söndag 28 september 2014

Cannibal Holocaust (1980)




När ett gäng dokumentärfilmare försvinner i Amazonas djungel lämnar professor Harold Monroe New York för att försöka hitta dem. Djupt inne i det gröna infernot finner han filmteamets barskrapade skelett och teamets filmrullar som mirakulöst har klarat sig. Harold tar med sig inspelningarna hem och vad han får se är fruktansvärt.

”Today people want sensationalism; the more you rape their senses the happier they are.”

Dagen efter att Lunds Fantastiska Filmfestival drog igång för tjugonde gången besökte den italienska regissören Ruggero Deodato festivalen där han introducerade sitt tidlösa mästerverk Cannibal Holocaust på biografen Kino. Jag anlände till Lund strax innan åtta och efter ett kort besök på en nyöppnad vinylbutik så vandrade jag till Stadshallen där Deodato befann sig för att signera prylar och träffa sina beundrare. Efter två signerade dvder och ett foto tillsammans med honom och ett kort besök på krogen så var det äntligen dags för Cannibal Holocaust. Ruggero Deodato var på plats för att prata lite om sin omtalade rulle innan mörkret la sig i salongen och jag sjönk ner i biofåtöljen. Jag hade smusslat in en fickplunta med J&B whisky och i goda vänners sällskap såg jag Cannibal Holocaust på vita duken för första gången.

“I wonder who the real cannibals are.”

Det var säkert femton år sedan jag såg filmen senast men ändå så var den färsk i minnet. Det är få filmer som har gjort ett så stort intryck på mig som Cannibal Holocaust. Första gången jag såg den så förväntade jag mig ett våldsamt djungeläventyr och var inte alls förberedd på vad som skulle utspela sig under de kommande nittio minuterna. Jag tänker inte ens ta upp de omtalade autentiska djurvåldsscenerna. De är vidriga och jag tycker inte om dem, vi lämnar det där. Cannibal Holocaust är en grym film och en omtumlande upplevelse än idag. Upplägget är banbrytande och The Blair Witch Project har mycket att tacka Cannibal Holocaust för som får alldeles för lite cred för introduktionen av found footage genren. Specialeffekterna är fortfarande bland de mest realistiska jag har sett och de skoningslösa sekvenserna som avlöser varandra är inte helt lätta att sitta igenom. Det finns nog ingen som har sett filmen som har glömt otrohetsbestraffningen, aborten, den spetsade kvinnan eller kastreringen. Cannibal Holocaust är en obarmhärtig skildring av människans ondska och även fast filmen innehåller några ljuspunkter, ofta involverade en majspipa, så är det en becksvart skapelse som har åldrats med värdighet. Det går inte att prata om Cannibal Holocaust utan att nämna Riz Ortolanis musik. Den är vansinnigt bra och pendlar skickligt mellan att vara sorgset vemodigt till skrämmande otäckt. Cannibal Holocaust är kannibalfilmernas moder och en av mina absoluta favoritfilmer. Ruggero Deodato skrev filmhistoria nittonhundraåttio. Det är en tidlös klassiker och en film som ständigt kommer att återupptäckas och chockera nya generationer av filmtittare över hela världen.

Ruggero Deodato besöker FFF 26/9 2014

Kvällen inleddes med signering i Stadshallen i Lund.


Ruggero Deodato introducerar Cannibal Holocaust som visas under Lunds Fantastiska Filmfestival.

Efter filmen var det Q&A med regissören


Fler bilder finns på min Facebook-sida!

fredag 26 september 2014

The Dorm That Dripped Blood (1982)




Det nalkas jullov för studenterna på Dayton Hall och det är dags att flytta ut och gå vidare. Den sjuttiofem år gamla byggnaden som ungdomarna sedan några år tillbaka har kallat hem ska byggas om till lägenheter och några vänliga själar hjälps åt att städa de nu öde lokalerna under de kommande två veckorna. De hade dock inte räknat med att en blodtörstig psykopat lurar i de dunkla omgivningarna…

”Please, help me get you out of here.”

