The Island of Dr. Moreau (1977)

Skeppsbrutna Andrew Braddock spolas i land på en ö någonstans i Stilla Havet. Hungrig och uttorkad, efter dagar ute till sjöss, försöker han finna någonting som kan stilla hans hunger och törst. Han hinner knappt komma på fast mark innan han blir tillfångatagen. Han vaknar upp i en säng och den före detta legosoldaten Montgomery och doktor Moreau hälsar honom välkommen till vad de kallar paradiset. I väntan på att ett fartyg ska komma och ta honom tillbaka till England börjar han utforska ön. Han inser snart att allt inte står rätt till när han upptäcker att varelser som är hälften människa, hälften djur smyger omkring på ön. De är resultatet av fruktansvärda experiment utförda av doktor Moreau. Tillsammans med den vackra Maria planerar Andrew i hemlighet att lägga benen på ryggen och fly men Moreau har någonting helt annat i åtanken.

”Are we not men?”

Det har gjorts flera filmer som baserats eller inspirerats av H.G. Wells klassiska roman från artonhundranittiosex. Mest kända är förmodligen Island of Lost Souls från nittonhundratrettiotvå (som jag tyvärr inte fått tillfället att se än), Don Taylors nyinspelning från nittonhundrasjuttiosju samt versionen från nittonhundranittiosex med Val Kilmer och Marlon Brando i huvudrollerna. Den sistnämnda är en film jag minns som en ganska rutten skapelse. Regissören Don Taylor är kanske mest känd för sina bidrag till Planet of the Apes och Omen filmerna och till The Island of Dr. Moreau då förstås. Det har aldrig blivit av att jag sett hans filmatisering tidigare och nu i efterhand kan jag inte annat än att säga att jag blev positivt överraskad.

”His is the hand that makes. His is the hand that hurts. His is the hand that heals. His is the house of pain. His is the house of pain. His is the house of pain. He who breaks the law shall be punished back to the house of pain.”

The Island of Dr. Moreau är en perfekt matinéfilm som innehåller det mesta man kan önska sig av ett djungeläventyr med en galen vetenskapsman i huvudrollen. Filmen lägger i den högsta växeln redan efter bara några minuter och sedan är det (för det mesta) full fart framåt i en och en halv timme. The Island of Dr. Moreau är ofta riktigt spännande och det är en perfekt film att spendera en (som idag) ganska trist och grå eftermiddag tillsammans med. Jag kan inte annat än att bli nyfiken på förlagan från trettiotalet för detta är riktigt bra. Burt Lancaster är utmärkt i rollen som den galna Moreau och Michael York (vars utseende passar som handen i handsken) är inte fy skam han heller. Den blivande bondbruden Barbara Carrera är filmens ögongodis och hennes skönhet blir ännu mer tydlig i kontrast till Moreaus skapelser, vars makeup är minst sagt imponerande för sin tid. Filmens miljöer på paradisön är fantastiska och bara det i sig gör att man aldrig tappar intresset för The Island of Dr. Moreau. Laurence Rosenthals musik är väldigt bra och är även den en viktig komponent till att filmen är så lyckad. The Island of Dr. Moreau är en på sina ställen ganska våldsam och blodig skapelse för att ha fått klassificeringen PG, särskilt en scen i slutet som innehåller en vass pinne och ett öga gör åldersgränsen lite otippad. Jag gillar The Island of Dr. Moreau skarpt (dvdn jag köpte är supersnygg) och det är en film jag definitivt kommer att spendera fler eftermiddagar tillsammans med.