Arachnophobia (1990)

En expedition på jakt efter nya insektsarter i Venezuela, ledd av dr Atherton, får ödesdigra konsekvenser. En livsfarlig spindel följer med lasten hem i en kista hos den nyligen avlidna fotografen Manley. Ross Jennings flyttar tillsammans med sin fru och deras två barn från San Francisco till den lilla staden Canaima för att ta över tjänsten som doktor då den nuvarande dr Metcalf går i pension. De hinner knappt slå sig till ro innan stadens befolkning börjar dö under mystiska omständigheter. Och alla offren har små bitmärken på kroppen…

”…when that happens, this town is dead. And the next town, and the next town. And the next one and so on.”

Arachnophobia, eller Imse Vimse Spindel som den svenska publiken är mer bekant med, är en av de filmer jag har starkast minnen från som ung grabb. Jag var 10-11 år gammal och då filmen hade 13 års gräns (som vi hade i Sverige under en period, likt USA har PG13) bad jag min far om lov att se filmen tillsammans med en jämnårig skolkamrat. Han sa strängt nej men ung och nyckfull som jag då var gav jag blanka fan i det och trampade iväg på min bmx-cykel med vhs-kassetten under armen. Arachnophobia gav mig flera sömnlösa nätter och det var tack vare just den filmen som min fobi mot spindlar började gro. Arachnophobia gav mig inte bara en isittande fasa gentemot spindlar, den väckte också mitt än idag omättliga intresse för skräckfilm med argsinta djur och insekter i huvudrollerna.

”What’s wrong? Some damn thing bit me. It’s just a spider. Spider? It felt like a damn cougar.”

Arachnophobia har Steven Spielberg (tillsammans med filmens regissör Frank Marshall) som verkställande producent och ofta känns det som en typisk Spielberg-produktion med sann matinéspänning i 1960-70tals stil. Fast det var väldigt länge sedan jag såg Arachnophobia kommer jag ihåg nästan varenda scen i filmen och även denna gång rös jag av njutning när de åttabenta varelserna förvandlar den lilla staden till en mardröm. Julian Sands är som vanligt väldigt bra som den överentusiastiska spindelälskaren och det var i och med Arachnophobia som jag började hålla ögonen öppna efter fler filmer med karln i rollistan. Jeff Daniels är perfekt i rollen som den nyinflyttade doktorn med en förlamande spindelfobi. Saken är den att alla som medverkar känns väldigt trovärdiga i sina roller och det är en charmig film som lyckas på alla plan. Jag var rädd att jag nu skulle tycka att filmen kändes B eller enbart var tramsig men så var verkligen inte fallet, allt är väldigt välgjort. Småstadsmentaliteten och de vackra dockhusliknade hemmen är bedårande och vore det inte för de förrädiska spindlarna skulle Canaima vara det ultimata stället att slå sig till ro. Den varma humorn (John Goodman dyker upp som den självsäkra och (o)umbärliga insektsutrotaren) och de äkta karaktärerna får mig att lyfta på smilbanden flera gånger. Arachnophobia kan mycket väl vara den ultimata spindlar-invaderar-en-småstad-filmen och jag vet att älska är ett starkt ord att använda men jag älskar verkligen Arachnophobia, lika mycket nu som då. Det är en gedigen film för alla de äldre medlemmarna i familjen och en film som är värd att plocka fram ur filmsamlingen lite då och då. Men hoppa över popcornen!