onsdag 11 maj 2011

Death Wish 1-5 (1974-1994)


Death Wish är en filmserie i fem fristående delar där den sämsta delen får betyget godkänd. Det är inget dåligt betyg på en serie som sträcker sig över 20 år. Detta är främst tack vare Charles Bronson. Han var 53 år gammal i den första filmen och 73 i den femte och sista. Jag är mer än nöjd om jag är lika mobil när jag är 70 +.

Charles Bronson hade en lång karriär bakom sig när han 1974 gjorde rollen som arkitekten och brottsbekämparen Paul Kersey i Death Wish. Det var dock denna roll han skulle komma att bli mest ihågkommen från.
Death Wish sagan börjar med att hans fru och dotter blir brutalt misshandlade. Hans fru avlider i eftersviterna av misshandeln och när polisen inte hittar de ansvariga slöddren så tar han lagen i egna händer och rensar upp New Yorks gator.


Michael Winner regisserade de första tre filmerna i serien. Bronson och Winner hade arbetat tillsammans tidigare i filmerna Chato’s Land, The Mechanic och The Stone Killer. Det märks då de utan tvekan är de bästa i serien. De är också de mest våldsamma och sadistiska.

I Death Wish II bor Paul i Los Angeles, efter att blivit bortkörd från New York. Hans hushållerska och dotter blir brutalt våldtagna och mördade och historien återupprepar sig själv. Death Wish II känns nästan som en nyinspelning av ettan men inte alls en dålig sådan. Våldet är rejält uppskruvat och dessutom står Jimmy Page för filmmusiken.


Death Wish 3 är en renodlad action film. En förbannat bra sådan. Paul Kersey är tillbaka i New York för att hälsa på en polare. Väl där finner han honom döende i sin lägenhet efter att blivit brutalt misshandlad av ett gäng avskum med fula ansiktsmålningar. Polisen anhåller Paul och ställer ett ultimatum; Rensa upp kvarteret eller bli anhållen för mord. Paul är inte den som är den utan förvandlar området till en krigszon där alla som är elaka får smaka på hans nya kompis Wildey, en väldigt stor magnum pistol.


Enligt rykten valde Winner att inte regissera fler filmer med Bronson efter att ha hört att han tyckte att inspelningen av Death Wish 3 var jobbig. Istället hoppade Bronsons andra regi kumpan J. Lee Thompson in och tillsammans gjorde de Death Wish 4-The Crackdown.
Detta är den sämsta delen i serien och känns inte riktigt som den passar in med de andra delarna. Den är absolut inte dålig men den liknar snarare de andra filmerna de gjorde ihop på 1980-talet.


1994 var det dags för den sista delen i serien om Paul Kersey, den mest otursföljde mannen i filmhistorien. Det är en mycket värdig avslutning.
Paul är nu förlovad med en modedesigner spelad av Lesley-Ann Down, mest känd som Patrick Swayze’s stora kärlek Madeline i North and South. Hennes ex make visar sig dock vara en maffiaboss som styr hennes verksamhet med järnhand. När hon vägrar hjälpa honom mer och bestämmer sig för att vittna mot aset sänder han en lönnmördare som vanställer hennes ansikte. Då detta inte skrämmer tillräckligt blir hon till slut mördad.
Paul Kersey ger sig iväg på en sista bärsärkargång och tar livet av de involverade, en efter en.


Uppföljarna till Death Wish är filmerna som kritikerna älskar att hata. I mina ögon är detta oförståeligt. Vem vill inte se Charles Bronson ta död på en massa slödder? Bronson visar vad skåpet ska stå och att han är på samma nivå som Clint Eastwood’s Harry Callahan. Respekt!

2 kommentarer:

  1. Femman är ju helt galen, dessutom sägs det att det är en TV-film. Bisarrt, med tanke på tokvåldsam den här :) Jag gillar alla - utom den småtrista fyra (det känns mer som ett manus som man skrivit om för att bli en Death Wish-rulle).

    SvaraRadera
  2. Jo, 4an känns helt onödig om man bortser från den snygga inledningen!Resten är Bronson i högform!

    SvaraRadera