivsam underhållning. 

Piranha 3DD (2012)

”There’s something in the water”

Efter katastrofen i Lake Victoria ligger den en gång omåttligt populära stranden öde. Ingen sätter längre sin fot där och invånarna runt omkring är extra försiktiga innan de hoppar i plurret. Mansgrisen Chet får den geniala idén att öppna en vattenpark där storbystade kvinnor är huvudattraktionen. Hans styvdotter Maddy som är marinbiolog tycker inte om hans idé och efter en rad försvinnanden är hon övertygad att de livsfarliga pirayorna är tillbaka. Detta skiter Chet fullständigt i och portarna till The Big Wet öppnas under stort ståhej. Det är inte bara badsugna turister som vill vara med. Snart fylls bassängerna även med hungriga pirayor.

”Josh cut off his penis because something came out of my vagina”

Joe Dantes Piranha är en av mina favoriter bland den oändliga drösen av djurskräckfilmer. Nyinspelningen gillade jag skarpt och anser att det är en av de bästa remakes som gjorts på senare år. Alla dåliga recensioner jag läst angående Piranha 3DD har inte varit direkt lockande men då det kommer till filmer av denna sort kan jag inte låta bli att titta på dem, oavsett kritiken. Precis som i den första delen dyker det upp några kända ansikten. Förutom Christopher Lloyd och Ving Rhames som båda återkommer på kort besök, gästspelar Garey Busey, Clu Gulager och David Hasselhoff. Hasselhoff är överraskande underhållande i rollen som sig själv och hans självironi är förbannat trivsam. Konstigt nog är han en av filmens mest kompetenta skådespelare. Piranha 3DD innehåller inte en enda trovärdig karaktär (förutom Hasselhoff då). Skådespelare som ska föreställa poliser och marinbiologer ser knappt byxmyndiga ut. Dialogen är som väntat helt åt helvete och filmens historia kan få plats på en post it lapp. Detta kompenseras istället med mängder av nakna kvinnokroppar och en hel drös med ettriga mördarpirayor. Med andra ord är Piranha 3DD en film helt i min smak! Ologiska scener staplas på varandra och dålig musik används vid helt fel tillfällen som till exempel i filmens bästa scen då en sexakt går åt pipsvängen. Jag förstår inte all dålig kritik filmen fått, till och med från folk som i vanliga fall gillar genren. Piranha 3DD är inte i närheten lika bra som föregångaren och egentligen är det en ganska meningslös uppföljare men filmens korta speltid, det frikostiga exponerandet av naken hud och de blodtörstiga mördarfiskarna gör filmen till ett perfekt tidsfördriv. Mycket mer begär jag inte av en film som denna.

Prometheus (2012)

Fynd har gjorts runt om i världen med ledtrådar om människans ursprung. Arkeologerna Elisabeth Shaw och Charlie Holloway gör ytterligare ett fynd i Skottland som dateras till över 30000 år tillbaka i tiden. Alla fynden har en sak gemensamt, ett stjärnmönster. Elisabeth och Charlie blir handplockade tillsammans med ett flertal andra vetenskapsmän att delta i en expedition i yttre rymden. De blir passagerare ombord på rymdskeppet Prometheus. När de nått sin destination börjar deras sökande efter ursprunget till vår existens men deras arbetsgivare Meredith och androiden David verkar ha egna avsikter med resan. På planeten hittar de kvarlevorna av de som en gång bodde på planeten men någonting annat befinner sig också där, någonting som kan hota hela människans existens.

“If we don't stop it, there won't be any home to go back to”

Jag brukar inte dras med i hyper kring filmer men med Prometheus har det varit nästintill omöjligt att inte ha skyhöga förväntningar. Efter att jag såg teasertrailern började jag räkna ner till dagen då filmen skulle ha premiär. Det har varit mycket snack om huruvida filmen är en prequel till Alien eller om det ska vara en helt fristående film. Tydligen bestämde sig Ridley Scott någon gång under förberedningarna att det skulle vara en fristående film fast med samma DNA som Alien. Detta hade jag ingen aning om till för någon dag sedan och genast sjönk mina förhoppningar om filmen. Mitt största bekymmer med Prometheus var dock Noomi Rapace. Jag har aldrig tyckt att hon varit särskilt bra eller intressant och jag har inte förstått alla glorifieringar runt henne och hennes skådespelartalanger. Det är jag nu faktiskt beredd att ta tillbaka för hon lyckas mycket bra som filmens huvudrollsinnehavare. Hon är ingen Sigourney Weaver och hennes personporträtt är mil från Ellen Ripleys men hon passar in. Michael Fassbender visar återigen vilken fantastisk skådespelare han är och jag håller honom fortfarande som en av denna generationens bästa skådespelare. Charlize Theron har jag aldrig haft mycket till övers för och jag tyckte att det var ett skämt när hon blev belönad med en oscarstatyett för hennes roll i Monster. Här är hon dock klippt och skuren som den känslokalla arbetsgivaren Meredith. Det var mäktigt att se Prometheus på Royal i Malmö och det är utan tvekan den bästa 3D upplevelsen jag haft sedan Avatar. Allt ser otroligt snyggt ut och vissa scener är förbannat effektiva men jag känner mig ända missnöjd. Nu är ju Prometheus ingen prequel till Alien om man bortser från slutscenen och en snarlik historia och jag förväntade mig aldrig att den skulle toppa Alien som förmodligen är den bästa rymdrysare som någonsin gjorts. Men jag känner mig ända blåst på konfekten. Jag saknade H. R. Gigers mästerligt designade rymdmonster och historiens många frågor om människans ursprung lämnades obesvarade. Nu förväntade jag mig inte att få svar på vårt ursprung men det känns som filmen tappade tråden någonstans på vägen och tog aldrig upp den igen utan blåste på med snygga actionscener istället. Filmens musik var ibland nästan pinsamt likt Star Wars och efter ett tag började jag irriterade mig på det. Var tog domedagsmusiken från trailern vägen? Nu låter det kanske som jag helt ratar filmen men så är det verkligen inte. Prometheus är ofta mycket bra, bara man inte förväntar sig en ny Alien.