The Dorm That Dripped Blood är en slasherfilm jag aldrig sett tidigare men den läckra titeln har jag stött på flera gånger genom åren. Filmen har tilldelats flera titlar där Pranks och Death Dorm förmodligen är de vanligaste bidragen men det var inte förrän Synapse Films för några år sedan släppte den som filmen äntligen fick ett rättvist släpp. Nu får publiken för första gången se regissörernas egen version av filmen där fler scener är inkluderade och våldsdåden är längre och mer utstuderade. Med andra ord så är Synapse Films version den du ska se om du bestämmer dig för att inhandla ett exemplar.

”It’s alright, it’s all over. No one’s gonna hurt you.”

The Dorm That Dripped Blood är inte en standardslasher med dumma ungdomar i huvudrollerna som knullar, knarkar, super och beter sig allmänt illa utan denna gång blir vi introducerade för ett gäng yngre vuxna som på sin fritid varken gör bu eller bä. Karaktärerna är trista, vanliga människor som gör vanliga och trista saker, inga flippade ytterligheter här inte. The Dorm That Dripped Blood känns lite mer “vuxen” om man nu kan kalla en slasherfilm för det. Det är både på gott och ont. Det händer inte särskilt mycket och våra huvudrollsinnehavare lullar mest runt och gör tråkiga saker. Inte mycket fokus verkar gå till själva städandet av lokalerna de ska rensa ut utan de drar mest benen efter sig, till en början helt ovetande om att en galen mördare tar livet av deras vänner i en rasande fart. För ovanlighetens skull så är första halvan bättre än den sista. Det är precis lagom intervall mellan morden som på sina ställen är riktigt brutala sådana som begås med elaka tillhyggen som spikklubbor och borrar i högsta hugg. Filmen är grå och dyster till utseendet och det färgglada åttiotalet har ännu inte fått fäste i filmvärlden. Musiken är ett potpurri av allt som är bra inom skräckfilmen och den högljudda varianten av duschmusiken i Psycho varenda gång ett mord begås är riktigt stämningshöjande. The Dorm That Dripped Blood avslutas i en alldeles för lång och utdragen upplösning (även fast slutslutet är smått fantastiskt) och jag kom på mig vid flera tillfällen av att tappa fokus. Det är ingen superrulle men de lama karaktärerna och den knappt existerande handlingen kompenseras av en rad riktigt effektiva dödsscener. The Dorm That Dripped Blood tillhör inte de bästa exemplaren inom slasherfilmsgenren och man kan både ha och mista den men för samlare av genren är den väl värd att inkludera i sin filmsamling.

tisdag 23 september 2014

Castle Freak (1995)




John Reilly ärver ett gigantiskt slott i Italien och i väntan på att få det sålt flyttar han in tillsammans med sin fru Susan och deras dotter Rebecca. John plågas av fruktansvärda skuldkänslor efter att han i berusat tillstånd körde ihjäl sin son och olyckan resulterade även i att dottern förlorade synen, själv klarade han sig helskinnad. I ett sista tappert försök till att reparera det söndertrasade äktenskapet gör John allt i sin makt för att förtjäna sin hustru och dotters kärlek igen, men slottet D’Orsino gör bara saken värre. Fjättrad i källaren gömmer sig någonting fruktansvärt…

”They say the castle is haunted.”

Jag har alltid gillat Stuart Gordons filmer och när jag ser flera av dem igen nu när jag passerat trettio tycker jag ännu mer om dem. Gordon är en skicklig regissör och han har under sin karriär gjort en dröse riktigt bra rullar - det visar han ännu en gång med Castle Freak. Jag vet inte om jag sett filmen tidigare då jag inte kommer ihåg något från den men det spelar ingen roll då Castle Freak visade sig vara en otroligt positiv överraskning.

”Listen, Listen! There’s somebody in the castle.”

