tisdag 4 december 2012

Sinister (2012)




Ellison Oswalt är en författare som skriver böcker om ouppklarade mordfall. Det var länge sedan Ellison figurerade i rampljuset och han har för länge sedan passerat sitt bäst före datum. Pengarna börjar sina och tillsammans med sin fru Tracy och deras två barn flyttar de till Pennsylvania för att ge författaryrket en sista chans. De förra ägarna i deras nya hus blev hängda på bakgården, med undantag för familjens ena dotter som spårlöst försvann. Utan sin frus vetskap om husets mörka förflutna, börjar Ellison att nysta i tragedin. Han hittar på den annars tomma vinden en låda innehållandes rullar med Super 8-film. Till en början verkar det vara förevigade familjeminnen men de ändrar snabbt karaktär och visar sig istället vara snuff-filmer. Framför hans ögon spelas de förra ägarna av husets öde upp men det finns fler. Fyra rullar film visar fyra andra familjers fruktansvärda öden och de har alla en sak gemensamt, en familjemedlem återfanns aldrig. Ellisons psyke tar mer och mer stryk och en flaska whisky tycks vara det enda som kan sudda bort den otäcka skepnad som uppenbarar sig på de hittade filmrullarna. Deras son Trevor (som ser ut som en flicka) lider av fruktansvärda episoder av nattskräck och dyker upp på de mest bisarra ställen i och runtomkring huset. Dottern Ashley ritar mystiska målningar på husets väggar. Familjens nystart utvecklar sig till en mardröm.

Det är första gången jag besöker biografen på Entré i Malmö. Även fast jag jobbar i närheten av shoppingcentrat försöker jag att undvika det som pesten. Det har förvandlats till en spökstad där de tomma lokalerna avlöser varandra. Jag har aldrig förstått varför de överhuvudtaget öppnade stället från första början när Malmö redan har ett par fullt fungerande sådana. Skit samma, jag vann två stycken biljetter till Sinister i en tävling på Fantastisk Filmfestivals hemsida och Entré var det enda stället i Malmö som visade filmen så jag ska inte klaga. Dessutom var biografen helt okej och för en gångs skull kunde jag sträcka på mig utan att vara rädd för att störa någon annan biobesökare.

“Don't worry Daddy, I'll make you famous again”

Regissören Scott Derricksons tidigare filmer Hellraiser: Inferno, The Exorcism of Emily Rose samt nyinspelningen av The Day the Earth Stood Still har jag helt verkat förtränga, uppenbarligen lämnade de mig utan några bestående intryck. Sinister däremot lär sätta Derrickson på filmkartan, i varje fall när det kommer till skräckgenren. Det är en alldeles utomordentlig skapelse vars närmare två timmars speltid sprang iväg av bara farten. Ethan Hawke, som spelar filmens huvudperson, är som vanligt mycket bra och det känns befriande att för en gång skull se en skådespelare av hans kaliber i en film som denna. Det är en på sina ställen riktigt otäck rysare som vid i alla fall två tillfällen (gubben i lådan och gräsklipparen) fick mig att nästan sätta popcornen i halsen. Sinister lägger allt krut på stämning istället för blodiga specialeffekter, här skulle de bara vara överflödiga och Sinister är en av de få filmer som faktiskt tjänar på att inte visa upp groteska våldsdåd. Filmens musik (om man nu kan kalla de obehaglig ljuden för musik) är grymt effektiv och lämnar åskådaren oförmögen att slappna av en enda sekund. Allt är grått och trist (även när solen dyker upp på en kort visit) och Sinister utspelar sig till största del under dagens sena timmar, annars är det med fördragna gardiner och dämpad belysning. Sekvenserna när Super 8-filmerna spelas upp är enormt imponerande och skepnaden (som liknar den avlidna black metal gitarristen Euronymous) är stundtals riktigt läbbig. Skulle det inte vara för mobiltelefonerna och datorerna kunde Sinister likaväl vara en film från 1970 eller 1980-talet. Sinister är en förbannat imponerande skräckfilm som till och med fick en van filmtittare som mig att krama armstöden. Min sambo spenderade den mesta tiden av filmen med en halsduk för ögonen och pekfingrarna inkörda i öronen. Du gör bäst i att veta så lite som möjligt om filmen innan du ser den. Kan du låta bli, så hoppa över att se trailern innan du besöker biografen eller placerar filmen i dvd-spelaren. Sinister är en av de bästa skräckfilmer jag sett på väldigt länge och förmodligen årets mest effektiva skräckupplevelse!


8 kommentarer:

  1. Blir till att ldadda ner och senare kanske köpa på DVD om den är så bra som du skriver. Tack för tipset

    SvaraRadera
  2. Det är kanske inte en film man ser många gånger men på bio var den alldeles utmärkt! Men som sagt det görs bäst i att veta så lite som möjligt i förväg...det blir lite otäckare då!

    SvaraRadera
  3. Får man komma med en liten anmärkning? Eusonymous var guitarrist, inte sångare.
    Utöver det så låter det klart som något som skall ses. Har desvärre redan sett trailern, men det går nog ändå. Hellraiser: Inferno fungerade överraskande bra tyckte jag, men hade så heller inga som helst förväntningar till den då jag gick igång med den. Inte så klassisk som orginalen, men klart värd att se. The Day... var inte en höjdare på interesse skalan, och Emily Rose har jag inte ens sett...

    SvaraRadera
  4. My bad...klart jag menade gitarristen (fast skepnaden bär dock vissa likheter med Dead med :) Jag blandar hela tiden ihop Hellreiser: Inferon och Hellraiser: Hellseeker, en av dem gillade jag med skarpt, då kanske det var Inferno...kanske läge att se om!

    SvaraRadera
  5. Kan inte svara för dig så klart, men jag var föga imponerat av Hellseeker.
    Inferno är den där en polis jagar en mördare kallad The Engineer, och själv bliver indragen i historien.
    Hellseeker är om en man som förlorat minnet i en bilolycka, och provar att få ihop stumaprna av sitt liv.
    Intressant nog (tycker jag iaf.) läste jag på imdb att ingen av filmerna till att börja havde något med Hellraiser att göra, men blev omskrivna för att sällskapet skulle spara lite pengar i stället för att få några helt nya filmer skrivna.

    SvaraRadera
  6. Nu börjar det komma tillbaka! Inferno är den del i serien som jag gillar mest tillsammans med de fyra första, vad jag kommer ihåg från den så var den stundtals riktigt stämningsfull! Jag är dock väldigt svar för den fjärde delen med, en del som de flesta inte verkar gilla något nämnvärt. Det kanske är dags att ta och återbesöka Hellraiser-sagan!

    SvaraRadera
  7. Jag gillade också fyran, gillade speciellt bakgrundshistorien för boxen, och också lite skoj att de vågade sig på att göra en scifi av den till sist.
    Har ännu inte sett Deader och Hellworld (eller nyinspelningen) men det kommer nog en dag.

    SvaraRadera
  8. Deader och Hellworld spelades ju in parallellt och den ena (den med Lance Henriksen) är helt ok men varken mer eller mindre. Nyinspelningen har jag inte sett än och vet inte om jag kommer att göra heller...

    SvaraRadera