Death Valley (1982)

Pojken Billys föräldrar har separerat och tillsammans med mamman och hennes nya pojkvän, cowboysaren Mike, åker de för att turista i Kaliforniens Death Valley. Under tiden härjar en hänsynslös mördare som skär halsen av folk i området och av en olyckshändelse plockar Billy med sig ett halssmycke som tillhör mördaren. En katt och råtta lek tar sin början när mördaren gör allt i sin makt för att göra sig av med det enda levande vittnet – elvaårige Billy.

“Let's see if your gun is as loud as your mouth, sheriff.”

Death Valley är en film jag aldrig tidigare hört talas om förrän jag läste en recension av filmen för några veckor sedan. På pappret lät det precis som min typ av film och av en slump stötte jag på titeln igen när en likasinnad skräckfilmsentusiast bjöd hem mig och en polare till filmkväll. I den imponerande samlingen av blu-ray film gömde sig det fantastiska filmbolaget Shout Factory!s släpp av Death Valley.

”He’s out there, he’s out there!”

Death Valley osar Hitchcock och senare filmer som går i samma spår som Duel och Roadgames och det är filmer som dessa jag ständigt letar efter med ljus och lykta. Redan från början vet vi vilken mördaren är (eller vet vi det?) och den mesta speltiden är en kurragömmalek, en stundtals imponerande sådan. Musiken är otroligt stämningshöjande och gör ibland Death Valley mer spännande än den faktiskt är. Vissa sekvenser är emellertid riktiga nagelbitare men i det stora hela blev jag något besviken. Jag vet inte om det berodde på att jag var trött eller för att jag bäljat i mig en massa öl men det var någonting som fattades för att göra Death Valley till en riktig toppenfilm. Regissören Dick Richards sköter sig fint och Richard Rothsteins manus är bra (fram till den något onödiga sluttvisten) men det skulle kanske ha hjälpt med en mästare av t.ex. De Palmas kaliber bakom kameran och skrivmaskinen. Det är förmodligen fel av mig att sitta här och trycka ner en film som denna då den är fan så mycket bättre än liknande skapelser idag. Filmens enda problem beror nog enbart på mina skyhöga förväntningar. Skådespelarna är bra och till och med pojken (spelad av Peter Billingsley) är för en gångs skull en riktigt sympatisk filur som man inte önskar livet ur. Som pricken över i får vi stöta på den kanske sunkigaste och mest tvivelaktiga barnvakten i en film någonsin under en lång men förbannat underhållande sekvens. Summan av kardemumman är att trots att mina förväntningar inte riktigt infriades så är Death Valley en skön rulle som tåls att se åtminstone en gång. Jag kommer definitivt att inkludera den i min filmsamling i framtiden. Till alla er Hitchcock fanatiker där ute (är inte alla det?) är Death Valley ett måste, ni andra kan hoppa över filmen med ett gott samvete.