Castle Freak är väldigt vagt baserad på H.P. Lovecrafts korthistoria The Outsider. De båda skapelserna har emellertid inte mycket gemensamt utan Gordons film påminner mer om någonting som skulle ha kunnat vara nedklottrat av Edgar Allan Poe eller historien om Frankensteins monster. Castle Freak är ingen tramsig b-skräckis utan en gravallvarlig och väldigt stämningsfull, mörk och sorgsen gotisk rysare som inte lägger allt krut på missfostret som smyger omkring i slottet utan fokuserar istället mer på familjen Reillys tragedi. Ensamhet och sorg är filmens huvudämnen och Castle Freak är inte alls lika bloddränkt och lekfullt våldsam som många andra av Gordons skapelser. Helt blodfattig är filmen dock inte, det finns i synnerhet två riktigt grafiska sekvenser inkluderade. Jeffrey Combs och Barbara Crampton återförenas ännu en gång och spelar här paret Reilly. Deras personkemi känns äkta och Castle Freak är en förvånansvärt välspelad historia med trovärdiga karaktärer i samtliga roller. Jag tror aldrig att jag har sett Combs så här bra tidigare, det är utan tvekan en av hans absolut bästa rollprestationer. Visst är slutklämmen i Castle Freak ganska förutsägbar men det betyder inte att vägen till det stora avslöjandet är det. Det är en otroligt atmosfärfylld film med en svettig slutspurt och ett mörkt slut, speltiden försvinner i en rasande fart. Castle Freak är en höjdarrulle, varmt rekommenderad!

måndag 22 september 2014

From Beyond (1986)




Psykologen Katherine McMichaels besöker dårhuset där fysikern Crawford Tillinghast sitter inspärrad efter att han står anklagad för mordet på sin mentor Edward Pretorius. Det blir hennes uppgift att besluta om han är galen eller inte och detta fastställs genom att återskapa experimentet som gick åt pipsvängen och lämnade Pretorius huvudlös. Crawford har arbetat sida vid sida tillsammans med Edward i flera år och vad de lyckades skapa var någonting bortom tid och rum. Manicken ”The Resonator” har i uppgift att stimulera det vilande sensoriska organet tallkottkörteln med hjälp av resonansvibrationer. Detta tredje öga expanderar sinnet och får människan att uppleva mer än någon har gjort tidigare – resultatet är fasansfullt.

”He used to bring beautiful women here. They’d eat fine meals, drink fine wine, listen to music. But it always ended with screaming. And I would just lie there and listen to them.”

Jag har nyligen inlett ett projekt där jag för första gången läser H.P. Lovecrafts historier och sedan (i de flesta fall) ser om filmatiseringarna. From Beyond bygger på kortnovellen med samma namn och Stuart Gordon summerar hela historien innan filmtiteln dyker upp och sedan spinner han, tillsammans med lite hjälp av Brian Yuzna och Dennis Paoli, vidare på idén med ett högst tillfredställande resultat. Året innan hade Gordon regisserat sin första film som baserades på Lovecrafts verk, Re-Animator och ribban var redan satt väldigt högt. From Beyond kanske inte är lika bra som kultklassikern Re-Animator men det är otroligt lyckad rulle. Gordon och Yuznas åttiotalsskapelser är verkligen fascinerande och unika filmer som än idag håller otroligt högt underhållningsvärde.

”The greatest sensual pleasure there is is to know the desires of another mind.”

From Beyond börjar intensivt och håller sedan farten uppe under den korta speltiden på runt åttio minuter. Jag hade helt glömt bort att Ken Foree hade en av de största rollerna som snuten Bubba, vars jobb är att hålla Crawford i schack medan psykologen utreder Crawfords grad av galenskap. Foree är väl inte mycket att hurra för och här är han är lite för mycket mest hela tiden men jag förlåter honom efter en tuff fight med ett hiskeligt monster, endast iklädd ett par tajta kalsingar. Jeffrey Combs är dock som vanligt väldigt bra i huvudrollen och hans sidekick Barbara Crampton fungerar alldeles utmärkt som psykologen som fascineras av Crawfords experiment. From Beyond är en fartfylld och otroligt underhållande rulle med en härlig blandning av snusk, slemmiga specialeffekter och fräcka monster. Allt som Gordon rör vid som har med Lovecraft att göra, hur vaga associationerna än må vara, verkar förvandlas till guld och From Beyond är sannerligen inget undantag.

fredag 19 september 2014

Dagon (2001)




Det unga paret Paul och Barbara glider runt i det spanska havet i en segelbåt när det plötsligt bryter ut en fruktansvärd storm som kapsejsar kajutan. Med nöd och näppe lyckas de ro iland till den närliggande fiskebyn Imboca (översätter du till engelska och lägger till ett s så blir det Innsmouth) för att finna hjälp. Staden är bebodd av underliga invånare som ser konstiga ut och som inte är vana vid besökare och paret inser snart att de ligger riktigt risigt till. Byborna tillber den fasansfulla fiskguden Dagon som varje år kräver betalning i blod…

”Every dream is a wish.”

Dagon berättar en förbannat bra historia. Jag har genom åren sett en dröse filmer som bygger på H.P. Lovecrafts verk men det är inte förrän nyligen som jag har förkovrat mig i hans litteratur. Jag har gillat den mytomspunne författaren sedan jag för första gången kom i kontakt med hans skapelser i antologin Skräckens Labyrinter som jag lånade hem från Karlshamns bibliotek någon gång under högstadieperioden. Jag läste dock av någon besynnerlig anledning aldrig särskilt mycket ur boken utan nöjde mig med de första berättelserna. Jag svävade istället iväg i mitt inre och författarens mytologi om varelser som gick på jorden långt innan människan och som slumrande väntade på att göra entré igen, upptog mycket av min tankeverksamhet. Jag vet inte riktigt varför jag inte fördjupade mig mer i författaren som ung då jag var otroligt influerad av hans skrivande på flera plan. Oavsett vad så formade han mig och mitt intresse för skräcken i litteraturen men allra främst i filmen och för det är jag Lovecraft evigt tacksam. På äldre dar har jag dock tagit mig i kragen och samlat på mig en trave böcker signerad författaren och den senaste veckan har jag helt förlorat mig i Lovecrafts fantastiska universum.

"We shall dive down through black abysses... and in that lair of the Deep Ones we shall dwell amidst wonder and glory forever."

Dagon är ett hopkok av den sju sidor korta historien med samma namn och långnovellen The Shadow Over Innsmouth, med mest fokus på den sistnämnda. Jag läste de båda historierna för första gången i veckan och blev totalt uppslukad av dem. Det var länge sedan jag kände en sådan kärlek till en författare och min sedan länge falnande läslust tog plötsligt ett jättekliv framåt. Den rutinerade Lovecraft-älskaren Stuart Gordon, som har många av författarens historier i kappsäcken, står för regin och hans vapendragare Brian Yuzna producerar och det bådar ju alltid i Lovecrafts sammanhang väldigt gott. Filmen är inspelad i Spanien och har övergripande spanska skådespelare i rollerna. Jag har varken sett eller hört någonting om de som står framför kameran tidigare men utan att någon ger något bestående intryck så sköter de sig relativt bra. Dagon är ganska trogen förlagorna och några sekvenser är direkt tagna från historierna. Filmen utspelar sig däremot nu istället för då och det har slängts in några kvinnor i berättelsen för att krydda till handlingen lite men det gör ingenting då de är söta som socker. Effekterna pendlar mellan småtaskiga och härligt slaskiga och hela filmen osar av en skön halvruggig stämning. Dagon kommer inte i närheten av The Shadow Over Innsmouths storhet och magi, även fast den stundtals lyckas fånga den krypande atmosfären men det är ett väldigt bra bidrag till Lovecrafts skapelser i filmvärlden. Filmens huvudkaraktär (som ibland är slående lik en ung Jeffrey Combs) kläcker ur sig några småirriterande one-liners men i det stora hela så är Dagon en riktigt lyckad skräckrulle som är väl värd att kolla upp, även fast du inte är en älskare av Lovecraft.

torsdag 18 september 2014

The Road (2009)




Far och son färdas genom ett dött landskap. Världen har för längesedan kollapsat och omgivningen andas död och förruttnelse och så långt ögat kan nå syns bara kala landskap dränkta i aska. De få som har överlevt katastrofen är hungriga och rädda och ingen går längre att lita på. För varje fotsteg försvinner livsgnistan samtidigt som kärleken mellan far och son växer allt starkare och driver dem framåt, söderut och mot kusten, deras enda hopp…

”Each day is more grey than the one before. It is cold and growing colder as the world slowly die.”

The Road är en smärtsam upplevelse som berör mig djupt in i själen. Filmen har funnits med mig någonstans i bakhuvudet ända sedan jag såg den. Boken läste jag för första gången i dagarna och efteråt såg jag om John Hillcoats filmatisering. Romanen är väldigt bra men filmen är för ovanlighetens skull i min mening ännu bättre. Hillcoats filmatisering är väldigt trogen förlagan och mycket av bokens inre och yttre dialog är direkt överförd till filmen. Det är ett mörkt mästerverk som beskriver livets allra yttersta spets. Orden är överflödiga, likaså handlingarna. Språket är kort och koncist och ofta dystert poetiskt. Vad finns det mer att säga när världen andas sitt sista andetag? Detta är slutet och det blir alltmer påtagligt längs resans gång. Pappan vet det, sonen vet det. Allt de har är vägen.

“They're gonna catch up with us and they're going to kill us. They're gonna rape me, and then they're gonna rape your son and they're gonna kill us and eat us.”

Det förklaras aldrig vad det var som egentligen hände men det behövs inte. Vi vet att någonting fruktansvärt har skett. Där har vi utgångspunkten och sedan handlar det om en tröstlös överlevnad. The Road är en tung film. Ibland vill jag bara begrava huvudet i händerna i en djup suck och gråta. Samtidigt är det en väldigt vacker film om den gränslösa kärleken mellan far och son. Det är hjärtskärande när fadern berättar för sonen hur han ska hantera revolvern när tiden kommer som innehåller två kulor, en till honom och en till sig själv. Viggo Mortensen och Kodi Smit-McPhee är superba och de gestaltar de båda karaktärerna utmärkt, både till utseende och agerande. Personkemin är exemplarisk och även fast Mortensen är en väldigt pålitlig skådespelare så är detta utan tvekan det bästa han har presterat. Filmatiseringen går inte att prata om utan att nämna Nick Cave och Warren Ellis fantastiska musik. Jag sticker inte under stolen med att Nick Cave toppar min lista över favoritmusiker men här är duons musik olidligt vacker och sorgsen och den finns såklart inkluderad i min sparsamma samling av soundtracks. Filmen innehåller få ljuspunkter, de enda är minnena från mamman fast även de slutar dystert när hon en dag öppnar dörren och försvinner ut i mörkret. Allt är så grått och deprimerande att det ibland likaväl kunde ha varit filmat i svartvitt. The Road är ett ödesmättat och skoningslöst mästerverk som ger en obarmhärtig vision av en värld som har gått åt helvete och målar på ett skickligt sätt upp det fruktansvärda scenariot. The Road är en av tvåtusentalets bästa berättelser i både bok- och filmform och det finns inget annat betyg att utdela än en klockren femma.

lördag 6 september 2014

Monsters (2010)




För sex år sedan skickade NASA ut en rymdsond för hitta bevis på att det fanns annat liv i solsystemet. De hade rätt men innan de kunde studera fyndet närmare kraschade det i Mexiko. Efter det började nya livsformer att dyka upp och halva Mexiko, den sida som gränsar mot USA, sattes i karantän och kallades för den infekterade zonen. Fotografen Andrew får i uppdrag av sin arbetsgivare att hitta chefens dotter Sam och föra henne i säkerhet. Motsträvigt går han med på det och tar med Sam till en färja som ska ta henne bort från faran. Lite för mycket tequila kvällen innan och ett stulet pass och tom plånbok gör att hon missar båten och istället får de ta sig igenom den livsfarliga terrängen där monstren hela tiden ligger på lur.

”He said that we have to hurry because the daylight is gone.”

Ända sedan jag såg Gareth Edwards Godzilla på bio tidigare i år har jag varit sugen på att se om han långfilmsdebut Monsters. Idag såg jag trailern till uppföljaren, Monsters: Dark Continent och kunde inte hålla mig längre. Tydligen är det ytterligare två filmer planerade i serien och det är ju bara att tacka och ta emot även fast jag har svårt att tro att någon av dem kommer att komma i närheten av Monsters storhet. Nu kanske jag tar i lite men Monsters är en riktigt bra film och ett av de mest intressanta bidragen till sciencefictiongenren på väldigt länge.

”Do you think the wall will keep the creatures out of America?”

Om någon skulle ha påstått att filmens budget landade på 80.000 dollar så skulle jag skrattat och sagt, mm eller hur. Det otroliga är att det är sant. Monsters är en lågbudgetfilm som varken känns eller ser b ut. De visuella specialeffekterna gjorde regissören själv hemma på sin dator och de är otroligt imponerande och snygga. Monstren som bär likheter med både bläckfiskar och självaste Cthulhu ser riktigt coola ut. Vi ser dem inte särskilt ofta eller tydligt förrän under de sista minuterna men ibland är det myntade uttrycket ”less is more” att föredra då detta enbart adderar till mystiken. Edwards använder sig av väldigt effektfulla omgivningar och hela skapelsen ser förbaskat bra ut. Även fast Mexiko befinner sig i en otänkbar kris och tragedin är påtaglig överallt så lunkar livet på som vanligt för invånarna, även fast rädslan hela tiden finns där. Detta gör att du som filmtittare snabbt köper konceptet, accepterar förutsättningarna och sväljer hela scenariot med hull och hår. Monsters lyckas leverera en total känsla av ovisshet och Scoot McNairy och Whitney Able är båda trovärdiga i huvudrollerna, precis som alla andra som de har att göra med under sin resa. Monsters hade lätt kunnat bli ett högljutt och påfrestande monsteräventyr men istället blir vi serverade en ödesmättad, lågmäld och nästan poetisk skildring av en utomjordisk invasion. Monsters är en fantastisk film och ett sprakande exempel på att en hög budget inte behövs för att göra bra film. Monsters är en av de bästa sciencefictionrullarna från tvåtusentalet, lika bra nu som när den kom.

fredag 5 september 2014

Watchers (1988)




Två försöksdjur undkommer en olycka i Banodyne-laboratoriet innan stället jämnas med marken. Den ena är en hyperintelligent hund, den andra ett fasanfullt monster med lika hög intelligens. Hunden charmar in sig hos tonåringen Travis och hans mamma Nora och de förstår snart att hunden är någonting alldeles speciellt. Deras tillvaro vänds upp och ner när utsända agenter från det topphemliga laboratoriet är dem på spåren. Som om inte det vore nog så är monstret inställd på att till varje pris döda den charmerande hunden och alla som kommer i dess väg.

”The dog was like a holding device, the creature a search and destroy missile.”

Watchers bygger på Dean R. Koontz bästsäljare med samma namn men de båda skapelserna har inte mycket gemensamt. Grundidén är den samma men sedan har manusförfattaren skitit fullständigt i resten. Karaktärerna bär samma namn som i boken men där slutar likheterna. Detta spelar emellertid ingen större roll då jag inte tyckte att förlagan var mycket att hurra för. Det var en helt okej spänningsroman men jag kan inte förstå att så många verkar tycka att den är fantastisk. Filmen genererade tre uppföljare och efter att ha sett originalet så kan jag väl inte säga att jag är speciellt intresserad av att jaga ifatt dom.

”It’s almost like he understands everything we say.”

Huvudrollen är i filmen inte en fyrtioårig olycksföljd man utan en tonåring i skepnad av Corey Haim men historiens riktiga huvudrollsinnehavare är den samma – en golden retriever, precis som i så många andra Koontz-romaner. Watchers är en typisk åttiotalsskräckis, riktad till ungdomspubliken med en tonåring (och hans mamma?!) i huvudrollen men den når aldrig samma höjder som de båda andra Corey Haim-rysarna Silver Bullet och The Lost Boys. Filmen börjar ganska sansat med trista attacker och ett kringstrykande monster men halvvägs in så lägger Watchers in en högre växel och levererar en rad ganska blodiga och brutala attacker med avslitna huvuden, knivar i strupar och ögonlösa offer. Monstret ser rätt tufft ut men tyvärr så visar den inte sitt fula tryne förrän filmens sista fem minuter. Det blir aldrig särskilt spännande men det finns sämre filmer att spendera nattens sena timmar med. Michael Ironside som spelar den iskalla agenten Lem levererar en för honom standardroll, precis så som vi vill se honom och Corey Haim gör sitt bästa för att vara just Corey Haim. Son och mor relationen känns inte det minsta trovärdig utan de känns mer som syskon som låter varandra göra precis vad de vill och det är lite synd att manusförfattaren inkluderade den otroligt irriterande australiensiska pojkvännen/tvättmaskinsfixaren som försöker charma morsan. Watchers är en medioker bok och en medioker film men jag föredrar trots allt filmen före boken.